Vårdnads & Umgängeslagar

7.Försummelse och övergrepp resultat

Den försummelse och de övergrepp som intervjupersonerna berättat om beskrivs i detta kapitel. Först presenteras hur gruppen 404 intervjupersoner i denna rapport ser ut med hänsyn till kön, etnicitet och funktionshinder. Därefter redovisas resultaten, dvs. vilka försummelser och övergrepp intervjupersonerna har berättat om.
Resultatredovisningen följer den indelning av vanvård i försummelse och övergrepp som redogjorts för i kapitel 5. Ett fullständigt tabellmaterial finns tillgängligt i pdf-format och kan rekvireras av den som är intresserad.
Redovisningen inleds med några definitioner.

7.1.1 Definitioner

Med vanvårdskategori avses en viss typ av vanvård, exempelvis slagen med ris. Sammanlagt har utredningen registrerat drygt 400 vanvårdskategorier. Vanvårdskategorierna finns sorterade under nio överkategorier, som följer indelningen som tidigare beskrivits i kapitel 4. Överkategorierna är också rubriker för de olika avsnitten i resultatredovisningen. Med intervjuperson eller person avses de 404 personer som utredningens resultat bygger på.
Utredningen använder sig också av begreppen placeringsperiod och förövare. Med placeringsperiod avses den tid som intervjupersonen tillbringade i ett visst fosterhem eller institution. Om exempelvis vistelsen på en institution avbröts för en fosterhemsplacering och intervjupersonen sedan återkom till samma institution igen, registreras det som två placeringsperioder. Med förövare avses av intervjuperson utpekad förövare. Benämningen förövare har använts genomgående i tabeller och rubriker även när det gäller sådan typ av vanvård när det kan ligga närmre till hands att använda en annan benämning. Begreppet förövare är vanligtvis associerat med den som förövar brottsliga handlingar, ex misshandel och våldtäkt. Att kalla någon förövare som inte låter ett barn sitta med vid middagsbordet, eller som hindrar ett barn från fortsatt skolgång är förstås inte helt korrekt, enligt gängse språkbruk. Ansvarig hade varit att föredra i sådana sammanhang. Vi har dock för enkelhetens och överblickens skull avstått från att laborera med två olika begrepp. I löpande text har vi dock utan att vara fullständigt konsekventa försökt att modifiera användningen av förövarbegreppet till förmån för det mer korrekta, ansvarig. Det har i detta sammanhang ingen som helst betydelse huruvida personen har blivit lagförd eller inte.
Hur många personer som drabbats av en viss vanvårdskategori säger inget om hur ofta eller vid hur många placeringar personen exempelvis blev slagen med ris. Eftersom vi enbart redovisar antal personer som drabbats av en vanvårdskategori framgår det inte om det skett vid en eller flera placeringar för den personen. Det framgår inte heller om det i ett visst fosterhem har skett dagligen eller en enstaka gång.

7.2 De 404 intervjupersonerna i delrapporten

I det följande avsnittet redovisas sammansättningen av undersökningsgruppen, fördelat på kön, etnicitet, funktionshinder, ålder och vilka kommuner som har placerat dem. Det förs också en kort diskussion om representativitet; hur intervjupersonerna avviker från hela gruppen samhällsvårdade barn.
Kön
Totalt ingår 404 personers berättelser om försummelse och övergrepp i denna delrapport. 225 (56 procent) är kvinnor och 179 (44 pro-cent) är män. Bland de 404 personerna ingår en som har bytt kön i vuxen ålder.
När vi funnit det adekvat, i meningen att det finns skillnader eller likheter som bör återges, redovisas resultaten för exempelvis en viss typ av vanvård med särskild hänsyn tagen till kön.

Etnicitet
71 personer (18 procent) har uppgett annan etnicitet än ”svensk” dvs. tillhör någon av de svenska minoriteterna1 eller att minst en av föräldrarna har utländsk bakgrund. Hur intervjupersonernas etnicitet/nationalitet fördelar sig redovisas i följande tabell.

Tabell 7.1 Intervjupersonernas etnicitet fördelat på kvinnor och män. Antal och andel (%)

Fosterhem

De 404 intervjupersonerna har uppgett att de har bott i sammanlagt 792 fosterhem. Det förekom inte vanvård i alla fosterhem enligt intervjupersonerna. 343 personer av de 404 har rapporterat om vanvård i 513 fosterhem.

Av de intervjupersoner som berättat om vanvård i fosterhem är 200 kvinnor (89 procent av kvinnorna) och 143 män (80 procent). 65 intervjupersoner tillhör någon etnisk minoritet eller har utländsk härkomst. 5 personer hade något funktionshinder under tiden för sin placering.

Antalet fosterhem är större än antalet intervjupersoner eftersom många har varit placerade i fler än ett fosterhem där vanvård förekom. Men utredningen har noterat att intervjupersonerna har rapporterat betydligt fler incidenter av vanvård under sina fosterhemsplaceringar än under institutionsplaceringarna.

Barn från storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö har med få undantag placerats i fosterhem utanför den egna kommunen, ofta på landsbygden. Bland sammanlagt 792 fosterhem som 404 intervjupersoner rapporterar om finns endast 13 i Stockholm, 15 i Göteborg och 11 i Malmö.

Institutioner

De 404 intervjupersonerna har uppgett att de har bott på sammanlagt 452 institutioner. Det förekom inte vanvård i alla institutioner enligt intervjupersonerna. 249 personer av de 404 har rapporterat att det förekommit vanvård i 241 av dessa 452 institutioner.

129 kvinnor (57 procent av alla kvinnor) och 120 män (67 procent) har vittnat om vanvård på institution.

Andra placeringar

De 404 intervjupersonerna har uppgett att de har varit placerade i sammanlagt 159 andra placeringsformer. 50 personer har rapporterat att det förekommit vanvård i 51 av dessa andra placeringar.

Det ingår inte i utredningens uppdrag att beskriva vanvården vid placeringar utanför den sociala barnavården. Därför har jag valt att endast kortfattat redovisa att intervjupersonerna berättat om vanvård i andra placeringsformer under den tid som de var omhändertagna inom den sociala barnavården.

Kommentar

Av 404 intervjupersoner har således 343 rapporterat om försummelse och övergrepp i fosterhem

Forskning har visat att barn- och ungdomar som placerats på institutioner som skulle korrigera deras beteende, t.ex. ungdomsvårdsskolor, uppvisar en högre överdödlighet och social utslagning än andra placerade barn. Resultatet kan till viss del ha och göra med detta.3

7.4.2 Typ av försummelse och övergrepp

I kapitel 5 redovisas hur vanvårdskategorierna arbetats fram och förhåller sig till varandra. De har i denna redovisning delats in i följande huvudrubriker:

Intervjupersonerna har rapporterat över 400 olika vanvårdskategorier. Hur försummelse och övergrepp fördelar sig över de olika huvudrubrikerna vid kategorisering av vanvård redovisas i följande diagram.

Av diagrammet framgår att de överkategorier som flest personer rapporterat om är försummelse (353 personer, 87 procent) och integritetskränkning (346 personer, 86 procent).

Alla överkategorier utom fysiskt våld med tillhygge (49 pro-cent) och hot och hotfulla situationer (41 procent) har rapporterats av mer än hälften av intervjupersonerna. Det är 54 procent av intervjupersonerna som uppgett att de utnyttjats i arbete och 53 procent att de utsatts för sexuella övergrepp. Det enda område som visar stora skillnader mellan kvinnor och män är rapporteringen om sexuella övergrepp. 61 procent av kvinnorna i jämförelse med 42 procent av männen har berättat att de varit utsatta för sexuella övergrepp.

7.4.3 Flera beskrivningar från samma fosterhem eller institution

Fosterhem

Det är 13 fosterhem som förekommer i fler än en intervjupersons berättelse. I tio av dessa 13 fosterhem rör det sig om syskon som varit placerade tillsammans. För sju av dessa tio fosterhem har uppgifterna lämnats av syskon som har intervjuats samtidigt eller närvarat under varandras intervjuer. För tre fosterhem har uppgifterna lämnats av minst två personer som inte var syskon. De har berättat om vanvård oberoende av varandra.

Institutioner

72 institutioner förekommer i fler än en intervjupersons berättelse.

Från 32 institutioner har mer än tre personer berättat om vanvård. I tabellbilagan redovisas vilka institutioner som förekommit i tre eller flera personers berättelse om vanvård. Här redovisas de institutioner som förekommit i minst 10 av de 404 intervjupersonernas berättelser.

Tabell 7.4 Institutioner i minst tio personers berättelse om vanvård

Vidkärrs barnhem i Göteborg och Nybodahemmet i Stockholm var Sveriges största barnhem på sin tid. När de var som störst fanns det 2004 platser på Vidkärr och 2645 i Nybodahemmet. Dit kom många barn som sedan placerades ut i fosterhem eller kom åter till sina föräldrar. Många vistades därför kort tid på dessa institutioner.

En så pass liten institution som Skärsbo förekommer i 11 personers berättelse. När Skärsbo var som störst hade pojkhemmet 18 platser.6

Det är flera personer som berättar om försummelser och övergrepp vid samma institution. Dessutom pekar flera personer ut samma förövare. Även om vi har tillgång till namnen har vi inte befogenhet att föra uppgifterna om förövare i det enskilda fallet vidare.

Alla typer av försummelser och övergrepp förekommer i de institutioner som har många rapporter om vanvård. Utpekade förövare är i de flesta fall institutionspersonal inklusive ledning. Det förekommer också att andra placerade barn, vanligen äldre barn, har begått övergrepp mot yngre barn.

Vidkärr

Det är 37 intervjupersoner som berättar om sina erfarenheter från Vidkärr. De flesta beskrivningarna kommer från personer födda under 1940- och 1950-talen. Vid en granskning av referaten från 11 personer som är födda under 1950-talet och som alla varit på Vidkärr framgår följande:

Flera vittnar om våld som brukades från personalen mot barnen. Två personer har berättat att de kastades ut för en trappa. Andra vittnar om att de blev ryckta i öronen och fick smäll på stjärten med öppen hand.

Flera personer har också uppgett att personalen var hårdhänt vid tvätt och tvagning. Som straff kunde de duschas med kallt vatten.

Det finns många beskrivningar om att det rådde ett hårt klimat mellan barnen. Det kunde hända att äldre barn utsatte yngre barn för övergrepp, både sexuella och fysiska.

Personalen har av många beskrivits som känslokalla. Att barnen aldrig blev tröstade utan istället lämnades åt sitt eget öde.

Det finns flera beskrivningar av att barnen blev inlåsta, som straff. Två personer har berättat att de låstes in i sina rum på nätterna. En person menar att han och andra barn ”utvecklades till djur” på Vidkärr genom det våld och den utsatthet som de drabbades av.

Många vittnar om att barnen skulle äta upp maten på Vidkärr. Åt de inte upp den kunde de tvångsmatas av personalen. Spydde barnen tvingades de att äta upp sina egna spyor. Kom barnen för sent till en måltid straffades de med att bli utan mat.

En person skiljer ut sig när det gäller beskrivningen om maten. Han anser att maten var bra.

Barnen hade inga egna kläder utan dessa låstes in och barnen fick bära barnhemskläder med märkningen VB. Flera har vittnat om att när de rymt har det varit enkelt för polisen att se varifrån de kommit.

Flera har berättat om ”Slussen”, dit barnen fördes efter rymning. Då blev de inlåsta/isolerade i några dagar upp till två veckor. Tre kvinnor har vittnat om att de tvingats genomgå gynekologisk undersökning efter rymningar.

Ett par intervjupersoner har berättat att på våren fick pojkarna ställa sig på rad utomhus. Där fick de stå med bar överkropp och bönder kom dit för att klämma på deras muskler och granska deras hälsa. Bönderna hade kommit för att ta barn som arbetskraft.

Flera personer har namngivit en läkare som arbetade vid institutionen som ordinerade dem för mycket mediciner. De blev slöa av medicineringen och har särskilt poängterat detta vid intervjun.

Två personer skiljer ut sig från den här beskrivningen. En kvinna som säger att känslan från Vidkärr är positiv men hon har inte några konkreta minnen därifrån då hon var så liten. En annan person säger att Vidkärr ”inte var så dåligt” då hon förstått att det var värre innan hon kom dit.

Nybodahemmet

Det är 16 personer som berättat om sin tid på Nybodahemmet i Stockholm. Mer än hälften är födda på 1940 talet och några är födda på 1930- respektive 1950-talen. Detta är en kort sammanställning av vad de har berättat om sina upplevelser på barnhemmet.

Flera berättar att de blivit inlåsta som straff och örfilade. Det förekommer också flera beskrivningar om matsituationer där de tvingats äta upp maten eller sina egna spyor. Fler har berättat om hur presumtiva fosterföräldrar kom till barnhemmet och att barnen tvingades ställa upp sig på led, för att eventuellt bli utvalda.

Det är flera som uppgett att de varit ensamma och rädda och att de inte fanns någon vuxen att ty sig till. Två av de äldre intervjupersonerna har uppgett att de fick bära barnhemskläder på Nybodahemmet.

Ett par personer har uppgett att de vistades som tonåringar på Nyboda. I deras beskrivningar har personalen saknat kontroll över barnen. Den ena uppger att barnen slogs utan att personalen lyckades stävja våldet medan den andra beskriver att hon och andra kunde röra sig i riskmiljöer utanför Nyboda utan att någon i personalgruppen ingrep.

Skärsbo

Det är 11 män som har berättat om sina erfarenheter från barn-hemmet Skärsbo. De flesta beskrivningar kommer från personer födda på 1940- och 1950-talen. Detta är en kort sammanställning av deras berättelser.

Majoriteten har vittnat om våld på barnhemmet. Personalen har beskrivits som hård och militärisk. Flera intervjupersoner har berättat att våldet tillhörde vardagen. De har berättat att de blivit slagna med öppen hand och med tillhyggen som käppar och krattor.

Två personer har berättat om att pojkarna kastades upp i luften och fick falla fritt ner till golvet. Personalen uppmanade även barnen att slå varandra, berättar andra.

Flera intervjupersoner har uppgett att de tvingades till meningslöst arbete, ibland som gruppbestraffning. De kunde tvingas plocka pinnar i skogen, kratta löv som var täckta med snö, arbeta i trädgården eller kratta en grusgång som redan var krattad.

Sex personer har rapporterat om sexuella övergrepp. I fem fall har personal pekats ut som förövare och i ett fall en annan placerad pojke. Flera intervjupersoner anger samma förövare. Det finns också en ögonvittnesskildring från en person av ett sexuellt övergrepp mot en annan intervjuperson. Den som drabbades har i en annan intervju berättat om övergrepp, men kände inte till att någon sett det.

4 Barnhemmet byggdes för barn 1-16 år med 176 platser och en isoleringsavdelning med 24 platser. Vidkärr drevs mellan 1935 och 1976. Källa: Göteborgs kommunalkalender, Stadskansliet, Göteborg, diverse årgångar.

5 Antalet platser har varierat. Från början fanns det plats för 215 barn, 1946 var 264 barn inskrivna samtidigt och i början av 1960-talet hade hemmet 191 platser. Källa: Stockholms kommunalkalender, Stockholms stadsledningskontor, Stockholm 1938-67.

6 Skärsbo drevs av Stiftelsen Skärsbo barnhem under tiden 1950-1955, från 1955 till 1977 var barnavårdsnämnden i Göteborg ansvarig. Källa: Göteborgs kommunalkalender, Stadskansliet, Göteborg, diverse årgångar.  

7.5 Att synliggöra intervjupersonernas berättelser

I följande nio avsnitt redovisas utredningens resultat. Dessa nio avsnitt motsvarar den sortering av vanvårdskategorier som utredningen gjort. Redovisningen bygger på vad intervjupersonerna har berättat och presenteras i form av tabeller, siffermaterial och löpande text. För att göra intervjupersonernas erfarenheter rättvisa och verkligheten bakom siffermaterialet synlig krävs också illustrationer och exempel.

De exempel som i denna text återger händelser och upplevelser av vanvård har inte valts för att de är ”typiska” eller sensationella. De är unika.

Även om berättelserna av och till påminner om varandra, mönster och likheter låter sig anas är de unika på det sättet att det handlar om något som enligt intervjupersonerna utspelade sig just där och just då och just på det sättet, många gånger berättat för första gången, inte sällan med stor vånda och mycket smärta.

För att som läsare kunna stå ut med de verkligheter som intervjupersonernas berättelser rymmer, kunna förstå och dra slutsatser på en mer generell nivå krävs därför inte bara ett, utan flera exempel.

Att bespara läsaren detaljerade och omfattande konkreta bilder av vad som rapporterats kan vara vällovligt. Det bidrar dock, enligt min mening samtidigt till att lägga locket på, värna tystnaden och hemlighetsmakeriet kring sådant som hittills varit hänvisade till det glömda och fördolda. Jag vill inte bidra till detta.

7.5.1 Kategorisering av vanvård – utredarens dilemma

”Sten var under fyra år placerad som fosterbarn hos familjen Lind-ström som hade två egna biologiska barn, Eva och Lars. Sten kissade regelbundet i sängen. För detta blev Sten straffad och hånad. Fosterföräldrarna gned hans kissiga pyjamas i ansiktet på honom, kallade honom ”pissunge” och som straff fick han gå och lägga sig utan att titta på TV. Dessutom blev han sämre behandlad än de biologiska barnen.”  

Sten blev alltså straffad för sängvätning, utsatt för kränkande tilltal och sämre behandlad än de biologiska barnen.

För en utredare ställer detta till metodiska problem när det gäller att kategorisera den vanvård som har förekommit under rätt rubrik. Ska den behandling Sten blev utsatt för hamna under integritetskränkning, övrigt fysiskt våld, tvång, regler, straff, eller försummelse? Vi rör oss här med vanvårdskategorier som överlappar varandra. Att försöka skilja den ena slags vanvården från den andra blir en omöjlig uppgift. Det går inte att hitta rubriker och kategorier som skapar perfekt ordning och överblick i den oreda som verkligheten utgör.

Det som blir angeläget är att Stens upplevelse av hur han blev behandlad inte försvinner. Att den redovisas blir en viktigare uppgift än att den blir entydigt definierad.

Den vanvård som redovisas under exempelvis ”Integritetskränkning” avser i huvudsak intervjupersonernas subjektiva upplevelser av kränkning och orättvisor.” I övriga kapitel som exempelvis övrigt fysiskt våld redovisas i huvudsak intervjupersonernas beskrivning av konkreta händelser. I avsnittet om försummelse handlar det om operationaliserade beskrivningar av vad som definieras som försummelse. Att åstadkomma en kategorisering som effektivt skiljer den ena upplevelsen från den andra, det ena slags bemötande från det andra låter sig inte göras med absolut exakthet. Jämfört med verklighetens på samma gång subtila och kaotiska komplexitet riskerar utredarens analysinstrument ofta att framstå som alltför trubbiga och otympliga och resultatet får betraktas mer som ett någorlunda hyggligt stöd för tanken än som objektiva sanningar. En typ av vanvård kan passa under flera rubriker och vissa rubriker täcker inte helt vad som kan ha uttryckts i intervjupersonens berättelse. 

7.6 Försummelse

7.6.1 Definition

Intervjupersonernas beskrivningar av eftersatt skolgång samt vårdnadshavares, underlåtenhet/oförmåga/ovilja att tillgodose barnets grundläggande behov, att garantera och befrämja barnets trygghet säkerhet och utveckling i psykologiskt medicinskt, socialt och fysiskt avseende.

7.6.2 Sammanfattning, försummelse

Knappt 90 procent av de intervjuade har berättat att de varit utsatta för någon form av försummelse.

Försummelse delas in i tre kategorier:

Otillräcklig omvårdnad i fosterhem/institution, exempelvis försummad sjukvård/tandvård, illa klädd, undermålig hygien, omkostnadsbedrägeri, undermåliga bostadsförhållanden, bristfällig kosthållning.

Otillräcklig tillsyn av fosterföräldrar eller institutionspersonal, exempelvis vistats i farliga miljöer, lämnad utan tillsyn, missbruk av droger och alkohol.

Otillräcklig skolgång, exempelvis hindrats i skolarbete, förvägrats obligatorisk skola.

Försummelse har i högre utsträckning rapporterats från fosterhem än från institutioner. Utpekade förövare har mestadels utgjorts av fosterföräldrar och institutionspersonal. Anmärkningsvärt är att även myndighetsrepresentanter i den sociala barnavården har beskrivits som förövare. Intervjupersonerna har rapporterat om försummelse från hela perioden som utredningen kartlägger. Det föreligger ingen över- eller underrepresentation med avseende på kön eller etnicitet.

7.6.3 Antal drabbade

Det är 353 personer av 404 personer som berättat om att de blivit utsatta för försummelse. Det innebär att 87 procent av de intervjuade har utsatts för försummelse. 194 av dem som har blivit utsatta för försummelse är kvinnor (86 procent av alla kvinnor i materialet), 159 är män (88 procent av alla män). Personer med annan etnicitet än svensk tycks inte vara överrepresenterade. Oavsett om intervjupersonerna har varit utnyttjade i arbete, varit offer för sexuella övergrepp eller inte kunnat gå i skolan, har detta av de allra flesta varit förenat med försummelse. Anledningen att denna kategori förekommer ”för sig” hänger ihop med alla de beskrivningar av försummelse som förekommit per se, som i intervjupersonernas berättelser inte direkt har varit knutna till annan vanvård. I utredningsmaterialet rapporterar 87 procent av intervjupersonerna om försummelse. I konsekvens med ovanstående resonemang betyder detta alltså inte att återstående 13 procent inte varit utsatt för försummelse. I de allra flesta fall är det också så att försummelse har rymts i andra berättelser.

7.6.4 Spridning över tid

Intervjupersonerna från alla decennier har rapporterat om försummelse. Över 80 procent i varje åldersgrupp säger att de har blivit utsatta för försummelse ända sedan slutet av 1920-talet. Samtliga sjuttiotalister och åttiotalister uppger att de har blivit försummade.

7.6.5 Beskrivning av rapporterad försummelse

Olika typer av försummelse

Den försummelse som utredningen har noterat kan delas in i tre grupper av vanvårdskategorier. Dessa är:

I följande tabell listas frekvensen av dessa olika grupper av försummelse.

Den vanligaste gruppen av vanvårdskategorier av försummelse är otillräcklig omvårdnad i fosterhem eller institution. 308 av de 404 intervjupersonerna (76 procent) har berättat att de fått otillräcklig omvårdnad. 180 personer har uppgivit att de erhöll otillräcklig skolgång under sina placeringar. Även om berättelser om otillräcklig skolgång har rapporterats från lika många män som kvinnor så har en större andel män (50 procent av männen) än kvinnor (40 procent av kvinnorna) berättat att de drabbats av detta. 107 personer fick otillräcklig tillsyn av fosterföräldrar eller institutionspersonal. Kvinnor drabbades något oftare av detta än män.

Försummelse i fosterhem och på institution

Intervjupersonerna har berättat om försummelse vid både fosterhem och på institution. 285 personer har berättat om denna vanvård i fosterhem. 153 personer har berättat om försummelse på institution. Nästan dubbelt så många har berättat om denna vanvård i fosterhem jämfört med placering på institution. De olika varianterna av försummelse kommer att kommenteras i enskilda avsnitt.

7.6.6 Otillräcklig omvårdnad

Det är 308 personer (76 procent) som har berättat att de på olika sätt utsattes för otillräcklig omvårdnad under sina placeringar. I följande tabell listas olika former av otillräcklig omvårdnad som intervjupersonerna berättat att de har utsatts för.

Flest personer har vittnat om att de fick gå i otillräckliga, smutsiga eller avvikande kläder (154 personer) samt att sjukvård, tandvård eller medicinering uteblev eller förhindrades (117 personer). En dryg fjärdedel (113 personer) har också berättat att de ignorerades, antingen känslomässigt, verbalt eller genom att traumatiska händelser hanterades på ett okänsligt sätt.

Det förtjänar att påpekas att rimligen många fler har känt sig ignorerade under sina placeringar, men att de inte har uppgett detta specifikt under intervjun.

Fördelningen mellan könen är relativt jämn när det gäller beskrivningar om otillräcklig omvårdnad. En större andel kvinnor än män har rapporterat om att det förekom missbruk/kriminalitet eller psykisk sjukdom under deras placeringar men skillnaderna är inte så stora.

Personer med annan etnisk bakgrund än svensk eller svensk minoritet är något överrepresenterade när det gäller utebliven/förhindrad vård, tandläkarvård, medicinering. Av intervjupersonerna med annan etnisk bakgrund än svensk eller svensk minoritet har 35 procent berättat att detta drabbade dem. Det kan jämföras med att utebliven/förhindrad vård, tandläkarvård, medicinering har rapporterats av 29 pro-cent av samtliga intervjuade.

Utebliven sjukvård och tandvård

Det är 117 personer som uppger att de inte fått vård när de varit sjuka eller skadat sig, inte fått gå till tandläkaren, blivit fråntagna ordinerade mediciner, haft springmask under hela uppväxten utan åtgärd eller nekats glasögon, trots dålig syn.

Uppgifterna skiljer sig inte särskilt åt mellan placeringsform eller tidsperiod. En återkommande beskrivning är att ”ingen brydde sig”. Det sjuka eller skadade barnet var tvunget att hantera situationen helt själv. En del fick dessutom ingen mat, vissa var tvungna att arbeta trots sjukdom, någon fick bestående skador för att ingen läkare kontaktades och några berättar att de inte blev trodda när de sa att de inte mådde bra.

Här följer några exempel på hur intervjupersonerna berättar att de behandlades som barn:

När Hans var sjuk låg han i flera dagar utan att någon brydde sig om honom. Han kunde ligga med hög feber utan att få febernedsättande medicin eller mat. Ur referat person 587, man född på 1950-talet.

När Kristina var tio år fick hon mycket ont i magen. Fostermodern trodde henne inte utan menade att så små barn inte kunde få så ont i magen. Senare visade det sig att Kristina hade kraftig magkatarr. Ur referat person 260, kvinna född på 1940-talet.

Lennart berättar att han fick springmask i lågstadiet. Detta åtgärdades inte förrän tio år senare. Fostermodern, säger Lennart, sa till honom att ”det är bara inbillning”. Ur referat person 257, man född på 1940-talet.

Samuel och Karl berättar om sina erfarenheter från olika barnhem. Samuel slog vid ett tillfälle sitt huvud så illa att han blev medvetslös i flera minuter. Trots det, skickade inte föreståndaren honom till sjukhus. När Karl fick stora rivsår på armen var det ingen i personalen som brydde sig. Ur referat person 244, man född på 1940-talet och person 460, man född på 1950-talet, resandefolket.

Marianne berättar att hon aldrig fick läkarvård om hon var sjuk. ”Då fick man några droppar. Man fick inte vara pjoskig.” Ur referat person 256, kvinna född på 1950-talet.

Flera intervjupersoner berättar om att de inte fick göra några besök hos tandläkaren. I vissa fall hade de inte ens en tandborste vilket för en del resulterat i dåliga tänder i vuxen ålder.

Margareta berättar att hon inte hade någon tandborste och fick inte gå till tandläkaren. Det resulterade i att hon senare fick dra ut alla tänder. ”Jag har haft löständer sedan jag var ung.” Ur referat person 367, kvinna född på 1940-talet.

Det finns personer som berättar att de inte fick sina ordinerade mediciner när de kom till ett nytt fosterhem.

I Markkus fall var det fosterföräldrarna som vägrade honom de mediciner han åt. Till följd av det fick Markku väldiga abstinensbesvär. Ur referat person 321, man född på 1950-talet, finsk.

Intervjupersoner berättar om att de inte fått glasögon trots att de hade dålig syn. En intervjuperson berättar att hon fick ett par glasögon men med begränsad funktionalitet.

Alexandra fick ett par glasögon efter att gått flera månader utan. Efter att till och med skolan påtalat Alexandras behov av glasögon, köpte fostermodern ett par. Alexandra fick dock inte vara med och prova ut dem vilket ledde till att bågarna satt väldigt illa. Ur referat person 500, kvinna född på 1970-talet.

Otillräckligt med kläder

Den vanligaste rapporterade formen av försummelse var att barnen fick otillräckligt med kläder. Det kunde handla om för lite kläder, smutsiga, trasiga, för stora eller för små kläder. Det kunde också vara omoderna eller för kalla kläder.

Intervjupersonerna berättar att de i flera fall, från tidig ålder, har fått tvätta sina egna kläder för att de inte skulle vara alltför smutsiga.

En intervjuperson född på 1950-talet, berättar att hon fick gå med träskor året om.

Kläderna kunde upplevas som avvikande. Barnhemskläder har beskrivits i flera intervjupersoners berättelser som trasiga och begagnade. Dessutom kände sig intervjupersonerna udda i dem. En person berättar att tanken var att man skulle känna igen barnen. ”Om vi rymde skulle det synas varifrån vi kom.” Ur referat person 12, man född på 1950-talet.

En annan person beskriver hur han skämdes för sina kläder som hans fostermor sydde till honom. Den enda gången han fick köpta kläder var när representanten från den sociala barnavården skulle komma på besök. Ur referat person 282, man född på 1960-talet.

Gunnar fick dåligt med kläder under sina tre år i fosterhem:

De enda kläder han fick under åren i fosterhemmet var ett par byxor, ett par strumpor och ett par skor. Gunnar berättar att han hade samma kalsonger när han åkte från fosterhemmet som när han kom. Ur referat person 382, man född på 1940-talet.

Bristfälliga boendeförhållanden

Utredningen har fått ta del av flera olika exempel på hur intervjupersonerna tvingades att bo som barn.

Flera har berättat att de inte ens hade en ordentlig säng. De har exempelvis fått dela säng med syskon eller fosterföräldrar, fått ligga på golvet på en madrass eller i en sovsäck. En person har berättat att två fåtöljer ställdes ihop för att sova i.

Flera hade inget eget rum utan fick sova i köket eller i hallen. Det finns även uppgifter om hur barn tvingats att sova i garderober.

Givetvis spelar tidsaspekten roll här. Egen säng har inte varit någon självklarhet för alla barn under 1900-talets första hälft. Men i handböcker som riktade sig till tjänstemän inom den sociala barnavården har vikten av att barnet skulle ha en egen sängplats framhållits under hela den period som utredningen kartlägger. Krav på att barnen skulle få eget rum i fosterhem restes i handböckerna först på 1970-talet.7

Intervjupersonerna uppger också att de haft sina sovplatser på andra ställen än i boningshuset. Det kunde vara på kallvinden, i källaren eller i ladugården. Dessa platser saknade ofta värme.

Här följer några exempel på under vilka förhållanden intervjupersoner tvingades att bo som barn:

Björn fick bo på en ladugårdsvind under större delen av året. Han var tvungen att sova på en halmmadrass. Bara under den riktigt kalla års- tiden fick han bo i ett litet rum i huset. Ur referat person 296, man född på 1950-talet.

Mårten berättar att han fick sova i ett litet uthus med dörr utan handtag. Där hade han bara en säng. Elementet stängde fostermodern av så han fick ligga utan värme. På vintern var Mårten tvungen att skotta ut snön som ibland blåste in. Ur referat person 247, man född på 1960-talet.

Trots att familjen hade ett rymligt sovrum fick inte Gerda och hennes bror några egna sängar. Brodern sov med fostermodern och Gerda sov med fosterfadern. Ur referat person 271, kvinna född på 1930-talet.

För lite mat

Nästan en femtedel (19 procent) av intervjupersonerna uppger att de inte fått tillräckligt med mat. Dock har en större andel kommenterat matsituationerna under sina placeringar. Matsituationerna kunde förknippas med hot, straff eller kränkningar. Dessa beskrivs närmare i avsnitten som följer om hot och integritetskränkningar. Intervjupersoner har också berättat att de tvingades äta annat än mat vilket återges i avsnittet om tvång, regler och straff.

I detta avsnitt kommenteras endast uppgifter om att intervjupersonerna fick för lite mat, ensidig kost samt mat av dålig kvalitet.

Att barn fick ensidig mat, för lite mat eller dålig mat verkar inte skilja sig mellan fosterhem och institution. Flera vittnar om hur de serverades kall gröt eller gröt med klumpar i, hur de tvingades att äta skämd mat, att de aldrig fick frukt eller grönsaker och att de i regel fick klara sig på kaffe och knäckebröd. Britta berättar att hon i fosterhemmet kunde få mögligt bröd. ”Vi åt samma mat som hundarna.” Ur referat person 308, kvinna född på 1950-talet.

Vissa var tvungna att äta upp maten, annars fick de samma mat nästa dag. Mikael, som bodde i fosterhem, tvingades att äta fläsk med svål som håren var kvar på. Åt han inte upp kom samma mat in nästa dag till dess att den var slut Ur referat person 562, man född på 1950-talet.

Många är de som beskriver den ständiga hunger de kände och hur de försökte äta av det som naturen erbjöd. I följande två exempel berättar några personer om sin hunger och längtan efter annan mat:

Stina berättar att hon hela tiden var hungrig när hon var i fosterhemmet. Till frukost, innan skolan, fick hon ett hårt bröd med lite flott på och en kopp kaffe. Middag fick hon ingen och till kvällen kunde det vara en bulle och en kopp kaffe. Ur referat person 421, kvinna född på 1950-talet.

”Personalen åt vid ett särskilt bord och åt grönsaker och gott medan vi fick en liten portion och aldrig grönsaker. Vi satt och tittade och längtade.” Ur referat person 386, kvinna född på 1930-talet.

Martin tvingades gå ensam till skolan en mil fram och åter varje dag. Som matsäck fick han en knäckebrödsmacka som skulle räcka hela dagen. Han fick ingen annan mat. Han tvingades plocka kålrötter och andra grönsaker för att få något att äta. Ur referat person 514, född på 1930-talet, resandefolket.

Linus berättar att han aldrig fick äta sig mätt. Fosterföräldrarna gav vad de ansåg vara lagom för honom. ”Jag var smal och ville ha mer men det fick jag inte. Jag gick ofta hungrig. Jag fick absolut inte gå och ta mat.” Middagen serverades vid fyra och därefter fick han bara ett äpple. Fosterföräldrarna menade att det inte var bra att gå och lägga sig mätt, då kunde man drömma mardrömmar. Ur referat person 302, man född på 1970-talet.

Bristande hygien

Många (56 personer) har berättat att de inte fick hjälp med eller hade möjlighet att sköta sin hygien. Den här typen av försummelse har i stort sett bara rapporterats från fosterhem.

I intervjupersonernas redogörelser finns otaliga exempel på de bristfälliga hygienförhållanden som rådde. De återger en bild av ett barn som luktade illa av ingrodd smuts och som hade begränsad och reglerad tillgång till tvättvatten. Om de någon gång fick bada kunde det vara så att familjen badade i samma badvatten och fosterbarnet fick bada sist i det smutsiga vattnet.

Det var inte bara den personliga hygienen som blev lidande. Hemmet i sig kunde också vara smutsigt. Så här berättar två personer om de hygieniska förhållandena i deras respektive fosterhem:

Fosterhemmet var mycket smutsigt, berättar Petri. Det var flugor överallt. Det var svårt att hålla efter sin personliga hygien. ”Tvätta oss gjorde vi i ladugården i en balja.” Familjen hade utedass och om nätterna användes en hink för att uträtta behoven i. Hinken spred en hemsk lukt. Ur referat person 240, man född på 1940-talet, finsk.

”När jag var liten fick jag bada en gång i veckan. När jag blev äldre fick jag smyga om jag ville bada. När hon [fostermodern, utredarens anmärkning] var iväg på sykurs en gång i veckan fick jag i smyg tvätta håret. Utöver detta fick jag tvätta håret varje söndag och duscha varannan vecka.” Ur referat person 434, kvinna född på 1960-talet.

Missbruk, kriminalitet, psykisk sjukdom förekom i institution/fosterfamilj

Det är 91 personer (23 procent) som berättar att missbruk eller kriminalitet förekom antingen i institution eller fosterfamilj; att psykisk sjukdom förekom i institution eller fosterfamilj; att fosterföräldrar gjorde suicidförsök. Någon har berättat om att ha varit tvungen att åka med alkoholpåverkad fosterförälder i bil. Det är 27 procent av kvinnorna och 17 procent av männen som rapporterar detta. Flertalet rapporter gäller fosterhem.

Berättelserna om kriminalitet är den kategori som är relativt jämt fördelad mellan vårdformerna. Det har handlat om att intervjupersonerna utfört stölder eller snatterier på uppdrag av eller med fosterförälders respektive institutionspersonalens vetskap.

Torgny beskriver det som att han ”lärde sig” kriminalitet vid den här tiden. Enligt honom visste föreståndaren om att han gjorde småstölder och föreståndaren tog ibland själv hand om stöldgodset. Ur referat person 540, man född på 1940-talet.

Självskador/självmordsförsök utan att vuxna ingrep

Av intervjupersonerna har 14 personer berättat om att de skadat sig själva eller försökt suicidera, utan att någon vuxen eller personal ingrep. 11 personer blev bjudna på alkohol eller erbjöds cigaretter under sin placering av antingen fosterföräldrar eller institutionspersonal.

Berit berättar att hon vid ett tillfälle tog en massa huvudvärkstabletter. När de började verka talade hon om för fosterföräldrarna vad hon gjort. Reaktionen hon fick var att hon själv fick ta sig till doktorn. Där spydde hon upp tabletterna. Ur referat person 451, kvinna född på 1930-talet, resandefolket.

Solveig berättar att hon lärde sig att dricka alkohol tillsammans med fosterpappan. Han hembrände också sprit och bjöd på. Ur referat person 553, kvinna född på 1950-talet.

Fick ta vuxenansvar, eller fick inte lära sig vardagskunskaper

En del av intervjupersonerna berättar att de fick ta vuxenansvar för antingen syskon i familjen eller fosterförälder. Det har varit beskrivningar av att fosterföräldrarna har åkt på semester och lämnat barnen hemma. De äldre fick då ta hand om de yngre. Även motsatsen har förekommit. Andra har inte ens fått lära sig det mest basala. Katrin berättar hur hon upplevde det:

Katrin säger att fostermodern gjorde allting. Så länge Katrin bodde i fosterhemmet hade hon aldrig fått hälla upp mjölk, bre en smörgås, öppna lock, tvätta sitt hår, ha på tandkräm på tandborsten. Hon fick knappt ta på sig sina kläder själv. Ur referat person 357, kvinna född på 1960-talet, judisk.

Ignorerad

En dryg fjärdedel av intervjupersonerna uppger att de blev ignorerade i någon form under sina placeringar. De flesta har berättat om dessa upplevelser från fosterhem. Beskrivningar av att ingen talade till dem, avsaknaden av närhet och känslan av att inte räknas har varit påtagliga. En del personer minns särskilt att de inte fick något emotionellt stöd efter traumatiska upplevelser. Det här känslomässiga stödet saknades i ungefär lika stor utsträckning i fosterhem som på institution. Här följer några exempel på intervjupersonernas berättelser:

Rita behandlades som om hon inte fanns, ingen pratade med henne eller lade märke till henne. Ur referat person 45, kvinna född på 1930-talet, finsk.

Joakims beskrivning är representativ för många intervjupersoners upplevelser. ”Här försvann all värme” berättar Joakim, ”det var känslokallt i fosterhemmet.” Ur referat person 247, man född på 1960-talet.

Gunilla berättar att hon blev placerad på barnhem efter att hennes mamma avlidit. Ingen talade med henne om vad som skulle hända. På barnhemmet bemöttes Gunillas sorg med ett konstaterande, ”nu är hon död. Nu ska du stanna här och veta hut!”. Ur referat person 527, kvinna född på 1920-talet.

Det är 17 personer som uppger att de inte blev firade på sin födelsedag eller firade jul. En del firade jul men fick inga presenter. Flera av dem som fick julklappar berättar att det oftast var strumpor eller andra nyttosaker. Leksaker var sällsynt förekommande. De flesta berättelserna utspelar sig i fosterhem.

I Lars fall fick han ibland en godispåse i julklapp. Den tog fostermodern ifrån honom. Lars födelsedag firades aldrig. Ur referat person 323, man född på 1950-talet, resandefolket.

Utslängd från fosterhem/institution

Det är 14 personer som har berättat om att de har blivit utslängda. Det har i flera fall handlat om fosterföräldrar som kastat ut barnen från hemmet antingen utan uppgiven anledning eller med argumentet att barnet kostat för mycket. Intervjupersonerna har därefter fått klara sig själva, med eller utan den sociala barnavårdens hjälp. En av de 14 personerna beskriver situationen så här:

Lena berättar att fosterfadern vid flera tillfällen tvingade henne att packa en väska och sedan slängde han ut den på gården tillsammans med Lena. Efter en stund eller timmar fick hon komma in igen. Ur referat person 312, kvinna född på 1970-talet.

Omkostnadsbedrägeri

Det är 18 personer som har uppmärksammat att deras fosterföräldrar fick pengar från barnavårdsnämnden eller socialförvaltningen för kostnader de hade till följd av att intervjupersonerna bodde där. Intervjupersonerna har berättat om att fosterföräldrarna gjorde anspråk på ersättningar för större utlägg, saker som intervjupersonerna aldrig fick.

Marita berättar att fosterföräldrarna bad om extra pengar för bland annat extra kläder, ridutrustning och en cykel, saker som hon aldrig såg till. Ur referat person 439, kvinna född på 1960-talet.

7 Sköld, Johanna, ”Det goda föräldraskapet − krav på fosterföräldrar under hundra år”, kommande artikel.  

7.6.7 Otillräcklig tillsyn

Det är 107 personer som har berättat om otillräcklig tillsyn från fosterföräldrar eller institutionspersonal under sina placeringar. Dessutom har intervjupersonerna rapporterat om myndigheternas otillräckliga tillsyn. Det kommenteras i kapitlet Tillsyn och övrigt agerande från stat och kommun. I nästa tabell listas olika former för otillräcklig tillsyn från fosterföräldrar och institutionspersonal som intervjupersonerna berättat att de har utsatts för.

Det är 67 personer som har berättat att vuxna inte ingrep när de som barn var i fara, trots att de vuxna kände till detta. Det kunde handla om att vuxna inte ingrep i slagsmål mellan barn, att vuxna inte ingrep när barnet blev sexuellt utnyttjat av andra barn eller av en annan vuxen. Slagsmål mellan barn då ingen vuxen ingrep skedde nästan bara på institution. Det kunde även handla om situationer då barnet råkade illa ut men nekades vuxenhjälp. Stinas berättelse fångar en sådan situation.

Stina och hennes fostermor var vid ett tillfälle ute i skogen. Plötsligt ramlade Stina ner i ett hål och föll längre och längre ner. Fostermodern stod bredvid och gjorde ingenting. Stina lyckades till slut dra sig upp själv. Ur referat person 388, kvinna född på 1950-talet, resandefolket.

Kristian och Gustav berättar hur de blev behandlade på institution:

Kristian blev utsatt för övergrepp av en äldre kille på hemmet. När han berättade om övergreppen för personalen ville de inte kännas vid det och tyckte att han fick hantera det själv. Han fick inget stöd av dem. ”Sveket var ju från personalen också.” Ur referat person 544, man född på 1960-talet.

Gustav berättar att barnen slogs mycket med varandra. Personalen gjorde inte något för att stoppa det utan vände blicken åt ett annat håll. Ur referat person 81, man född på 1940-talet.

Det är 23 personer, de flesta kvinnor, som har berättat att de lämnades utan tillsyn eller var helt övergivna under sina placeringar. Att barnen känt sig övergivna handlar i detta fall mestadels om att barn blev lämnade ensamma i fosterhemmet när den övriga familjen åkte iväg. Det kunde vara korta stunder, helger eller till och med under flera veckor. Ingen tillsyn kunde också innebära, som i Sigrids fall, att hon tilläts åka och bada trots att hon inte var simkunnig. Ur referat person 71, kvinna född på 1940-talet.

På institution kunde barnet bli bortglömt efter att blivit tillsagd att vara på en viss plats. Svante berättar:

”Om man inte var tyst i sovsalen så åkte man ut och fick sitta i korridoren. Det blev svinkallt att sitta där. Det hände att de glömde av mig. Då fick jag sitta hela natten”. Ur referat person 208, man född på 1940-talet.

”Ingen brydde sig om vart barnet var” karaktäriseras av ett totalt ointresse för barnets välbefinnande. Flera har berättat att de kunde vara borta från fosterhemmet eller institutionen på nätter och ibland veckor utan att vårdaren uppmärksammade det. Thomas beskriver hur det var för honom:

När Thomas var i tonåren rymde han under en av fosterfamiljens semestrar utomlands. Han liftade ensam tillbaka till Sverige och försörjde sig sedan på diverse jobb. Ingen i familjen verkade bry sig om vart han tagit vägen. Thomas var borta i mer än fyra veckor. Ur referat person 282, man född på 1960-talet.

Fler män än kvinnor har vittnat om att missbruk av alkohol eller droger förekom i barngruppen utan att vuxna ingrep. Detta pågick främst på institutioner. Flera har vittnat om att de kunde använda narkotika, alkohol eller andra droger utan att personalen reagerade.

18 personer, främst kvinnor, har uppgett att de vistades i farliga miljöer utan att någon ingrep. Deras berättelser handlar mycket om fyllefester i fosterhemmen eller under rymningar. Det finns även uppgifter om att en fosterförälder tände eld på huset. En person har rapporterat att fosterföräldrarna inte hjälpte till att anmäla ett våldtäktsförsök som intervjupersonen berättade om.

Efter att ha rymt från barnhemmet, bodde Miranda en period på Centralen i Stockholm. Hon säger själv att hon har haft tur som klarat sig eftersom hon under sina rymningar ”bodde i de mest vidriga miljöer hos folk”. Ur referat person 327, kvinna född på 1960-talet.

7.6.8 Otillräcklig skolgång

180 personer har berättat om otillräcklig skolgång under sina placeringar. Från 1945 framhålls utbildning som en viktig del i det placerade barnets, särskilt fosterbarn, tillvaro i såväl lagstiftning som handböcker. Därför är det anmärkningsvärt att nästan hälften av intervjupersonerna har erfarenheter av bristande skolgång. I följande tabell listas olika hinder för intervjupersonernas skolgång.

Tabell 7.8 Antal kvinnor och män som rapporterat olika hinder för skolgång

Merparten av de personer som berättat om brister i sin skolgång var vid tillfället placerade i fosterhem. 88 personer har berättat om att de mobbades i skolan utan att vuxna ingrep. 41 personer, något fler män än kvinnor, har vittnat om att de inte fick tid att läsa läxor på grund av det arbete de tvingades utföra i fosterhem eller på institution. Det finns också exempel på att skolarbetet försvårades genom att barnen inte fick tillgång till lampa eller böcker när de skulle göra sina läxor. 39 personer har rapporterat de inte fick hjälp med läxor. Såhär kunde det vara:

Samuel var tvungen att arbeta i ladugården innan han gick till skolan. Efter skolan likaså. Detta innebar att i kombination med att han inte fick något skolstöd av fosterföräldrarna, att Samuel hade stora svårigheter att hänga med i skolarbetet. Ur referat person 325, man född på 1970-talet.

Om Sara ville ha hjälp med läxorna sade fostermodern att hon var en ”jävla idiot” om Sara inte förstod hennes förklaringar. Det gjorde att Sara inte vågade be om hjälp. Ur referat person 581, kvinna född på 1960-talet.

En del hindrades att gå i skola. Särskilt anmärkningsvärt är att 23 personer har vägrats gå i obligatorisk skola. 19 personer hindrades att läsa vidare. Ytterligare skäl till otillräcklig skolgång har varit särbehandling i skolan (9 personer), bristande kvalité i institutionens skola (1 person), att barnet hindrats att delta i gymnastik på grund av blåmärken (2 personer) samt att vuxna inte ingrep när barnet avbröt sin skolgång i förtid (2 personer). Här följer några exempel:

Fosterföräldrarna hindrade Claes att gå i skolan flera veckor per säsong för att arbeta i jordbruket. Detta var under hela skoltiden. Ur referat person 501, man född på 1950-talet.

Bertil var placerad i fosterhem och kontaktade de sociala myndigheterna för att få en utbildning. Istället för en utbildningsplats skickades han till psyket för utredning och tester ett par dagar. ”Jag fick aldrig någon utbildning.” Ur referat person 242, man född på 1940-talet.

Marie fick inget stöd i sin skolgång av fosterföräldrarna. Läxor fanns det knappt tid till på grund av alla sysslor hon skulle utföra på gården och i hushållet. Marie berättar att hon till slut gav upp när det gällde skolgången. De gånger hennes lärare undrade varför hon inte var i skolan sa hennes fosterföräldrar bara att hon var lat. Ur referat person 439, kvinna född på 1960-talet.

Nils berättar att han tyckte institutionens skola var undermålig. ”Vi ritade, spelade bordtennis och spelade schack.” Rosa har liknande erfarenheter från samma institution ”Vi satt bara i ett rum och rökte och pratade.” Ur referat person 202, man född på 1950-talet, resandefolket och person 358, kvinna född på 1950-talet.

7.6.9 Utpekade förövare

I detta avsnitt kommenteras vilka intervjupersonerna pekat ut som ansvariga för otillräcklig omvårdnad, otillräcklig tillsyn samt otillräcklig skolgång.

Otillräcklig omvårdnad

Det är 308 personer (76 procent) som har rapporterat om otillräcklig omvårdnad.

Vanvården har framförallt rapporterats från fosterhem. Därför har fosterföräldrar rapporterats som ansvariga för det mesta av den otillräckliga omvårdnaden som intervjupersonerna fick utstå. Kvinnor har rapporterat fostermödrar som ansvariga i större utsträckning än män. Män har rapporterat fosterfäder och fostermödrar som ansvariga ungefär lika ofta.

Institutionspersonal och föreståndare finns också med som utpekade som ansvariga.

Särskilt anmärkningsvärt är att tjänstemän i social barnavård har rapporterats som ansvariga i 17 beskrivningar och förtroendevald i social barnavård har utpekats som ansvariga för otillräcklig omvårdnad i 2 beskrivningar. De har nekat/förhindrat barn vård, tandläkarvård eller medicinering; gett barn otillräckliga, smutsiga eller avvikande kläder; de har placerat barn där det förekom missbruk, kriminalitet, psykisk sjukdom; ignorerat barnen; tillåtit bristande hygien, inte ingripit när barn skadat sig själv eller försökt begå självmord. Kvinnor har rapporterat representanter för den sociala barnavården som ansvariga i fler fall än män.

Charlotta blev under tiden hos fosterfamiljen allvarligt skadad i en bilolycka. Hennes tänder blev till stora delar helt utslagna. Fostermamman och barnavården tyckte att det ”räckte” med att hon fick löständer. På grund av olyckan har Charlotta haft problem med sina tänder långt upp i vuxen ålder. Ur referat person 308, född på 1950-talet.

Otillräcklig tillsyn

Det är 107 personer (26 procent) som har rapporterat om otillräcklig tillsyn. Otillräcklig tillsyn har rapporterats både från institutioner och från fosterhem. De utpekade förövarna sprider sig därmed ganska jämnt mellan fostermödrar, fosterfäder och institutionspersonal. Representanter för den sociala barnavården har rapporterats som ansvariga i 12 beskrivningar av otillräcklig tillsyn. De har då angetts som ansvariga för att intervjupersonerna vistades i farliga miljöer eller levde helt utan vuxenomsorg men framförallt för att de inte ingrep trots att de kände till att barn var i fara.

Hannas pojkvän var välkänd hos socialen. Enligt henne visste de också om att hon missbrukade och hon tycker det är konstigt att de inte reagerade. ”Det tycker jag är vanvård, att man låter det ske.” Ur referat person 358, kvinna född på 1950-talet.

Otillräcklig skolgång

180 personer (45 procent) har rapporterat om otillräcklig skolgång. Då mobbing har angetts som en av de främsta orsakerna till otillräcklig skolgång finns många barn med bland förövarna. I 48 beskrivningar är skolpersonal förövare. De har underlåtit att hindra mobbingen eller själva mobbat barnen.

Jane berättar om sin skollärarinna. ”Hon tyckte att barnhemsungar var horungar, tattarungar, man blev särbehandlad och mobbad i skolan”. Ur referat person 1225, kvinna född på 1940-talet, resandefolket.

I övrigt är det fosterföräldrar som främst har rapporterats som ansvariga. De har framförallt tvingat intervjupersonerna att arbeta så mycket att de inte hann läsa läxor eller underlåtit att hjälpa till med läxläsningen.

7.6.10 Kommentar

Nästan alla intervjupersoner har berättat att de utsattes för någon typ av försummelse under sin tid inom den sociala barnavården. Oavsett tidsperiod har försummelse varit en genomgående vanvård för över 80 procent av de intervjuade i delrapporten.

Att placerade barn inte fått en rimlig standard beträffande hygien och läkarvård, mat, kläder och boende samt av olika anledningar varit tvungna att försumma skolgången, är vanvård som konstant genomsyrar barnens tillvaro och välbefinnande. Att ständigt vara hungrig, att hela tiden vara smutsig eller gå i trasiga kläder, att vara tvungen att sova på vinden utan värme, att inte få läkarvård vid behov eller vara tvungen att jobba på gården istället för att ägna sig åt skolarbete, har snarare varit regel än undantag för de personer som utredningen träffat.

Utöver ovanstående kategorier av försummelse har det i intervjupersonernas berättelser framkommit åtskilligt fler varianter. Så många som 113 personer beskriver saknaden av känslomässigt engagemang och närhet från sina vårdare. ”Ett kärlekslöst hem” är en återkommande beskrivning av hur intervjupersonerna upplevt fosterföräldrarna. Nästan en fjärdedel av intervjupersonerna har uppgett att de blev mobbade utan att någon vuxen ingrep. Frånvaron av de vuxnas agerande då barn befunnit sig i fara har även i andra sammanhang varit anmärkningsvärt.

7.7 Fysiskt våld med tillhygge

Här redovisas först vanvårdskategorin fysiskt våld med tillhygge. I nästa avsnitt följer en redovisning av övrigt fysiskt våld. Frågan varför det är meningsfullt att redovisa våld mot barn under två kategorier, våld med tillhygge och övrigt fysiskt våld är förstås befogad. Idén om ”våld som våld” har sitt berättigande.

Inledningsvis, när vanvårdskategorierna konstruerades och definierades fanns i utredningen en föreställning om att våld med tillhygge riktat mot ett barn i någon mening skulle vara ”värre”, grymmare och mer brutalt än våld utan tillhygge. Vid resultatsammanställningen, efter att ha tagit del av intervjupersonernas berättelser, förstår vi att så inte varit fallet. Det våld som beskrivs under respektive kategori är i högsta grad jämförbart, ur barnets perspektiv.

7.7.1 Definition

Intervjupersonernas beskrivning av avsiktligt våld riktat mot barnets kropp där förövaren antingen höll i det tillhygge som användes för att utöva våldet, kastade föremål mot barnet, band barnet eller besköt barnet.

7.7.2 Sammanfattning, fysiskt våld med tillhygge

Fysiskt våld med tillhygge har rapporterats från såväl fosterhem som från institutioner, mer frekvent i fosterhem.

Nästan hälften av de intervjuade har uppgett att de blivit slagna med tillhygge. Det föreligger ingen avgörande skillnad mellan män och kvinnor i detta avseende. Detta gäller även för gruppen som tillhör en etnisk minoritet eller har utländsk bakgrund. De har inte varit mer drabbade än resten av intervjupersonerna.

Cirka hundratalet tillhyggen har använts. De vanligast förekommande är ris, livrem, mattpiska, käpp, sopkvast, vedträ, piska.

Utpekade förövare har främst varit fosterhemsföräldrar, institutionspersonal, fostersyskon och skolpersonal. Fysiskt våld med tillhygge har rapporterats i högre utsträckning före 1960 än efter.

Fysiskt våld med tillhygge kan grovt delas in i tre kategorier: Våld i uppfostrande syfte, våld i affekt och sadistiskt våld.

7.7.3 Antal drabbade

197 personer av 404 har berättat att de utsattes för våld med tillhygge. Det innebär att 49 procent av de intervjuade har blivit utsatta för våld med tillhygge under sina placeringar.

I fråga om kön och etnicitet har vi inte sett några betydelsefulla skillnader.

7.7.4 Spridning över tid

Fysiskt våld med tillhygge är vanligare i äldre intervjupersoners berättelser än i yngre2.

Det drabbade fem av de sex intervjupersoner som var födda under 1920-talet. Omkring hälften av de intervjupersoner som är födda på 1930-talet och på 1950-talet har blivit utsatta för våld med tillhygge under sina placeringar. Så många som 60 procent av intervjupersonerna som är födda på 1940-talet har uppgett att de utsatts för våld med tillhygge. Omkring en tredjedel av sextiotalisterna (35 procent) och sjuttiotalisterna (31 procent) har vittnat om fysiskt våld med tillhygge. Ingen av de två intervjupersoner som är födda på 1980-talet har uppgett att de utsattes för fysiskt våld med tillhygge.

Här följer två exempel på våld med tillhygge. De är från 1940-talet, respektive 1960-talet, men skulle ha kunna vara hämtade både före och efter de decennierna. I fallet från 1940-talet kan också den etniska bakgrunden ha haft betydelse.

Fosterfadern band även Åke för att han inte skulle kunna springa iväg när det var dags för stryk. Han blev fastbunden i en bjälke och piskad med hästpiska. Fosterfadern skulle slå Åke svensk och kallade honom för tattardjävel. Fosterfadern drog igång jordbruksmaskiner som skulle dränka ljuden från misshandeln. Fostermodern vädjade till sin man att sluta slå Åke, men då fick hon själv stryk. Misshandeln av Åke upprepade sig minst en gång i veckan. Ur referat person 138, man född på 1940-talet, resandefolket.

Lena svarar på frågan från intervjuarna vad hon särskilt minns från fosterhemmet.

”Att hon slog mig varje dag. Det var Karin (fostermodern) som slog mig varje dag med en mattpiskare i plast.” Ur referat person 434, kvinna född på 1960-talet.

7.7.5 Olika typer av våld med tillhygge

Till fysiskt våld med tillhygge räknas situationer där barn har blivit slagna med tillhyggen, fastbundna, beskjutna eller fått saker kastade på sig.

Nära hälften av alla intervjuade (47 procent) har blivit slagna med tillhygge någon gång under sina placeringar. Andelen män som drabbats (50 procent) är något större än andelen kvinnor (44 procent). 20 personer har berättat att de blev fastbundna (5 procent av alla intervjuade). Två kvinnor har berättat att de blev beskjutna och nio personer har uppgett att de har fått saker kastade på sig.

7.7.6 Våld med tillhygge i fosterhem och institution

Fysiskt våld med tillhygge har förekommit i fosterhem och på institution. Den här typen av vanvård har enligt intervjupersonernas berättelser varit vanligare i fosterhem än på institution.

7.7.7 Vilka tillhyggen användes att slå med?

Det är 189 personer (47 procent) som har berättat om att de har blivit slagna med tillhyggen. Många av dem har uppgett flera olika tillhyggen som de blev slagna med. Intervjupersonerna har berättat att de som barn blev slagna med allt från livremmar och olika slags piskor till diverse jordbruksredskap. I vissa fall har tillhyggena preparerats för att göra så stor skada som möjligt. Mattpiska med nålar i skaftet, liksom ris doppat i saltlake, planka med spik, kokt bogserlina med knutar, är exempel på detta.

Det vanligaste tillhygget har varit ris. Därnäst följer livrem, mattpiska, käpp, sopkvast, vedträ och piska, ridpiska etc.

I de följande utdragen ur intervjuer berättar två personer om vilka tillhyggen som användes vid misshandeln.

I Virpis fall användes flera tillhyggen. Hon beskriver fostermodern som psykiskt sjuk. Virpi vet inte varför hon blev straffad.

”Hon hade en bok där hon skrev upp allt jag gjorde och gav mig straff.” Fostermodern slog Virpi med vått björkris, livrem, strigel8, mattpiska och käppar, oftast på rygg och ben men ibland även i huvudet. Fostermodern slog även Virpi med knytnävarna. Detta skedde regelbundet. Fostermodern stack även Virpi med knappnålar och säkerhetsnålar i benen som hon alltid hade i beredskap i kjortelfållen. Det skedde flera gånger i veckan. Ur referat person 463, kvinna född på 1930-talet, finsk.

Gunnars fosterfar brukade slå honom med en kvast. Det hände ungefär en gång i månaden. Det hade börjat med en kvast och när den gick sönder fortsatte det med en gren som var tjockare och kvistigare än kvasten. I referatet beskrivs detta.

Det gjorde ännu mer ont att få slag med grenen. Gunnar brukade skyla ansiktet med armen och har fått hela armen förstörd av slagen. Han har fått en knoge sönderslagen, handleden förstörd och armbågen krossad. En gång träffade kvasten Gunnar i pannan. Han har fortfarande ärr efter detta. Han fick söka läkarvård för misshandeln vid 18 års ålder, men sa aldrig att skadorna berodde på att fosterfadern hade slagit honom. Ur referat person 382 , man född på 1940-talet.

8 En strigel är en läderrem som användes till att slipa rakknivar.  

7.7.8 Fastbunden

Det är 20 personer har berättat om att de blivit fastbundna på olika sätt. 10 personer har preciserat hur de blev fastbundna. Sex av dem hölls fastbundna med ett band eller bälte i sängen, vilket enbart förekom på institution. En hölls fastbunden med munkavle. En person uppger att hon blev lagd i tvångströja och en person har berättat om hur hon blev fastbunden och lagd bland myror. Slutligen har en man berättat om att han blev fastbunden och sedan fick kroppen utdragen.

Det finns flera nyanser av vanvårdskategorin fastbunden. Sammantaget gäller att det är intervjupersonernas beskrivning av sin upplevelse av att på det ena eller andra sättet vara fjättrad som har varit avgörande för utredningens beslut att registrera det som vanvård eller inte. En del intervjupersoner har berättat om att de på olika sätt varit fastbundna vid sina sängar, antingen som straff, eller för att de har varit oroliga, för att de inte ska falla ur, för att de hade eksem som de inte skulle riva på.

I det följande återges några berättelser från personer som har varit fastbundna. I Elisabeths fall har det handlat om sadistisk, mer tortyrliknande vanvård.

Det hände att fosterfadern band Elisabeth vid ett träd i skogen bland en massa myror om han var missnöjd med henne. Där kunde hon få stanna en hel natt. Ur referat person 215, kvinna född på 1940-talet.

Erik har berättat att han i många år under sin uppväxt blev fastbunden i hundens löplina ute på gården.

Den räckte inte till gungan eller till kranen med vatten i köket. Om Erik var ensam med fostermodern kunde han få leka fritt, men så snart fosterfadern kom hem fästes han vid löplinan. Om fostermodern hade släppt lös Erik blev hon misshandlad av fosterfadern. Erik berättar att han långt upp i tonåren släppte hundar fria om han såg att de var kopplade i en löplina. Ur referat person 495, man född på 1940-talet.

7.7.9 Barn som utsatts för livsfara

Två kvinnor har berättat om att de har blivit beskjutna med vapen. En av dem blev beskjuten med luftgevär. Den andra kvinnan blev beskjuten med ett hagelgevär. Båda dessa händelser inträffade i fosterhem.

Att bli skjuten efter med hagelbössa utgör som vanvårdskategori ett extremt undantag. Kvinnan har berättat att hon var livrädd för fosterfaderns vapen som ofta stod framme.

Utöver de två personer som berättat att de blivit beskjutna har flera intervjupersoner berättat att de utsatts för livsfara. De andra beskrivningarna finns i avsnitten Tvång, regler och straff, Fysiskt våld med tillhygge och Övrigt fysiskt våld.

Några personer har berättat att de blivit sparkade i huvudet, utsatts för kvävningsförsök som inte upphörde förrän det började svartna för ögonen, fått huvudet nedsänkt i toalett eller vattenfyllt kar.

Andra har beskrivit att de blivit kastade in i element, betongväggar och ner för trappor. Ytterligare andra har berättat att våldet slutade med att de svimmade eller blev liggande i flera dagar upp till ett par veckor för att såren skulle läka.

7.7.10 Fått saker kastade på sig

Nio personer har berättat att saker har kastats mot dem. Exempel på vad som har kastats är bajsblöja, nyckelknippa, tallrikar och stolar. Åtta av de nio utsattes för denna vanvård i fosterhem.

Att kasta föremål efter någon oavsett om det träffar eller inte är i detta material undantagslöst förenat med stark affekt och verkar i intervjupersonernas berättelser många gånger ha handlat om okontrollerade impulsgenombrott från den utpekade förövarnas sida snarare än planerade bestraffningar. Denna typ av våld har regelmässigt varit förenat också med annan typ av våld, slag, nedsättande omdömen, hot etc.

Barbro och Gun-Britt berättar i det följande om hur de fått föremål kastade mot sig. Barbro misshandlades av både av en fosterbror som var i 30-årsåldern och av fostermodern. När fostermodern inte orkade längre tog fosterbrodern vid.

Han slog henne och kastade henne in i väggar och skåp, precis som fostermodern gjorde. ”Jag flög som en vante.” Han slog med öppen och knuten hand. ”Ibland använde han tillhyggen, till exempel skor, som han kastade på mig.” Men, berättar Barbro, "Fostermodern bara njöt av detta.” Ur referat person 483, kvinna född på 1950-talet.

Gun-Britt berättar att fostermodern brukade slå henne men ibland även kasta föremål på henne;

När hon inte åt upp maten slängde fostermodern tallrikar i ansiktet på henne. Om de gick sönder sa hon till fosterfadern att det var Gun-Britt som hade haft sönder dem och så fick hon stryk igen. Fosterfadern använde livrem. Då fick Gun-Britt ta av sig kläderna medan han slog henne. Det hände att hon svimmande av smärtan. Ur referat person 197, kvinna född på 1950-talet.

7.7.11 Utpekade förövare

Det är 197 personer som har berättat om att de utsattes för våld med tillhygge.

Förövarna i de flesta fall av våld med tillhygge har rapporterats vara fosterfäder, men även fostermödrar förekommer.

Det finns en tydlig skillnad mellan vem som har utsatt flickor respektive pojkar. De kvinnor som har uppgett att de utsattes för våld med tillhygge som barn har främst angett fostermödrar som förövare. De män som har berättat om våld med tillhygge har främst angett fosterfäder som förövare.

På institutioner har det mesta våld med tillhygge utövats av institutionspersonal. Men även föreståndare eller chefer förekommer som förövare i intervjupersonernas berättelser. Så här berättar en person från en institutionsplacering:

De värsta minnena har Krister från barnhemmet. Det var fruktansvärt. Han fick stryk varannan dag, alla fick det, ofta med en käpp eller en kratta, rakt över ryggen. Föreståndaren var en envåldshärskare, enligt Krister. Ingen annan i personalen vågade protestera eller göra något mot honom. Ur referat person 63, man född på 1940-talet, övriga Europa.

7.7.12 Kommentar

Bruket av tillhyggen för att utöva fysiskt våld mot barn kan förstås på flera sätt.

Tillhygget kan ges en rent instrumentell funktion, att öka förövarens räckvidd, kraften och effektiviteten i det våld som ska utövas. Därmed ökas också smärtan, hotet, rädslan och skräcken hos den som drabbas.

Bruket av ett visst tillhygge kan också ges en symbolisk funktion. Låter man pinoredskapet, riset eller spiskroken hänga framme, vilket flera berättat om, utgör det en ständig påminnelse om vad som väntar den som faller i onåd.

Vissa bestraffningar som intervjupersonerna berättar om kan också ritualiseras effektivare med hjälp av tillhyggen, liksom förnedringen. Att själv få gå ut och hämta riset är exempel på en sådan förnedring, liksom att tvingas tacka och niga för den som utdelar bestraffningen.

Sammantaget gäller att oavsett hur våld med tillhygge gått till, vid vilken tidpunkt eller med vilka avsikter det utövats, har det stått i strid mot anvisningar från den ansvariga tillsynsmyndigheten. Det har ofta utövats i strid med gällande lagstiftning på området, rådande rättsuppfattning, normer och värderingar om barns fostran.

Våldet kan delas in i tre grupper

Efter att ha tagit del av intervjupersonernas berättelser kan ett mönster skönjas.

Det våld som intervjupersonerna berättar att de har blivit utsatta för som barn kan grovt delas in i tre grupper. Detta gäller för övrigt också kategorin övrigt fysiskt våld som beskrivs i nästa avsnitt. Det är våldet mot barnet som är indelat i dessa tre grupper, inte de utpekade förövarna.

Våld i uppfostrande syfte

I kapitlet Vanvård ur ett historiskt perspektiv beskrivs hur våld i uppfostrande syfte under lång tid haft stöd i en allmän rättsuppfattning, förutsatt att det tillgripits som sista utväg, inte utdelats i affekt, inte orsakat synliga skador samt syftat till barnets bättring. Men redan 1948 förbjöd Socialstyrelsen detta våld i institutionerna och efter 1979 finns det ett totalförbud i landet mot aga.

Våld i uppfostringssyfte har precis som mer sadistiskt präglat våld mot barn innehållit inslag av planerad förnedring och beskrivs ibland, som svart pedagogik.9

I det följande återges tre exempel på våld i uppfostringssyfte som två kvinnor och man berättat att de blivit utsatta för.

Först skulle Boel gå till skogen och plocka björkris. Sedan skulle hon lägga sig på föreståndarens knä med neddragna byxor och sedan slog föreståndaren henne upprepade gånger. Efteråt skulle Boel niga och tacka föreståndaren. Gjorde hon inte detta blev hon straffad på nytt. Ur referat person 44, kvinna född på 1950-talet.

Riset hängde både i deras sovrum och på spiselkransen som ett hot. Ur referat person 592, kvinna född på 1940-talet.

”En vanlig bestraffning var att dom smällde en på fingrarna med rågummiband eller lyfte en i öronen, eller vanliga örfilar, om man hade gjort något bus. Det var rektorn som var värst”. Rektorn slog Sven med en gummislang över ryggen. Han fick ligga på magen i 14 dagar med sår över hela ryggen. Ur referat person 74, man född på 1930-talet.

Våld i affekt

Våld i affekt avser oplanerat våld, där förövaren i intervjupersonernas berättelser drabbats av ett mer eller mindre okontrollerat raseri. Detta har ibland skett i samband med berusning. Den utpekade förövaren har misshandlat barnet, med eller utan tillhygge, ibland även utan synbar anledning, åtminstone ur barnets perspektiv.

Börje blev utsatt för fosterfaderns okontrollerade raseri när han misslyckades med mjölkningen.

En gång blev Börje slagen med gummislangen till en mjölkmaskin i nacken. Den har rör i båda ändar av koppar. Börje blev så illa slagen att han var hemma från skolan i tre veckor. Då försökte barnavårdsmannen kontrollera hemmet, men fosterföräldrarna ljög för henne och hon fick inte komma in. Ur referat person 359, man född på 1940-talet.

Sadistiskt våld

Sadistiskt våld utgörs i intervjupersonernas berättelser av våld som vi menar utövas på ett utstuderat och planerat sätt, för att åstadkomma största möjliga fysiska skada eller så effektivt som möjligt förödmjuka och förnedra barnet.

Ritualer och tillhyggen utgör en typisk inramning för det sadistiska våldet.

I det följande beskriver Jocke, Malena och Bengt hur det var för dem. Det sadistiska våldet kan även vara riktat emot barnets kön, som i Malenas fall.

En gång när Malena satt i isoleringsrummet kom föreståndarinnan in och sa att hon skulle ta tempen på Malena. ”Hon stack termometern med all kraft upp i underlivet.”. Ur referat person 332, kvinna född på 1940-talet.

Det var alltid fosterfadern som slog honom och det var alltid stryk med en särskild ritual. Fosterfadern tog alltid på sig en svart handske på den hand som höll i mattpiskaren innan han slog Jocke. Fosterfadern hade ibland en närmast ursäktande förklaring till varför han skulle slå, ”det gör ont att behöva slå dig på din namnsdag.” Ur referat person 804, man född på 1960-talet.

Bengt berättar att han fick gå upp i skogen och plocka riset själv. Föreståndaren drog av bladen så att det skulle göra ondare. Sedan fick man gå in i klädförrådet, klä av sig på underkroppen och föreståndaren slog tills man var röd. Bengt berättar att föreståndaren alltid hade vit fradga i mungiporna efter att han hade piskat en elev. Ur referat person 244, man född på 1940-talet.

9 Miller, Alice, Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet, Omarb. och utök. [uppl.], Wahlström & Widstrand, Stockholm, 1995.  

7.8 Övrigt fysiskt våld

7.8.1 Definition

Intervjupersonernas beskrivning av avsiktligt våld riktat mot barnets kropp utan tillhygge som kunde innebära; slagen med öppen eller knuten hand, sparkad/trampad/knäad, knuffad/kastad, skakad/fasthållen, nedtryckt, lyft/dragen, skallad, nypt, bespottad, kvävd, bränd, dränkt, skållad, kyld, biten, urinerad på, riven, skrubbad blodig.

7.8.2 Sammanfattning, övrigt fysiskt våld

Drygt tre fjärdedelar av intervjupersonerna uppger att de varit utsatta för övrigt fysiskt våld.

Det föreligger ingen över- eller underrepresentation med avseende på kön eller etnicitet.

Övrigt fysiskt våld rapporteras från samtliga decennier som kartläggningen omfattar med viss stigande tendens för intervjupersoner födda under 1970-talet.

Den mest förekommande formen av övrigt fysiskt våld utgörs av slag med öppen hand i ansiktet, s.k. örfil, därefter lyft eller dragen, slagen med knuten hand, knuffad kastad, sparkad/trampad, nypt.

Övrigt fysiskt våld har rapporterats från såväl fosterhem som från institution, med någon övervikt för fosterhem. Fosterföräldrar och institutionspersonal har pekats ut som förövare i de allra flesta beskrivna situationerna.

I några fall har intervjupersonerna berättat om övrigt fysiskt våld som varit förenat med livsfara, exempelvis sparkar mot huvudet och kvävningsförsök.

7.8.3 Antal drabbade

Det är 306 personer av de 404 intervjuade som har berättat att de drabbats av övrigt fysiskt våld. Det innebär att 76 procent har rapporterat om denna vanvård.

Det finns inte några signifikanta skillnader i fråga om kön och etnicitet när det gäller intervjupersoner som berättat att de utsatts för övrigt fysiskt våld. Däremot har män rapporterat om att de blivit slagna med knuten näve och duschade/badade med kallt vatten i större utsträckning än kvinnor. Dessutom har 6 män berättat att de varit med om att vuxna uppmanat barn till våld. Ingen kvinna har berättat om detta.

7.8.4 Spridning över tid

Andelen intervjupersoner som berättar om att de blivit utsatta för övrigt fysiskt våld varierar från 67 procent bland dem som är födda under 1930-talet till 88 procent bland dem som är födda under 1970-talet. Det är således flertalet intervjuade från de olika decennierna som uppgett att de varit utsatta för övrigt fysiskt våld. Intervjupersonernas rapportering om övrigt fysiskt våld har varit störst i gruppen född under 1970-talet.

7.8.5 Beskrivning av övrigt fysiskt våld

Olika typer av övrigt fysiskt våld

I den följande tabellen listas alla typer av övrigt fysiskt våld som intervjupersonerna har berättat om. Tabellen visar hur många personer som rapporterat om övrigt fysiskt våld men säger inget om hur ofta våldet drabbat dem.

I tabellen redovisas övrigt fysiskt våld som drabbat minst fyra intervjupersoner. Den vanligaste rapporteringen av övrigt fysiskt våld är slagen med öppen hand och därefter de som berättat om att de blivit lyfta eller dragna. Flera av de 102 personer som har berättat om att bli lyft eller dragen har rapporterat att detta våld drabbade dem på flera olika sätt. 93 personer har uppgett att de blivit lyfta eller dragna i håret, 29 i öronen, 11 i armarna och två personer i könsorganen.

Så här berättar Gunilla om hur hon i sin tid i fosterhem utsattes för övrigt fysiskt våld:

Gunilla berättar att hon växte upp i ett fosterhem där hennes fosterpappa regelbundet slog henne med öppen hand på stjärten och drog henne i öronen. Ur referat person 267, kvinna född på 1960-talet.

Det är 70 personer som har berättat att de blivit slagna med knuten näve.

Att bli knuffad eller kastad har rapporterats av sammanlagt 45 personer. Vanligast är knuffad/kastad mot element eller vägg. Därnäst följer knuffad/kastad nerför trappa. En annan form av våld, som rapporterats är att bli kastad upp i luften för att falla fritt mot mark eller golv.

Det är 6 personer som har berättat att de utsatts för kvävningsförsök. Två har berättat att de utsattes för detta många gånger. Caroline beskriver en sådan händelse.

Caroline berättar att hon låg i en säng med metallfjäderresår i botten. Den gnisslade och rasslade när hon vände sig i den. Detta irriterade sig fosterfadern på och kom in hennes rum om kvällarna och nätterna och la handen för Carolines mun och näsa så hon inte kunde andas. Inte förrän hennes fäktande och sparkande efter luft hade upphört och det började svartna för ögonen tog han bort handen och sa åt henne att hon inte fick väsnas så att han inte kunde sova. Ur referat person 159, kvinna född på 1960-talet.

Utöver det som redovisas i den föregående tabellen har intervjupersonerna berättat om att de blivit; lyfta/hållna utanför fönster, skallade, rivna, fått huvudet nedtryckt i spyor, hällts urin på eller kissats på och tvingats att skära sig själv med rakblad.

Per berättar att hans fostermamma straffade honom på olika sätt. Flera gånger tvingade hon honom att skära sig i sina fingrar med ett rakblad. Fostermamman stod samtidigt bredvid och kontrollerade att det kom blod. Ur referat person 186, man född på 1950-talet, resandefolket.

Två personer har berättat att de blivit skrubbade blodiga med rotborste och två har berättat att de tvingats till abort utan bedövning.

Karin utsattes för sexuella övergrepp av sin fosterpappa. Hon blev gravid i unga tonår. Hon förstod inte själv att hon var gravid och graviditeten gick så långt att socialstyrelsen fick ta beslut om abort. När hon väl var på sjukhuset visste Karin fortfarande inte varför hon var där. Hon blev nekad smärtstillande från personalen med orden ”Det ska kännas av att man dödar ett barn.” Ur referat person 191, kvinna född på 1950-talet.

Andra har berättat om att de fått huvudet nedtryckt i mat, tvingats springa framför en bil, blivit jagade, tvingats rida och bli avkastad, varit utsatt för simundervisning med våldsinslag samt att en hund hetsades att bita intervjupersonen.

Gunnar har berättat att han var placerad på en institution i flera år. Vid ett tillfälle rymde han. När han senare greps av personalen tvingade de honom att springa framför deras bil. Ur referat person 329, man född på 1950-talet, resandefolket.

Flera intervjupersoner har också berättat att de blivit tvångsmedicinerade som barn, ofta med lugnande medel.

7.8.6 Övrigt fysiskt våld i fosterhem och på institution

Övrigt fysiskt våld har förekommit vid fosterhem och institutioner. 225 personer har berättat om övrigt fysiskt våld i fosterhem och 127 personer från institution.

Övrigt fysiskt våld har främst rapporterats från fosterhem, men några former har utmärkt sig som ”institutionsvåld”, nämligen duschad/badad i kallt vatten och pennalism. Per berättar om sin tid i ett barnhem:

Ett vanligt straff var att han skulle gå tio gånger genom en kall dusch. ”Vi skulle lära oss att veta hut”, berättar Per. Han sa också att en återkommande kommentar från personalen, efter att han blivit bestraffad var ”Nu är du inte så tuff längre.” Ur referat person 204, man född på 1940-talet.

Gunnar berättar att han utsattes för pennalism flera gånger efter det att han rymt.

Gunnar rymde från barnhemmet flera gånger. Varje gång råkade han ut för olika typer av straff. Bland annat uppmanade föreståndaren andra pojkarna att slå Gunnar. Efter att de misshandlat Gunnar berättade pojkarna att de inte hade velat slå honom men att föreståndaren hade sagt: ”Om ni inte får ordning på den där tattaren får ni aldrig mer permission.” Ur referat person 138, man, född på 1940 talet, resandefolket.

7.8.7 Var på kroppen blev barnen slagna?

Utredarna har frågat intervjupersonerna var på kroppen de har blivit slagna. Här följer en redovisning av detta. Det vanligaste när det gäller slagen med knuten hand är slag mot huvudet. Därnäst följer slag mot bålen.

Martin berättar att det var vanligt med våld från personalen på barn-hemmet. ”En gång när han gick hem själv från skolan fick han stryk för det av personalen. Det var vanligt med kraftiga örfilar, att de slet i håret och ryckte i öronen.” Ur referat person 144, man född på 1950-talet.

När det gäller sparkad, trampad, knäad förekommer också uppgifter om att detta riktats mot huvudet. Annars har detta våld rapporterats vanligtvis riktat mot bålen. Några intervjupersoner har berättat att de svimmat av under det våld som deras fosterföräldrar utsatte dem för. Den här mannen berättar att han ofta blev slagen och misshandlad i fosterhemmet av fostermodern.

”Hon var en jävel.” Fostermamman slog honom mer eller mindre varje dag, drog honom i håret och i öronen. Oftast slog hon honom i ansiktet. Ibland var smällarna så hårda att han åkte in i väggen. När han blev äldre slog hon honom med knytnäven i ansiktet och sparkade på honom. Ibland var det så mycket stryk att han svimmade av. Ur referat person 393, man född på 1950-talet.

7.8.8 Utpekade förövare

Det är 306 personer som har rapporterat om övrigt fysiskt våld. Fosterföräldrar och institutionspersonal inklusive föreståndare/chefer för institutioner är de mest frekventa utpekade förövarna när det gäller övrigt fysiskt våld. Därnäst följer andra placerade barn och biologiska barn i fosterhemmet. Skolpersonal respektive sjukvårdspersonal förekommer i drygt tjugo rapporterade fall vardera.

Niklas berättar om ett fosterhem där han vanvårdades av båda fosterföräldrarna.

Han beskriver sin fosterpappa som mycket aggressiv och oberäknelig. Niklas nämner bland annat att fosterpappan ofta drog och lyfte honom i håret. Han ska också ha slängt Niklas in i ett element vid ett tillfälle. Niklas berättar också att fostermamman spottade på honom vid ett tillfälle. Ur referat person 470, man född på 1970-talet.

Kvinnor har rapporterat fostermödrar som förövare i större utsträckning än män. Motsatsen gäller för vanvård som rapporterats av män. De har rapporterat fosterfäder oftare än mödrar. Män har i flest fall rapporterat institutionspersonal som förövare. Greta beskriver hur fostermodern brukade duscha henne.

Greta berättar att när hon var liten brukade fostermamman duscha henne med ömsom kallt vatten och ömsom skållhett vatten. Det ingick i fostermammans tvagning av henne. Ur referat person 463, kvinna född på 1930-talet, finsk.

7.9 Hot och hotfulla situationer

7.9.1 Definition

Situationer under placeringsperioden, händelser, stämningar och hotelser, uttalade eller outtalade, där intervjupersonerna beskriver hur de som barn upplevt stark rädsla, oro eller förvirring.

7.9.2 Sammanfattning, hot och hotfulla situationer

Cirka 40 procent av de intervjuade har berättat att de varit utsatta för hot och hotfulla situationer.

Utredningen skiljer på nio olika typer av hot: hotad till livet, utsatt för fysiska hot, bevittnat fysiska hot emot andra, bevittnat våld emot andra, utsatt för hot om kastrering/sterilisering, utsatt för hot om att bli ivägskickad, ignorerad rädsla, utsatt för religiösa hot och hot i samband med tillsynsbesök.

Hot i samband med tillsynsbesök har mestadels varit förknippade med att tvingas ljuga om försummelse och övergrepp.

Trettio personer beskriver att de varit hotade till livet. Vid sådana tillfällen har det även förekommit skjutvapen, kniv, yxa, etc.

Hot och hotfulla situationer har rapporterats i störst utsträckning från fosterhem. Nära dubbelt så många kvinnor som män har uppgett att de bevittnat fysiskt våld mot andra eller utsatts för hot om att bli ivägskickad. Fler män än kvinnor har rapporterat om hot om sterilisering eller kastrering och tre av dessa åtta tillhör resandefolket.

Yngre personer rapporterar om hot och hotfulla situationer i något högre utsträckning än de äldre.

7.9.3 Antal drabbade

167 av 404 personer har berättat att de utsatts för hot eller hotfulla situationer. Det innebär att 41 procent av intervjupersonerna rapporterat om denna vanvård. 100 är kvinnor och 67 män. 29 intervjupersoner tillhör någon etnisk minoritet eller har utländsk härkomst.

7.9.4 Spridning över tid

En större andel av de yngre intervjupersonerna har rapporterat om hot och hotfulla situationer.

7.9.5 Beskrivning av hot och hotfulla situationer

Olika typer av hot och hotfulla situationer

Vi har valt att presentera hot och hotfulla situationer i nio grupper av vanvårdskategorier. Dessa är:

I den följande tabellen listas hur många intervjupersoner som rapporterat om de olika grupperna av vanvårdskategorier.

Det är 167 personer som under intervjuerna berättat om hot och hotfulla situationer. Det vanligaste är att intervjupersonerna berättar att de som barn bevittnat våld mot andra än dem själva (67 personer). Därefter kommer berättelser om hotfulla och eller våldsamma situationer som de själva varit utsatta för (60). 45 personer har hotats med att bli ivägskickade från fosterhemmet eller institutionen till ett ”värre” ställe.

Kön och etnicitet

Nära dubbelt så många kvinnor som män har uppgett att de bevittnat fysiskt våld mot andra eller utsatts för hot om att bli ivägskickad. 6 män har rapporterat om hot om sterilisering eller kastrering. Två kvinnor uppgett att de hotats med sterilisering. Av de åtta personer som hotats med sterilisering tillhör tre resandefolket.

7.9.6 Hot och hotfulla situationer i fosterhem och på institutioner

Hot och hotfulla situationer har i beskrivningarna främst utspelat sig i fosterhem. Det som särskilt utmärkt sig är rapporter om att; barnet har bevittnat fysiska hot mot andra än sig själv; att barnet hotats om att bli ivägskickad; att barnet hotats vid tillsynsbesök eller tvingats ljuga om försummelse och övergrepp. Ingen rapporterad vanvård som presenteras i detta avsnitt har rapporterats i större utsträckning från institution.

7.9.7 Hotad till livet

Det är 30 personer som har berättat att de hotades till livet med eller utan vapen.

Lika många män som kvinnor har blivit hotade med vapen men dubbelt så många kvinnor (12 ) än män (6) har berättat om att de blivit hotade till livet. Ungefär hälften av de 30 personerna har uppgett att hotet har drabbat dem vid ett tillfälle, några har uppgett att de drabbats flera gånger och tre personer att det drabbat dem ofta.

En intervjuperson har berättat att han blivit jagad av sin fosterfar med yxa, en annan att fostermodern hotade med att hugga henne i handen med en kniv, flera har vittnat om att blivit hotade med skjutvapen. Merparten av intervjupersonerna som uppger att de som säger sig ha blivit hotade till livet har rapporterat detta från fosterhem.

Hotad till livet

Birgitta bodde i ett fosterhem ett par år. Birgitta berättar att hon fick utstå hugg och slag både med och utan tillhygge av fostermamman. Vid ett tillfälle ska fostermamman ha sagt till sin make, så att Birgitta hörde: ”I morgon slår jag ihjäl henne”. Ur referat person 199, kvinna född på 1940-talet, övriga Europa.

Hotad till livet med vapen

Christer bodde fem år i ett fosterhem. Han berättar att det var de värsta åren under hans barndom. Han berättar att vid ett tillfälle mordhotades han och de andra barnen i familjen. Fosterfadern hade ställt upp dem på gårdsplanen och stod med en laddad älgstudsare och förklarat att han skulle skjuta dem. Fosterfadern lugnade så småningom ner sig och fyrade inte av några skott. Ur referat person 353, man född på 1950-talet.

7.9.8 Fysiska hot mot barnet/våldsamma situationer

Det är 60 personer som har berättat att de utsattes för fysiska hot eller våldsamma situationer. Det handlar alltså om vanvård som varit direkt eller indirekt riktat mot det enskilda barnet. Kvinnor har berättat om fler hot i fosterhem och männen om fler hot under placeringar på institutioner. Majoriteten av de 60 intervjupersoner har rapporterat om att de blivit slagna av institutionspersonal eller fosterföräldrar där de bodde. För många fanns alltså erfarenheter av att hoten kunde övergå i fysiskt våld.

Hot om våld vid läxläsning

Lotta bodde många år i ett fosterhem. Hon berättar att hennes fostermor regelbundet slog henne. Fostermodern var mycket sträng när hon skulle förhöra Lotta på läxorna. Om hon svarade fel fick hon stryk.

Lotta berättar att hon ständigt var rädd när hon skulle göra sina läxor. Ur referat person 196, kvinna född på 1970-talet.

Det finns även intervjupersoner som berättat om ”fejkade” slag. Björns erfarenhet får skildra detta:

Hot om våld/straff på institution

I början av 1960-talet bodde Björn på ett barnhem. Han berättar att han blev bestraffad för olika saker, till exempel om han kom hem för sent. Ett av straffen var att han fick ett ”fejkat” slag. ”Personalen höll sin ena hand nära Björns ansikte och slog sedan med hård kraft den andra näven i handen.” Ur referat person 524, man född på 1950-talet.

Fyra personer har berättat att de utsatts för hot om sexuella övergrepp. Astrids berättelse får beskriva hur en sådan utsatt situation kunde te sig.

Astrid har berättat att hon levde under ett ständigt hot om att hennes fosterfar skulle utsätta henne för sexuella övergrepp. Hon berättade att hennes syster regelbundet blev utsatt. När systern flyttade ifrån fosterhemmet lyckades Astrid på olika sätt komma undan fosterfadern men hotet om övergreppen låg över henne under flera år. Ur referat person 253, kvinna född på 1960-talet, resandefolket.

Andra personer har vittnat om att någon vuxen har slagit vilt omkring sig, blivit hotade med annat tillhygge än vapen och en person har berättat om att fosterfadern sköt okontrollerat omkring sig.

7.9.9 Bevittnat fysiska hot mot andra än sig själv

Det är sex personer som har berättat om att de bevittnat fysiska hot mot andra. Intervjupersonerna har beskrivit hur fosterföräldrar hotat med att ta sina liv eller att döda barnets djur. Alla rapporter om upplevelser om fysiska hot mot andra kommer från fosterhem. Exemplet nedan visar hur hot mot andra drabbat intervjupersonens livsutrymme.

Biologisk morfar mordhotad

Mattias bodde under ett år i ett fosterhem. Han kommenterar fosterföräldrarna på följande vis ”De var riktiga svin, riktiga as.” Mattias berättar att han ofta blev slagen och bestraffad av fosterföräldrarna. Efter en tid fick han besök av sina morföräldrar. Morfadern påtalade de missförhållanden som Mattias utsattes för i fosterhemmet. Detta ledde till att fosterfadern mordhotade morfadern. Ur referat person 528, man född på 1960-talet.

Detta exempel visar hur intervjupersonens möjlighet att kommunicera sin situation med vuxna i omvärlden begränsades. Mattias förstod att det var förenat med livsfara att berätta om hur han hade det. När det gäller exemplet med Mattias kom han ganska snart ifrån det fosterhem som beskrivits ovan.

Tre intervjupersoner har vittnat om att deras fosterföräldrar hotat med att ta sitt liv. Här följer ett exempel.

Fosterfar hotade att ta sitt liv

Ulla berättar att hennes fosterfar ofta reste i tjänsten. ”Han var hemma på helgerna och då var det bäst då han var onykter. Då var han rolig.” Om han däremot var nykter kunde han få fruktansvärda raserianfall och hotade ibland med att hänga sig. ”Han blev rasande för minsta småsak medan han kunde ignorera större saker”, berättar Ulla. Ur referat person 553, kvinna född på 1950-talet.

7.9.10 Bevittnat fysiskt våld mot andra

Det är 67 personer som har berättat att de bevittnat fysiskt våld mot andra. Fler kvinnor än män har berättat om detta. Det finns också fler beskrivningar om denna vanvård från fosterhem än från institution. Ofta handlade det om att intervjupersonerna tvingats bevittna personalens eller fosterföräldrarnas våld och bestraffningar mot andra barn.

Fysiskt våld mot fostersyster

Som tonåring placerades Marianne i ett fosterhem där det bodde andra fosterbarn. Fosterhemmet hade en besynnerlig regel att inte spola i toaletten på morgonen för då skulle fostermodern störas. Vid ett till- fälle tröttnade ett annat fosterbarn på detta och spolade. Fostermodern kom då nedrusande från övervåningen och slog till henne så att hon fick en skärskada i pannan.”, berättar Marianne. Ur referat person 292, kvinna född på 1960-talet.

Flera intervjupersoner har berättat att de sett andra barn bli utsatta för fysiskt våld. Här följer en beskrivning från 1930-talet.

Institutionspersonal slog andra barn

Arja berättar om sina minnen av ett barnhem i slutet av 1930-talet. Hon beskriver att barnen hölls isolerade från de andra barnen på orten. På barnhemmet förekom fysiska bestraffningar av barnen och då oftast med ris. Hon var själv lite äldre och slapp undan riset men såg andra barn på barnhemmet bestraffas med ris. Däremot minns Arja att hon längtade därifrån för det var inte någon som ”brydde sig” om henne. Ur referat person 141, kvinna född på 1930-talet, finskt krigsbarn.

Det är 42 personer som har beskrivit våld mellan barn. Detta pågick utan att personalen visste om det eller ingrep. Ibland hände det med personalens goda minne eller som när personalen uppmuntrade våld mellan barnen. Detta har beskrivits utförligare i avsnittet ”Övrigt fysiskt våld”. Britt-Marie vittnar om ett barnhem där flickor ur barngruppen slog andra barn:

Barn slog andra barn

Som tonåring bodde Marie några år på ett barnhem. Hon beskriver att det var några flickor på barnhemmet som styrde. Personalen hade tap-pat kontrollen. Marie blev ofta slagen av de här flickorna och blev vittne till hur de slog andra flickor. Ur referat person 121, kvinna född på 1950-talet.

7.9.11 Hot/försök till sterilisering eller kastrering

Hot om och försök till sterilisering eller kastrering förekommer i 8 personers berättelse. 6 män och 2 kvinnor har berättat om att de blivit utsatta för hot eller försök till sterilisering eller kastrering. 3 personer tillhör resandefolket. Läkare eller sjukhus har varit inkopplat vid merparten av dessa hot. De personer som berättat om detta är födda under 1930-, 1940- och 1950-talet, inte senare.

Det uppskattas att under åren 1935 - 1975 steriliserades nästan 63 000 personer i Sverige. Enligt den statliga steriliseringsutredningen var tvång och tvångsliknande situationer vanligast förekommande under de första tjugo åren (1935-1955) då Sverige hade steriliseringslagar. Därefter ökade antalet frivilliga steriliseringar för att helt dominera de sista tio- femton åren fram till 1975.10

Flera intervjupersoner har berättat att det ställts krav om sterilisering för att få lämna institutionen. Detta har drabbat personer både från resandefolket och andra svenskar. Det finns också intervjupersoner som berättat att de blivit steriliserade. Detta redogörs för i avsnittet Integritetskränkning. Ingmar fick beskedet att låta sterilisera sig så skulle han få lämna institutionen, men han valde att vara kvar.

Ingmar hade bott både på institution och i fosterhem innan han kom till ett skolhem. Han förstod på en gång att det var en skola för förståndshandikappade barn. Ingmar trodde att det var hans resandebakgrund som gjorde att han placerades här. Han hade tidigare blivit illa behandlad av både fosterföräldrar och läkare på grund av sitt ursprung. Denna läkare försökte så småningom att övertala Ingmar om att han skulle sterilisera sig. ”Du kommer fortare härifrån då”, hade läkaren sagt. Ingmar nekade till detta och blev istället kvar i flera år på skolhemmet med de förståndshandikappade barnen. Ur referat person 138, man född på 1940-talet, resandefolket.

Utredningen har också tagit del av en berättelse om ett plötsligt infall av en fosterförälder som tänkte kastrera sitt fosterbarn.

Christer har varit placerad i olika fosterhem. I ett av dem drabbades han av försök till kastrering. Han berättar att fosterfadern, som beskrevs som mycket våldsam, höll på att kastrera griskultingar på gården. Plötsligt slet han av Christers byxor och tänkte kastrera honom också. Övergreppet avbröts genom att en granne kom till undsättning. Ur referat person 420, man född på 1950-talet.

10 SOU 2000:20, Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975: historisk belysning, kartläggning, intervjuer. Slutbetänkande från 1997 års steriliseringsutredning, Fritzes offentliga publikationer, Stockholm, 2000, s. 32.  

7.9.12 Hot om att bli ivägskickad

Det är 45 personer, 31 kvinnor och 14 män, som har berättat att de hotades med att bli ivägskickade, eller att aldrig få komma hem till sin biologiska familj igen. Några hotades om att spärras in på institution eller mentalsjukhus om de inte skötte sig. I de flesta fall kommer hoten från fosterföräldrar.

Gabriella växte upp i ett fosterhem. Hon utsattes för mycket hugg och slag under åren i hemmet. Dessutom hotade fosterföräldrarna med att skicka iväg henne från fosterhemmet, som hon bott i så länge hon kunde minnas. Ur referat person 434, kvinna född på 1960-talet.

En man har berättat om sina erfarenheter från ett fosterhem där fostermodern uttryckte att han var omtyckt men fosterfadern ville skicka honom tillbaka till det barnhem han kom ifrån.

”Fosterfadern ville nog inte ha mig. Han sa flera gånger det kommer inte att bli något av den här pojken.” Flera gånger föreslog fosterfadern att de skulle skicka tillbaka Gösta till det barnhem han kom ifrån vilket fostermodern motsatte sig. Ur referat person 487, man född på 1950-talet.

7.9.13 Ignorerad rädsla

Fyra personer har berättat om att de har fått utstå viss rädsla eller oro under sina placeringar. Tre av dem är kvinnor. Dessa personer har uttryckligen sagt att deras rädsla för något ignorerades, vilket inte betyder att de 400 andra intervjupersonernas rädsla bemöttes på ett bra sätt. Dessa 4 personer menar att just rädslan ignorerades var en särskild form av vanvård som får exemplifieras av Ingrid som var placerad på ett barnhem i slutet av 1930-talet.

Ingrid beskriver att en kvinna ur personalgruppen satte på sig ett lakan och spökade för barnen. ”Jag kunde inte sova på nätterna därför att jag alltid var rädd för henne.” Den rädslan har förföljt Ingrid i livet. ”När jag berättar blir jag ett litet barn som är rädd igen.” Ingrid berättar också att samma biträde alltid ville att hon skulle gunga trots att Ingrid var rädd för det. ”Ju mer jag skrek desto roligare hade hon. En gång ramlade jag av gungan och slog mig.” Ur referat person 386, kvinna född på 1930-talet.

7.9.14 Religiösa hot/ritualer

Rapporter om att ha blivit utsatta för religiösa hot eller ritualer har kommit från 13 personer. Det är i huvudsak från fosterhem och det är fler kvinnor än män som berättat om detta.

Exorcisten

Fostermodern hade fått för sig att Eva och hennes syster hade demoner i sig och de skulle drivas ut. Vid ett tillfälle kom det hem en frikyrklig bekant till fostermodern. Han förhörde Eva och hennes syster på bibeln och sedan slog han och fostermodern barnen. De slog Eva och henne syster med något som såg ut som en linjal, hårt på rygg och ben. Dagen efter hade båda syskonen oerhörda smärtor. Eva fick feber. Ur referat person 253, kvinna född på 1960-talet, resandefolket.

Satans barn

Ann-Charlotte inledde sin intervju med dessa ord;

”Min historia är så overklig så jag känner att berättar jag tar jag en risk, att det jag berättar ska vändas emot mig, att jag tillintetgörs genom att jag berättar. Jag har en mycket dålig erfarenhet av myndigheter. Jag har funnit ett sätt att hantera livet genom att inte berätta, att utsätta mig för risken att inte bli trodd.”

Här följer ett utdrag ur intervjun med Ann-Charlotte där hon berättar om hur fostermodern lägger all skuld för det onda på henne.

Ann-Charlotte växte upp i ett fosterhem. När hon var liten förde hennes fostermor fram henne till kaminen. Fostermodern öppnade kaminluckan och visade elden och sa ”du är satans barn och du har förstört mitt liv.” Fostermodern ska också ha sagt att innan Ann-Charlotte kom till familjen var hon en god människa. ”Nu hade hon fått satans avkomma i sitt hus och hon var förpassad från himmelriket. Vad de än gjorde med henne kom det inte att spela någon roll. Satans gener skulle slå igenom.” Ur referat person 20, kvinna född på 1950-talet.

7.9.15 Hot vid tillsynsbesök eller tvingats ljuga om vanvård

Det är 12 personer, 9 kvinnor och 3 män, som har uppgett att de blivit hotade inför eller vid tillsynsbesök. Med tillsynsbesök avses den ansvariga kommunens uppföljning av en placering. I kapitel 8 Tillsyn och övrigt agerande från stat och kommun går att läsa vidare om intervjupersonernas erfarenheter om tillsyn.

Samtliga 12 intervjupersoner som uppgett hot i samband med tillsynsbesök var placerade i fosterhem. Med denna redovisning menar vi inte att alla andra intervjupersoner har känt sig fria i relation till tillsynspersonalen. En majoritet av de personer vi mött har vittnat om att de inte vågat berättar för tillsynspersonal eller annan vuxen person om den vanvård som de utsattes för men de har inte uppgivit att de blivit hotade.

Många var rädda för vad som skulle hända, att de skulle bli kvar och att misshandeln skulle accentueras, eller de skulle skickas till något som var ännu värre. Andra var osäkra på vad som väntade om de skulle berätta om vanvården. De flesta har också uppgivit att de inte trodde att någon skulle lyssna på dem.

Här följer utdrag från två personers berättelser där de sagt att de blev hotade inför eller under tillsynsbesöket.

Hotad inför besöken

Carina växte upp i ett fosterhem. Hon har berättat att hon blev utsatt för ständigt våld, kränkande tillmälen och inlåsningar. Inför tillsynsbesöken berättar hon följande. ”Jag blev hotad av fosterföräldrarna innan de skulle komma. Jag fick inte säga något. De satt bredvid mig i soffan.” Ur referat person 434, kvinna född på 1960-talet.

Fosterfadern tryckte sin skospets i ryggen som varning

Bertil berättar om sina erfarenheter från ett fosterhem där han bodde i flera år. Det kom representanter från den sociala barnavården en gång om året, alltid förannonserat. När representanten från barnavårdsmyndigheten frågade om han hade det bra i fosterhemmet då fick Bertil fosterpappans skospets i ryggen. Fosterföräldrarna hotade honom med att mentalsjukhus var det enda alternativet om han inte ville stanna i fosterhemmet, så Bertil höll tyst. Ur referat person 587, man född på 1950-talet.

En person har berättat att hon tvingades ljuga om den vanvård som hon utsattes för i fosterhemmet.

Fosterföräldrarna tog med henne till sjukhus efter att deras våld hade lett till att hon brutit armen. Då tvingade fosterföräldrarna henne att säga att hon brutit armen då hon spelat brännboll. Ur referat person 197, kvinna född på 1950-talet.

7.9.16 Utpekade förövare

Intervjupersonerna har berättat att det främst var fosterföräldrar som utsatte dem för hot och hotfulla situationer. Kvinnor har pekat ut fostermödrar som förövare i större utsträckning och män fosterfäder. På institutioner är det främst personal som pekats ut som förövare, men i 10 rapporterade fall har förövarna varit föreståndare eller chefer. Flera intervjupersoner har pekat ut barn som förövare.

7.10 Utnyttjad i arbete

7.10.1 Definition

Intervjupersonernas beskrivning av hur de som barn dagligen utnyttjades i hårt/tungt arbete i exempelvis jordbruk, skogsbruk, hushållsarbete eller annan verksamhet, på ett sådant sätt att det hade menlig inverkan på barnets hälsa, utveckling och skolarbete.

Observera att endast de som själva har uppgett i intervjun att de utnyttjades i arbete har tagits med i vår resultatsammanställning. De som uppgett att de fått arbeta, men exempelvis kommenterat det med att ”det fick ju alla barn göra vid den tiden”, har inte noterats som utnyttjade i arbete.

7.10.2 Sammanfattning, utnyttjad i arbete

Drygt hälften av de intervjuade har berättat att de varit utnyttjade i hårt arbete, antingen i jordbruk/skogsbruk, hushållsarbete eller i annan näringsverksamhet.

För många var arbetet tungt och förenat med risker. För barnen innebar det ofta att utbildning och hälsa äventyrades och eftersattes.

Antalet personer som rapporterat om utnyttjade i arbete har minskat efter 1970.

Vi har också tagit emot beskrivningar om att fosterbarn lånades ut, hyrdes ut till andra för att arbeta utan ersättning.

Rapporter om utnyttjad i arbete kommer huvudsakligen från fosterhem. Såväl fosterfäder som fostermödrar pekas ut som förövare. Flickor utnyttjades oftare än pojkar i hushållsarbete och pojkar i större utsträckning än flickor i jordbruk/skogsbruk. Många kvinnor rapporterar dock om att de som flickor utnyttjades i hårt jordbruksarbete.

7.10.3 Antal drabbade

217 personer av de 404 intervjupersonerna har berättat om att de blivit utnyttjade i arbete. Det innebär att 54 procent av intervjupersonerna har berättat om denna vanvård.

7.10.4 Utnyttjad i arbete och annan vanvård

Personer som berättat att de utnyttjats i arbete har även rapporterat om annan vanvård.

Intervjupersonerna berättar att de utnyttjades som arbetskraft i en omfattning som äventyrade deras hälsa, utveckling och skolundervisning. Så var exempelvis fallet för Per som beskrivs i följande exempel:

Per började besväras av utslag och blåsor på händer och armar under tiden i fosterfamiljen. När han gick till skolsköterskan visade det sig vara ’kokoppor’ och han förbjöds att arbeta i ladugården. Detta gjorde fosterfadern rasande och hans utbrott blev alltfler när han inte fick den hjälp han behövde. Per gick vid den här tiden också till skolans kurator och pratade om hur han hade det, men fick ingen hjälp. Kuratorn ringde hem till fosterfadern för att kontrollera de uppgifter Per lämnat, vilket gjorde fosterfadern än mer rasande. Då rymde Per men blev hittad och hämtad av polisen. Ur referat person 436, man född på 1960 talet, resandefolket.

7.10.5 Spridning över tid

Stora andelar av de intervjupersoner som är födda från 1920-talet fram till och med 1970-talet har berättat att de som barn utnyttjades i arbete. Andelen av de intervjuade som utnyttjades var som störst för dem som var födda 1920 – 1959, mellan 83 och 53 pro-cent, men rapporter om detta har även kommit från de yngre intervjupersonerna. Drygt 40 procent av dem som är födda under 1960- och 1970-tal har berättat att de utnyttjades i arbete.

Utnyttjandet i arbete pågick under lång tid och kunde se olika ut i förhållande till när det skedde, men det är mer miljön, i hushåll samt jord- och skogsbruk som är typisk, inte under vilket årtionde det skedde.

I Esters berättelse som följer här förekommer också en egenhändigt författad levnadsberättelse som hon lämnat till intervjuarna. Ester berättar hur hon tvingades arbeta sju dagar i veckan med hårt jordbruksarbete. Bland annat bar hon tunga säckar på ryggen.

”Allt förekommande arbete både inomhus som utomhus i jordbruket fick jag delta i. Eftersom ingen s.k. dräng var möjligt att anställa av ekonomiska skäl blev jag både dräng och piga.” Ur referat person 271, kvinna född på 1930-talet.

Elin berättar hur hon fick lämna barnhemmet, sätta sig på ett tåg och fara till fosterhemmet.

Fosterfadern hämtade upp henne vid stationen. ”Det var fruktansvärt att komma dit. När jag kom fick jag lägga mig ner och knäskura köksgolvet. Andra arbetsuppgifter var att ansvara för hönshuset, hjälpa till och vaka över suggor som skulle grisa, plocka sten och gallra morötter m.m.” Av detta fick Elin ont i ryggen. Ur referat person 258, kvinna född på 1940-talet.

Ända in på 1970-talet finns det berättelser om hur fosterbarnen utnyttjades som arbetskraft främst i jord- och skogsbruk. Här följer utdrag ur två personers berättelser.

”Dagen bestod av att man först skulle upp klockan fem för att mocka skit i ladugården. Det fanns kanske 20 kor. Till det kom kalvar, kvigor och tjurar. Det var kanske 80 djur. Det var vi fosterbarn som fick arbeta för att sköta gården.” Ur referat person 335, man född på 1960-talet.

Per skulle arbeta i skogen och kom ihåg när han i kortbyxor, svårt bränd av solen inte fick avbryta arbetet och gå hem trots smärtan när den solsvedda huden revs sönder av ris och buskar. Han minns att han den dagen låg i solfeber när kvällen kom. ”Det var slavarbete”, säger han, ”man skulle kvista och barka, släpa timmerstockar, hämta ved och vatten, rensa rabatter, sätta potatis, köra, hö…” I skolan luktade han illa, minns han, dels på grund av bristande hygien och för att han var tvungen att arbeta i ladugården innan han gick till skolan. Ur referat person 436, man född på 1960 talet, resandefolket.

7.10.6 Olika sätt att bli utnyttjad i arbete

Totalt har 217 personer av de 404 intervjuade berättat att de blev utnyttjade i arbete.

Hårt arbete i jordbruk och skogsbruk tillsammans med hårt arbete i hushåll dominerar berättelserna om hur intervjupersonerna blivit utnyttjade i arbete. 80 män (45 procent av de intervjuade männen) och 68 kvinnor (30 procent) rapporterar att de blev utnyttjade i jordbruk/skogsbruk.

69 kvinnor (31 procent) rapporterar att de ofta fick arbeta hårt och omfattande i hushållet, vanligen jordbrukshushåll.

Ofta utnyttjades flickorna i hårt arbete både i hushåll och i jordbruksarbete.

Intervjupersonerna har också uppgett att de fick arbeta hårt eller omfattande i andra verksamheter än jord- och skogsbruk eller hushåll (10 kvinnor och 6 män rapporterar detta). 6 personer har berättat att de fick göra fosterföräldrarnas eller institutionspersonalens arbete. 8 kvinnor och 6 män lånades eller hyrdes ut till arbete av fosterföräldrar eller institutionspersonal. En person har berättat att han fick arbeta med farliga kemikalier.

7.10.7 Utnyttjad i arbete i fosterhem och på institution

Berättelserna om hur personerna utnyttjades i arbete har främst rapporterats från fosterhem. Berättelserna från institutionerna är färre, men Jan beskriver hur han på 1960-talet hyrdes ut till arbete.

Under tiden på ungdomsvårdsskolan blev Jan utplacerad i olika projekt. De byggde bland annat vägar. Han blev också utplacerad hos flera bönder som dräng. Han tycker att han utnyttjades i arbete. Ur referat person 329, man född på 1950-talet.

Många intervjupersoner har uttryckt att det främsta skälet till att deras fosterföräldrar tog fosterbarn var att de fick ekonomisk ersättning och billig arbetskraft till jordbruket. Dessutom fick familjen fosterlön från kommunen.

”De var inte intresserade av barn. De ville ha arbetskraft.” Ur referat person 100, kvinna född på 1940-talet.

”De hade tagit mig för att få en gratis dräng. Dessutom fick de 300 kr om året i fosterlön.” Karl fick endast en krona för allt arbete han utförde på gården i alla år. Det var efter att han återvände från en rym-ning. Karls arbete var hårt, han gjorde många tunga lyft. Han berättar att han som 12-åring bar 25-kilossäckar med grisfoder, som 13-åring 50-kilossäckar och vid 14 år bar han 90-kilossäckar. ”När jag satte ner säcken var det som om kroppen svävade upp.” Om Karl klagade över ont i ryggen fick han bara höra att det skulle han inte gnälla om. Ur referat person 382, man född på 1940-talet.

Solveig berättar att hon hörde en bonde på trakten som berättade att han hade ringt till Stockholms barnavårdsnämnd och bett om ”stora starka sängvätare, för dom får jag bra betalt för”. Och då slapp han dessutom att betala för en dräng. Ur referat person 36, kvinna född på 1940-talet.

7.11 Integritetskränkning, särbehandling och orättvisor

7.11.1 Definition

Intervjupersonernas beskrivningar av att ha varit utsatt för något av följande.

1. Negativ särbehandling

2. Berövad begränsad kontakt med närstående

3. Kränkande tilltal

4. Berövad kulturell/politisk/religiös identitet

5. Kroppsligt integritetskränkt

6. Förnedrad och orättvist behandlad

7. Socialt isolerad/begränsad rörelsefrihet

8. Kontroll av kommunikation/dagbok/telefon/post

9. Berövad ägodel eller djur

10.Felaktigt diagnostiserad

11.Tvångsabort/steriliserad

7.11.2 Sammanfattning, integritetskränkning, särbehandling och orättvisor

Rapporter om vanvård i detta avseende förekommer i nästan samtliga intervjuer (86 procent). Vanvården i detta avsnitt redovisas under 11 rubriker:

Negativ särbehandling, berövad/begränsad kontakt med närstående, kränkande tilltal, berövad kulturell/politisk/religiös identitet, kroppsligt integritetskränkt, förnedrad och orättvist behandlad, socialt isolerad/begränsad rörelsefrihet, kontroll av kommunikation/dagbok/telefon/post, berövad ägodel eller djur, felaktigt diagnostiserad, tvångsabort/steriliserad.

Huvuddelen av vanvård i detta avseende rapporteras från fosterhem snarare än institutioner. Kvinnor har rapporterat om kränkande tilltal i större utsträckning än män. Annars föreligger inte några större skillnader mellan könen. Personer med utländsk bakgrund eller som tillhör en etnisk minoritet är överrepresenterade när det gäller att vara utsatt för kränkande tilltal. Här utmärker sig främst gruppen resandefolket. De som utpekats som förövare när det gäller denna kategori av vanvård har i huvudsak varit fosterföräldrar.

7.11.3 Antal drabbade

346 personer av 404 har uppgett att de blivit integritetskränkta, särbehandlade och utsatta för orättvisor. Det innebär att 86 procent av alla intervjupersoner har rapporterat om denna vanvård. 196 av dessa personer är kvinnor, 150 är män. 61 intervjupersoner tillhör någon etnisk minoritet eller har utländsk bakgrund.

Kommentar

Oavsett om intervjupersonerna har varit utnyttjade i arbete, varit offer för sexuella övergrepp eller inte kunnat gå i skolan, har detta av de allra flesta varit förenat med också en känsla av att ha blivit kränkt och orättvist behandlad. Anledningen att denna kategori förekommer ”för sig” hänger ihop med alla de beskrivningar av orättvist och kränkande bemötande, per se, som i intervjupersonernas berättelser inte direkt har varit knutna till annan vanvård. I utredningsmaterialet rapporterar 86 procent av intervjupersonerna om kränkande behandling och orättvisor. I konsekvens med ovanstående resonemang betyder detta alltså inte att återstående 14 procent inte upplevt kränkningar och orättvisor. I de allra flesta fall är det nog så att kränkningarna och orättvisorna då har rymts i andra berättelser.

7.11.4 Olika typer av integritetskränkning, särbehandling och orättvisor

Under denna rubrik har ett drygt trettiotal vanvårdskategorier med upplevelser av kränkande behandling sorterats in i elva olika grupper av vanvårdskategorier. Dessa introduceras översiktligt i det följande. Av kapitlets tabell framgår med större noggrannhet vilken sortering som gjorts. Indelningen följer samma ordning som i den tidigare redovisade definitionen.

I den följande tabellen listas frekvensen av dessa olika grupper av vanvårdskategorier av integritetskränkning, särbehandling och orättvisor.

De vanligast förekommande typerna av integritetskränkning i denna uppställning är kränkande tilltal, negativ särbehandling och social isolering/begränsad rörelsefrihet.

7.11.5 Integritetskränkning, särbehandling och orättvisor i fosterhem och på institutioner

Det är 294 personer som har berättat om integritetskränkning, särbehandling och orättvisor i fosterhem. 137 personer har berättat om integritetskränkning, särbehandling och orättvisor på institution. Rapporterna om integritetskränkning handlar alltså i de flesta fall om fosterhem.

Privatfamiljers dysfunktionalitet, egendomliga attityder och värderingar när det gäller barnuppfostran kan kanske lättare döljas för omgivningen än vad som låter sig göras inom institutionsvärlden. Därmed inte sagt att motsvarande vanvård inte har skett inom ramen för institutionsvård. Utredningsmaterialet ger ett flertal belägg för detta. Här följer tre exempel från institutionsvärlden.

Tvingad att använda barnhemskläder

Modern och några bekanta frågade föreståndarinnan vid ett besök. ”varför får inte Inga-Lill använda sina riktiga, fina kläder?” Då först fick Inga-Lill använda sina riktigt fina kläder, när modern och vännerna skulle ta med henne till stan för en utflykt. När modern och vännerna farit därifrån tvingades Inga-Lill att använda barnhemskläderna igen. Ur referat person 48, kvinna född på 1940-talet.

Brun gröt med klumpar

Maten på barnhemmet var enkel och ensidig. Indragen mat var en vanlig form av bestraffning. Roger berättar att han och den andra ”tattarungen” som var där fick en brun gröt med klumpar i. De andra barnhemsbarnen fick en vit gröt. ”Vi skulle straffas av föreståndaren.” Ur referat person 166, man född på 1940-talet, resandefolket.

Smetade bajs i ansiktet

Gunnar berättar att han på barnhemmet ”gjorde i byxorna”. Då tog personalen och smetade in bajs i ansiktet på honom. Ur referat person 206, man född på 1940-talet, resandefolket.

7.11.6 Negativ särbehandling

Här handlar det om upplevelser av att ha behandlats sämre i jämförelse med andra barn, inte ha fått sitta med vid måltider, inte ha fått presenter i samma utsträckning som andra barn, serverats sämre mat, osv. 148 personer av 404 (36 procent) har berättat att de blev negativt särbehandlade under sina placeringar. Maria var en av dem och Lisa en annan.

Hörde inte till familjen

Maria bodde i ett rum på första våningen i villan och hon upplevde sig som utstött och isolerad från resten av familjen. ”Jag var utanför övriga och fick inte vara med i familjegemenskapen, t.ex. fika, mid- dagar, resor, utflykter m.m. Hon fick t ex inte se på TV med de andra. Istället skulle hon gå ut med hunden ”och vara i mitt rum utan att höras ut. Det vill säga, ingen musik eller telefon.” Ur referat person 465, kvinna född på 1960-talet, judisk.

Hänvisade till sitt rum

Lisa berättar att hon och hennes syster blev negativt särbehandlade; när sonen fick ett stort påskägg fick flickorna ingenting. Flickorna fick aldrig äta med resten av familjen. De fick sitta på sitt rum och vänta tills de hade ätit färdigt. Då fick de komma ner och äta rester. Även på julafton och födelsedagar fick de sitta på rummet. Enda gången de fick titta på TV var när den första månlandningen ägde rum sommaren 1969. Då fick de komma in i finrummet. De fick alltid gå i trasiga kläder, samma kläder i två och ett halvt år, kläder som deras mamma hade köpt. Ur referat person 337, kvinna född på 1950-talet.

7.11.7 Berövad/begränsad kontakt med närstående

Detta handlar till exempel om syskon som skiljts åt, biologiska föräldrar, anhöriga och närstående som inte tillåtits besöka sina barn och tvärtom, undanhållande av information och lögner gällande ursprung och närståendes liv och hälsa. Hit har även räknats berättelser om att inte få kalla de biologiska föräldrarna mor och far eller barn som tvingats kalla fosterföräldrarna för mamma och pappa.

133 av 404 (33 procent) personer har berättat att de på olika sätt berövades kontakt med eller endast fick ha begränsad kontakt med närstående under sina placeringar. Så var det för Ann-Charlotte.

Lögn om moderns död

Ann-Charlotte hade så gott som ingen kontakt med sin familj efter att hon hade kommit till fosterhemmet. Tvärtom trodde hon fram tills att hon var 13 år gammal att modern var död eftersom det var vad fosterföräldrarna berättade för henne. Fosterföräldrarna förklarade för Ann-Charlotte att det var socialen som hade sagt åt dem att säga det till henne. När Ann-Charlotte var 13 år sökte hennes mamma upp henne på skolan. Ur referat person 20, kvinna född på 1950-talet.

7.11.8 Kränkande tilltal

Här registreras intervjupersonernas berättelser om vilka öknamn och nedsättande tilltal de fått utstå, dels för egen del och dels vad nära anhöriga har kallats. 208 personer har berättat att de på olika sätt kränktes verbalt under sina placeringar. Det föreligger en skillnad mellan män och kvinnor under kategorin kränkande tilltal. 60 procent av kvinnorna uppger att de har varit utsatta för detta jämfört med cirka 40 procent av männen.

De vanligaste varianterna av tillmälen i utredningsmaterialet är ”hora” och andra tillmälen med anknytning till kvinnligt kön, i huvudsak riktat mot kvinnor. Skall detta förstås som att flickor varit mer utsatta för nedsättande tilltal än män, just för att de är flickor eller är det så att motsvarande tilltal när det gäller pojkar, t.ex. ”ungjävel”, ”tattarjävel” eller ”horunge” inte har upplevts lika kränkande och inte rapporterats i lika stor utsträckning?

Det kan ligga nära till hands att tolka detta sexualiserade nedsättande omdöme i förhållande till rådande patriarkala föreställningar och förakt för flickors sexualitet, bland annat uttryckta i idéerna om flickors, inte pojkars, ”sexuella utespring”, ursprungligen kritiskt beskrivet av en av pionjärerna inom den sociala barn- och ungdomsvården, Gustav Jonsson.11

Vilka tillmälen har använts?

En genomgång av de tillmälen som använts ger vid handen att det sammanlagt rör sig om ett hundratal olika slags nedsättande omdömen, några använda mer frekvent än andra. Gemensamt för de flesta tillmälen är att de använts för att på olika sätt håna och förklena.

Det kan ha handlat om barnets utseende; ”ditt snedvridna helvete”, ”långöra”, ”tjockis”, ”fula ögon”, ”feta rumpan”, ”stenansikte”, ”negerläpp”, ”gummifejs” och ”svankrygg”.

De talade alltid om för mig hur ful jag var, att jag var tjock, att jag såg ut som en slampa, för att jag hade mörkt hår och bruna ögon. Jag är svankryggig så att min bak står ut. Det försummade dom aldrig att påpeka, hur ful jag var för att jag såg ut så”. Ur referat person 155, kvinna född på 1950-talet.

Fostermodern kallade Berit och hennes syster ”tattare och könor”. Könor är ett småländskt ord för hora. Hon sa att Berit hade fula ögon. Ur referat person 386, kvinna född på 1960-talet.

eller om barnets bakgrund, härkomst;

”tattarunge”, ”barnhemsunge”, ”horunge”, ”hittebarn”, ”bastard”, ”oäkting”, ”stockholmsunge” eller ”finnunge”.

och om barnets begåvning;

”idiot”, ”dum i huvudet”, ”efterbliven”, ”hjärnskadad” och ”sinnesförvirrad”.

Olika varianter av religiösa anspelningar som satans barn, djävulens avkomma har förekommit:

Erika berättar att fosterfadern sa att hon var ”satans avkomma” och ”djävulens barn”. Fostermodern kallade henne vid dessa ord och skvallrade för fosterfadern om Erika gjort något som hon inte fick, t.ex. skrattade, sjöng osv. Detta följdes alltid av ett straff av något slag. Fosterföräldrarna kallade också Erikas mamma för hora och Erika blev kallad horunge. Ur referat person 198, kvinna född på 1950-talet.

Tillmälen med sexuell innebörd, ”fittunge”, ”hora”, ”luder”, ”slampa”, ”slyna”, ”surfitta” och ”karltokig”, har förekommit i riklig omfattning. Samtliga av dessa tillmälen har uteslutande använts mot flickor.

Nedsättande tilltal med anknytning till djur har varit frekvent förekommande. Barn har till exempel blivit kallade för ”padda”, ”sugga”, ”gris”, ”apskaft”, ”blodigel”, ”gris”, ”råtta”, ”Jösse harpalt” och ”sorkjävel”.

Sängvätning har också varit föremål för nedsättande omdömen; exempelvis ”pissråtta”, ”pissruska”, ”pissunge” och ”kisselisa”.

Innebörden av vissa dialektala uttryck som ”könor” och ”klofsa” har ibland inte kunnat förstås fullt ut av de barn som varit föremål för dessa tillmälen, men har upplevts som obehagliga och nedsättande:

Fosterföräldrarna sade hela tiden åt Anna att hon var en usel människa och att hon skulle vara glad och tacksam för att de tagit hand om henne. ”Klofsa” kallade de henne. De sade att hon skulle tänka på varifrån hon kom. Det var ständiga tillmälen berättar Anna. Hon fick aldrig beröm om hon gjorde något bra. När det gäller den psykiska terrorn kom den från båda fosterföräldrarna. Anna berättar att när hon första gången fick sin menstruation ställde hon sig bakom en dörr och grät, hon var rädd och förstod inte vad som hade hänt. ”Vad står du där och bäler för?” Ur referat person 360, kvinna född på 1940-talet.

11 Jonsson, Gustav, Flickor på glid: en studie i kvinnoförakt, Tiden, Stockholm, 1980.  

7.11.9 Berövad kulturell/politisk/religiös identitet

Det är 70 intervjupersoner som har berättat om hur de som barn i fosterhem och på institutioner har påtvingats religionsutövning, tvingats in i trossamfund, pådyvlats religiösa sedvänjor och ritualer mot sin vilja. En del har fått uppleva hur deras namn och identitet har bytts ut och några beskriver hur de varit förbjudna att tala sitt modersmål. Ett par personer säger sig ha blivit berövade sitt medborgarskap.

Flera intervjupersoner berättar om hur de på olika sätt berövades sitt ursprung och därmed viktiga delar av sin identitet. Inte bara berövades, i så motto att man inte fick tala sitt eget språk, eller heta sitt namn. De har också fått höra att det varit ett ”dåligt” språk, eller ett ”dåligt” namn som i någon mening, som barnen förstås inte förstod, var mindre värt.

Att inte få heta det man heter, tala det språk man är uppvuxen med, höra till sin familj och sin kultur är allvarliga angrepp på en människas integritet och skapar dramatiska avbrott i identitetsutvecklingen och den egna livsberättelsen.

Berövad sitt namn

En person som vi kallar Lovisa berättar om hur fosterföräldrarna berövade henne både för- och efternamnet. Alla namn i exemplet är som i samtliga fall fingerade.

Fosterföräldrarna tyckte inte om hennes namn, Lovisa, och man kallade henne därför för Birgit Lundqvist. Så hette hon också i skolan. Lovisa hade också en docka som hon kallade Klara, efter biologiska mammans namn, men fostermamman avskydde att hon kallade dockan för Klara och förbjöd det namnet. Ur referat person 79, kvinna född på 1940-talet.

Berövad sitt finska medborgarskap

Fosterföräldrarna ansökte om svenskt medborgarskap åt Jussi. Varken han själv eller hans mamma hade något att säga till om. Jussi minns inte när detta skedde, men han kommer ihåg att han gick i skolan. Ur referat person 240 , man född på 1940-talet, finsk.

Berövad sitt språk

Marja berättar att fostermodern var mycket rasistisk. Hon sa att Marja hade ”dumma gener” och att finska språket var ”hedniskt”. Hon förbjöd Marja att tala finska och hon fick stryk om hon gjorde det. Fostermodern kallade Marja ”finnunge”, ”dum i huvudet” och ”erotisk unge”. Ur referat person 463, kvinna född på 1930-talet, finsk.

Att som barn bli anklagad för att vara syndig för att man sjunger, visslar, spelar fia eller att tvingas bevittna hur vuxna människor talar i tungor, att få höra att man är besatt av djävulen, är djävulens avkomma, osv. skapar förvirring och rädsla hos de flesta. Flera intervjupersoner berättar om hur de varit utsatta för detta, för det mesta i hägn av frikyrkliga församlingar. Tillsammans med tvånget att gå i kyrkan, be knästående, till och med underkasta sig olika former av djävulsutdrivning, har det även förkommit rikligt med religiöst färgade hot om att hamna i helvetet och liknande. Sådana redovisas och kommenteras i avsnittet om hot och hotfulla situationer. Följande tre exempel illustrerar upplevelser av hur det religiösa tvånget kunde se ut.

Fick inte spela fia

Fosterföräldrarna var medlemmar i en frikyrka och var djupt religiösa. Lena var tvungen att gå i kyrkan varje onsdag och söndag. Hon fick inte dansa och inte spela fiaspel. Lena berättar att det ibland var böne-möte i fosterhemmet. Som ny i fosterhemmet blev hon rädd när hon genom väggen hörde människorna skrika och tala i tungor. Ur referat person 363, kvinna född på 1950-talet.

Fick inte sjunga

”De var hyperreligiösa”. Fosterfadern påstod att han var lärjunge till Jesus. Inom kyrkan var han särskilt utsänd och satt alltid nära prästen i kyrkan. Barnen i familjen fick inte skratta på söndagar. Under påsken fick de mycket lite att äta och de fick inte sjunga. Familjen hade inte heller någon TV under den första hälften av Emelies placering. Ur referat person 198, kvinna född på 1950-talet.

Hin håle

Fostermodern var religiös. Hon tvingade Ragnhild att be bön flera gånger om dagen, före och efter maten, samt att läsa verser vid sänggående. På fredagskvällarna skulle de lyssna på helgmålsbönen i radion och på söndagarna på högmässan. Då skulle Ragnhild sitta still som ett ljus, orörlig. Fostermodern talade mycket om synd. Det tog sig uttryck på flera sätt. Bland annat fick inte Ragnhild låna böcker i skolan. Hon sa att Ragnhild var ”hin håle själv”. Ur referat person 369, kvinna född på 1950-talet.

7.11.10 Kroppsligt integritetskränkt

Fysiska bestraffningar med eller utan tillhygge och sexuella övergrepp utgör förstås allvarliga kränkningar av den fysiska integriteten, men vi har valt att presentera dem i andra avsnitt. Här presenteras sådant som påtvingade, okänsligt genomförda gynekologiska undersökningar, tvångsklippningar, kroppsvisitationer och påtvingat naket umgänge med andra, dock utan uppenbar sexuell innebörd.

28 personer har berättat att de på olika sätt har blivit kroppsligt integritetskränkta under sina placeringar. I det följande ges några exempel på hur detta kunde gå till.

Ful flicka

Så fort Sara kom till ungdomshemmet tvingades hon att genomgå en gynekologisk undersökning för att hon var en ”ful flicka”. De skulle undersöka om hon var oskuld. Detta hade hennes barnavårdsman beslutat. Sara berättar att läkaren som hon besökte skämdes över att behöva genomföra undersökningen. Sara kunde heller inte förstå vad det var hon hade gjort. ”Jag kände mig verkligen pestsmittad.” Ur referat person 418, kvinna född på 1950-talet, övriga Europa.

Gynekologiskt tvångsundersökt

Flickor som rymde tvingades göra gynekologiska undersökningar sedan de återkommit. De fick göra syfilis- och gonorréprov på det så kallade ”sociala huset” inne i Göteborg: ”Det var väldigt otäckt. Ingen sa något eller förklarade varför.” Elin säger att hon bara har vaga minnen av hur undersökningarna gick till: ”Jag vet att det sved och gjorde ont.” Ur referat person 358, kvinna född på 1950-talet.

7.11.11 Förnedrad och orättvist behandlad

Det är 100 personer som har berättat att de på olika sätt har blivit förnedrade och orättvist behandlade under sina placeringar. Det finns flera olika varianter av denna kategori. De flesta har berättat att de blev felaktigt beskyllda eller utpekade som syndabockar. Många har också berättat om förnedringen när de på institutioner blev uppställda på led för att presumtiva fosterföräldrar skulle få välja ut viket barn de skulle ta. Andra har berättat om hur de förnedrades inför andra barn t.ex. genom att få stryk offentligt. Ytterligare några har berättat om att de blev förlöjligade eller utsatta för lögner, svek och falska förhoppningar. I det följande presenteras några exempel på hur intervjupersonerna har berättat.

Falska förhoppningar om sjömansskola

Föreståndaren hade lovat att han skulle ordna så att Kurt kunde gå i sjömansskola efter avslutad folkskola, vilket var Kurts önskan. Men det blev inget av det. Istället bestämde föreståndaren att Kurt skulle börja i lantbruksskola och så blev det. Ur referat person 229, man född på 1940-talet.

Uppställd på led för presumtiva fosterföräldrar

Flera berättelser handlar om hur det kändes att ställa upp sig på rad på barnhemmet för att väljas ut av fosterföräldrar.

Någon berättar om hur barnen regelbundet fick gå ner i källaren och sätta sig framför en kvartslampa inför besöken. Det gällde att barnen hade fin färg och såg friska ut om de skulle bli valda. ”Det var bara de gulligaste som blev valda först”, kommenterar en av intervjupersonerna. Det här kunde vara de enda tillfällena när barnen kläddes upp, flickorna fick rosetter i håret.

Någon berättar hur pojkarna fick ta av sig på överkroppen när de radades upp, för att eventuella fosterföräldrar skulle se om de hade muskler tillräckligt för hårt arbete. En del berättar om hur de hoppades att bli valda och andra om hur de gjorde för att inte bli valda, som Caroline.

”En gång i månaden kom det fint folk i pälsar och tittade på oss, för att se om det var någon de ville ha.” Caroline minns att hennes syster sa åt henne att peta sig i näsan, dra ut rosetten i håret eller släppa en fis så att de inte skulle välja henne. ”Vi var så rädda att de skulle sära på oss. Ingen berättade om vad som hänt med mor och far. Ur referat person 34, kvinna född på 1940-talet.

Beskrivningar av orättvisa beskyllningar har förekommit i riklig omfattning. Vanligtvis har det handlat om att ha stulit något, pengar, mat eller godis som i följande exempel:

Under den här perioden fick jag och min syster våra första och enda cyklar. Vi hade långt till skolan och vi var väldigt glada för våra cyklar. En dag var min cykel borta och efter ytterligare en tid försvann syrrans cykel. Vi blev anklagade för att ha sålt våra egna cyklar. Vi var väldigt besvikna. Ur referat person 337, man född på 1950-talet.

De satte till och med fram karameller och sa åt mig att jag fick äta och när jag sedan tog, anklagade de mig för att stjäla och sa att jag nu hade bevisat att jag var en tjuv. Då hade dom stått och lurpassat på mig. Till slut ville jag att dom skulle slå ihjäl mig säger Mona, för att då skulle det åtminstone bli ett slut på det. Ur referat, person 156, kvinna född på 1950-talet.

Intervjupersonerna har också berättat om att de har varit den ständiga syndabocken när något har gått sönder eller försvunnit eller att få skulden för något som någon annan hade gjort.

Ibland har beskyllningarna handlat om den egna kroppens högst normala sätt att fungera, som i Kristinas fall.

När Kristina fick mens hävdade fostermodern att hon hade legat med pojkar. ”Då dängde hon till mig ordenligt. Hon slog tills blod rann i rumpan.” Sedan ringde fostermodern runt till Kristinas alla manliga klasskamrater och till grannbyarna intill. Ur referat person 369, kvinna född på 1950-talet.

7.11.12 Socialt isolerad, begränsad rörelsefrihet

Det är 147 personer som har berättat att de på olika sätt hindrades från att umgås med andra under sina placeringar. Många gånger handlade det om att de skulle arbeta istället. I flera fall har intervjupersonerna också rapporterat om hur de varit hänvisade till särskilda utrymmen i bostadshuset eller uthus, med uttalade förbud att överträda vissa fysiska gränser och områden i huset och på gården. Det kan också ha handlat om förbud att närvara vid högtider och bjudningar eller att följa med på skolresa. Åtskilliga berättelser har handlat om att känna sig utanför, att inte höra till resten av familjen och att inte få umgås med andra jämnåriga.

Vi skulle inte synas

Per och Monika kommer ihåg att de aldrig fick sitta med vid matbordet när det kom besök till familjen ”Vi skulle inte synas.” Inte heller fick han ta hem kompisar och han var förbjuden att umgås utanför hemmet med andra barn. Per minns att han under de år som han bodde hos familjen var hos kamrater tre gånger. Dessutom skulle de gå och lägga sig senast klockan 19.00 varje kväll, även om andra barn var på besök och fick vara uppe. Att få titta på TV var det inte tal om, än mindre att familjen kvällsfikade tillsammans. Ur referat person 323, man född på 1950-talet, resandefolket samt referat person 316, kvinna född på 1950-talet, resandefolket.

Fick inte umgås med jämnåriga

Flera intervjupersoner berättar om att de hölls isolerade från kontakter med andra barn och normala fritidsaktiviteter som bio, dans, sport. Många gånger förstod de inte varför. Här följer två exempel på detta.

”Jag fick inte umgås med vänner. Från 1-6 gick jag i Källunge skola, sedan i Borrby. Jag fick aldrig åka på skoldanser, men jag rymde ut genom fönstret på andra våningen och liftade in till Borrby. Men de åkte och letade reda på mig och då fick jag åka hem och fick utegångsförbud.” Ur referat person 256, kvinna född på 1950-talet.

Solveig berättar om hur hon hindrades att umgås med sina kamrater på ett normalt sätt och hon minns särskilt när hon stoppades från att följa med klassen på en skolresa till Stockholm på grund av att det var ”synd”. Ur referat person 49, kvinna, född på 1940-talet.

7.11.13 Kontrollerad kommunikation, dagbok, telefon och post

Att få sin post öppnad och att inte kunna prata ostört i telefon har hört till vardagen i barndomen, berättar flera intervjupersoner. Några har även berättat att deras dagböcker har blivit lästa. Även kontroll av övrig kommunikation, vid till exempel tillsyns- eller släktingbesök har förekommit i olika varianter. Detta skedde vanligtvis med hot om straff om barnet avslöjade något ofördelaktig om den vård som bedrevs. Om hot och hotfulla situationer kan läsas i ett särskilt avsnitt.

60 personer har berättat att de på olika sätt utsattes för den här typen av kontroll under sina placeringar. Solveig var en av dem:

”Jag fick inte ringa, inte skriva brev, men jag lyckades i alla fall smuggla ut ett brev som jag skickade till mamma där jag berättade om hur dom behandlade mig och att jag ville att hon skulle hjälpa mig”. Solveig visar brevet. Hon har ritat fostermor som slår henne med en sopkvast. Solveig berättar att hon skrev brevet i omgångar, när hon fick tid, och gömde det under madrassen. Ur referat person 155, kvinna född på 1950-talet.

7.11.14 Berövad ägodel eller djur

Berättelser om att julklappar och födelsedagspresenter har gömts undan, givits bort eller förstörts har varit tämligen vanligt förekommande. I några fall har även avhållna husdjur, försvunnit, sålts eller dödats. Berättelser om hur intervjupersonerna berövades ägodelar som straff finns också återgivna senare i avsnittet om tvång, regler och straff. 56 personer har berättat att de berövades ägodelar eller djur under sina placeringar. Jenny är en av dem.

Fostermodern tog smycke

Jenny minns särskilt ett tillfälle då fostermodern tog ett smycke från henne för att sälja det. Smycket, som Jenny fått av sin biologiska mor, skulle säljas och pengarna skickas ”till Afrikas barn”. Ur referat person 455, kvinna född på 1970-talet.

Några berättelser har handlat om presenter som barnen fått ta emot med stor glädje den ena dagen och som sedan har tagits ifrån dem, nästa dag. Flera intervjupersoner berättar hur de hittat undanstuvade leksaker och presenter som anhöriga har skickat, hur gåvor från anhöriga beslagtagits, sålts eller skänkts till andra barn. Inte sällan är berättelserna i det närmaste identiska, trots att de lämnats av olika personer, som varit placerade vid olika tidpunkter, i olika delar av landet. Detta gäller de två följande exemplen.

Hittade docka på vinden

”Jag slutade fylla år när jag var åtta år” säger Monika. Fosterföräldrarna nämnde aldrig hennes födelsedag efter åtta års ålder. Vid ett tillfälle då Monika blev inlåst på vinden hittade hon en docka. Det visade sig att den var skickad av en moster. Hon hade aldrig sett dockan tidigare.

Fostermodern gömde konsekvent presenterna som släkten hade skickat. Ur referat person 131, kvinna född på 1950-talet.

Hittade leksaker på vinden

Barnen fick regelbundet presenter och julklappar sända från sina äldre syskon. De såg aldrig skymten av dessa. De kände inte till dem förrän de en dag lekte på vinden. Där hittade de julklappar och presenter ouppackade med sina namn på. När fostermodern kom på dem fick de stryk. Ur referat person 253, man född på 1960-talet, resandefolket.

Evas berättelse är ett exempel på att sadistiska teman återfinns under denna rubrik. Hon hade långt vackert lockigt hår när hon kom till fosterhemmet. Detta klippte fostermodern av och på julafton hittade hon i det enda paketet som var till henne, den sax som fostermodern hade klippt av henne håret med.

”Det var tydligt menat som ett skämt för de skrattade våldsamt åt mig när jag öppnade paketet,” berättar Eva. ”De julklappar jag fick hemifrån förstörde de framför näsan på mig, här ser du hur tosig din mamma är som skickar dig sådana här dumheter sa fosterfadern till henne och kastade in hennes julklappsdocka i spisen”. Ur referat person 155, kvinna född på 1950-talet.

7.11.15 Felaktigt diagnostiserad

Ett fåtal har berättat om att de som barn blev betraktade som utvecklingsstörda, av ingen anledning alls eller på grund av lyte eller fysiskt handikapp som talsvårigheter eller nedsatt hörsel. De placerades i skolor och på institutioner för utvecklingsstörda barn, där de inte hörde hemma. I vuxen ålder har det visat sig att diagnosen varit felaktig. En kvinna har berättat att hon föddes med gomspalt och hade ett allvarligt talfel och uppfattades därför som utvecklingsstörd och fick inte börja i den vanliga folkskolan.

En annan kvinna har berättat att hon i sitt arkivmaterial läst att hon skulle ”hört röster” och därför placerades på mentalsjukhus. Av sjukhusjournalerna framgår även att hon som ung betraktades som ”dement”. Hon menar att med tanke på hennes studieresultat, skicklighet i korsordslösning och aktiva föreningsengagemang, kan detta inte stämma. På samma sätt beskriver en man att han återfunnit i sitt arkivmaterial uppgifter från ett intelligenstest han genomgick som barn som utvisar att han skulle vara underbegåvad.

Han menar att detta inte kan stämma med tanke på det han tillägnat sig och uträttat senare i livet.

7.11.16 Tvångsabort och tvångssterilisering

Ett tiotal personer har berättat att hur de på olika sätt manipulerats för att gå med på sterilisering eller aborter mot sin vilja. I några fall har steriliseringarna utförts i annan regi än den sociala barn- och ungdomsvården, när intervjupersonerna var i 20-årsåldern. 5 av de 7 som blivit tvångssteriliserade är kvinnor. En person tillhör resandefolket och en har samiskt ursprung. Två intervjupersoner berättar att de kompenserats ekonomiskt av staten för steriliseringsingreppen. Så här berättar Maja om hur det var när hon placerades på sinnesslöanstalt:

”De lockade med jobb, jag fick blåklänning och vitförkläde, trodde jag skulle jobba men blev intagen på sinnesslöanstalt, sitta och väva, ibland satte dom på mig tvångströja. Där fanns en som hette Birgit. Hon hade skägg och såg ut som ett djur. Kände mig rädd, säger Maja. Det var där dom tvingade mig att skriva på ett papper att jag gick med på att steriliseras. Dom höll ihop min hand om pennan”, Maja visar hur de med våld förde hennes hand över papperet. Hon fick höra om en landstingsman och skrev till honom. Han kom dit och hälsade på henne och sade då ”Hon ska inte vara här.” ”Och så hjälpte jag en till att komma därifrån” Ur referat person 97, kvinna född på 1920-talet.

6 kvinnor har dessutom berättat att de genomgått aborter under sin tid som placerade. 4 av dessa 6 kvinnor hade blivit gravida efter att ha blivit våldtagna av sina fosterfäder.

7.11.17 Utpekade förövare

Intervjupersonerna har berättat att de främst var fosterföräldrar som utsatte dem för kränkningar, särbehandlingar och orättvisor. I en tiondel av rapporterna har institutionspersonal och föreståndare/chef rapporterats som förövare. Förtroendevald i social barnavård har rapporterats vid ett trettiotal tillfällen. Några färre rapporter finns även där fosterbror, fostersyster, sjukvårdspersonal och män/pojkar i lokalsamhället pekas ut som förövare.

7.12 Sexuella övergrepp

7.12.1 Definition

Intervjupersonernas beskrivningar av handlingar eller situationer med sexuell innebörd där en vuxen eller ung person utnyttjade dem som barn för att tillfredsställa egna eller andras sexuella behov.

Sexuella övergrepp kan delas in i två olika typer:

Ytterligare en typ av sexuella övergrepp är sexuell exploatering av barn och unga i kommersiella och liknande sammanhang. Det kan vara att engagera barn och unga i aktiviteter med avsikt att framställa barnpornografi, utöva barnprostitution eller ”erbjuda” barnet till flera förövare. I den mån sexuell kommersiell exploatering förekommit i intervjupersonernas berättelser har sådan redovisats under kategorin ”såld för sexuella aktiviteter”.

12 Fackuttryck för att smygtitta/fönstertittning  

7.12.2 Sammanfattning, sexuella övergrepp

Drygt hälften av alla intervjupersoner har berättat om sexuella övergrepp. En större andel av kvinnorna (61 procent) än männen (42 procent) berättar att de har utsatts för sexuella övergrepp.

Utpekade förövare av de sexuella övergreppen har främst varit fosterfäder, fostermödrar, institutionspersonal och fostersyskon.

Mer än dubbelt så många intervjupersoner har rapporterat om övergrepp i fosterhem, jämfört med uppgifterna om sexuella övergrepp på institutioner.

Intervjupersonerna har rapporterat om sexuella övergrepp från alla decennier och rapporteringen har inte förändrats över tid.

Flera olika typer av sexuella övergrepp har beskrivits; övergrepp med eller utan våldsinslag, övergrepp med eller utan fysisk beröring, övergrepp med eller utan någon form av ersättning, och sexuella övergrepp i kombination med olika former av hot.

I de allra flesta fall berättar intervjupersonerna att de som barn inte berättade om övergreppen för någon. Anledningen till detta handlade ofta om att de skämdes och anklagade sig själva eller var hotade eller kände sig rädda för vad som skulle hända om de berättade. Flera försökte berätta men blev inte trodda.

7.12.3 Antal drabbade

213 personer av de 404 intervjupersonerna har berättat om sexuella övergrepp. Det innebär att 53 procent av de intervjuade har blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp under sina placeringar.

Kön, etnicitet och funktionshinder

Det finns skillnader i de intervjuade kvinnornas respektive männens berättelser om hur många som har utsatts för sexuella övergrepp. 138 av dem som har blivit utsatta är kvinnor, 75 är män. Det innebär att 61 procent av de intervjuade kvinnorna och 42 procent av de intervjuade männen uppger att de har utsatts för sexuella övergrepp. 38 intervjupersoner tillhör någon etnisk minoritet eller har utländsk bakgrund.

7.12.4 Spridning över tid

Sexuella övergrepp har förekommit under hela den tidsperiod som utredningen omfattar. Intervjupersonerna rapporterar att 56 pro-cent av de som var födda på 1930-talet drabbades, 62 procent av de som var födda på 1940-talet och 53 procent på 1950-talet drabbades av sexuella övergrepp.

I det följande återges tre berättelser om sexuella övergrepp som intervjupersoner rapporterat om, först två födda på 1930-talet. Holger berättar från sin tid i ett fosterhem:

Under beredskapsåren utnyttjades han ibland sexuellt av soldaterna som låg i beredskap på orten. Han minns att han kunde få 5 öre för att onanera åt en värnpliktig ute i buskarna. Ur referat person 502, man född på 1930-talet.

Gudrun och Bosse är syskon och bodde i ett fosterhem. Gudrun berättar:

Trots att familjen hade ett rymligt sovrum fick inte Gudrun och Bosse några egna sängar. Bosse sov med fostermodern och Gudrun sov med fosterfadern. Från första dagen, då hon var ca 4 år, utnyttjade fosterfadern Gudrun sexuellt. ”Det var fruktansvärt. Jag fick inte vara ifred. Han höll på med mitt underliv varje kväll.” Ur referat person 271, kvinna född på 1930-talet.

En kvinna född på 1980-talet berättar om fosterfaderns sexuella övergrepp som skedde när hon och fosterfadern var ensamma hemma.

”En dag gick han över gränsen”, berättar Linda. Hennes fosterfar tog henne på brösten, innanför kläderna. ”Det var när han och jag var ensamma hemma. Vi hade varit sjuka, hostat och ätit hostmedicin. […] ”Jag fick lova att inte säga något” till fostermodern, berättar Linda. ”Och så skyllde han på hostmedicinen, att han hade gjort närmanden.” Ur referat person 384, kvinna född på 1980-talet.

7.12.5 Sexuella övergrepp i fosterhem och på institution

Det är 154 personer som har berättat om sexuella övergrepp i fosterhem. 114 av dessa är kvinnor, 40 är män.

71 personer har berättat om sexuella övergrepp på institution. 31 av dessa är kvinnor, 40 är män.

Hur de rapporterade övergreppen fördelat sig på de olika placeringsformerna redovisas i följande tabell.

Tabell 7.12 Antal kvinnor och män som rapporterat om sexuella övergrepp, fördelat på placeringsform

Tabellen visar att hands on övergreppen har varit vanligare än hands off övergrepp, oavsett placeringsform.

Fler män än kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp på institution. Fler kvinnor än män har varit utsatta för sexuella övergrepp i fosterhem. Nästan tre gånger så många kvinnor som män har berättat om övergrepp i fosterhem.

Utnyttjad på institution av personal

Det fanns en man i personalgruppen som tog hem Axel under helger och lov. Han fick en starköl om han rensade rabatter. Han fick också titta på fotboll eller så hemma hos den här personalen. Han tvingades sedan till oralsex med honom. Detta hände nästan varje helg. Axel berättade om detta för andra intagna och blev av dem kallad mytoman: ”Drogerna underlättade att stå ut.” Axel tror att andra i personalgruppen kände till övergreppen men att de inte gjorde något. Ur referat person 118, man född på 1950-talet.

Utnyttjad på institution av andra barn och ungdomar

På ungdomshemmet blev Ann-Britt många gånger, under flera års tid, utsatt för sexuella övergrepp av killar som var placerade där. Förövarna var upp till 15 år gamla. Det var både gruppvåldtäkter och enskilda pojkar. Personalen kände till detta utan att de försökte stoppa dem. Ann-Britt berättar om ett tillfälle när hon i duschen samtidigt blev utsatt för vaginal och oral våldtäkt av två pojkar. Ur referat person 499, kvinna född på 1950-talet.

I sommarhem

Fosterfadern vidrörde Gunvors underliv. Han gjorde också våldtäktsförsök på henne. Hon berättar att hon lyckade slita sig loss, tog sig ut och fick med sig systern på att avvika från sommarhemmet. Ur referat person 368, kvinna född på 1950-talet.

7.12.6 Olika typer av sexuella övergrepp

Utredningen redovisar resultaten i två delar:

Hands on övergrepp

Det är 190 personer som har berättat att de på olika sätt utsattes för hands on övergrepp under sina placeringar.

De mest förekommande hands on övergreppen som intervjupersonerna har berättat om är anal/genital penetrering, vilket kan innebära penetrering av genitalia/anus med finger/fingrar, föremål eller penis.

18 procent av intervjupersonerna har blivit utsatta för analt/genitalt övergrepp under sina placeringar. Det är främst kvinnor som har drabbats. 26 procent av de intervjuade kvinnorna har utsatts för analt eller genitalt övergrepp. Det kan jämföras med 8 procent av männen.

I regel har en större andel kvinnor än män berättat om sexuella hands on övergrepp. Men när det gäller ”tvingats onanera åt förövaren” är andelen manliga offer något större.

17 procent av intervjupersonerna har blivit kyssta, smekta eller kramade mot sin vilja. Andelen intervjuade kvinnor som har berättat om denna form av övergrepp är dubbelt så stor som andelen intervjuade män.

Hands on övergreppen har varit vanligare än hands off övergreppen oavsett placeringsform.

I den följande tabellen listas de olika hands on övergreppen som intervjupersonerna har utsatts för. Eftersom det är stora skillnader mellan vad kvinnor och män berättat redovisas deras svar fördelat på kön i procent.

Tabell 7.13 Andel kvinnor och män som rapporterar sexuella hands on övergrepp

Utdrag ur intervjuer

Här följer några utdrag ur intervjuerna som illustrerar olika hands on övergrepp som intervjupersonerna berättat om. I det första berättar Rolf hur han blev utnyttjad av sin fostermor när fosterfadern var på möten två gånger i månaden.

Fostermodern tvingade honom till oralsex genom att sätta sig på honom. Detta tyckte Rolf var äckligt, hade svårt att andas och trodde att han skulle kvävas. Ur referat person 204, man född på 1940-talet.

Det följande exemplet handlar om hur en väninna till fostermodern brukade utnyttja en placerad pojke.

Det var när hon var onykter. Då skulle hon klämma på mig, mellan benen och i rumpan. Vid ett tillfälle skulle jag suga på hennes bröst. Fosterföräldrarna satt bara och skrattade. Ur referat person 208, man född på 1940-talet.

Malin utsattes under lång tid för vaginala våldtäkter. Hon gjorde också en polisanmälan som inte ledde till något åtal.

Efter ett halvår började fosterfadern göra närmanden. ”Det utvecklades till våldtäkter i tre år, fullbordade samlag. Det hände mellan 30-50 gånger. Fosterfadern hotade mig med att ”det var ingen djävel som ville ha mig. Det gjorde han klart för mig första gången han våldtog mig. Jag vågade inte göra någonting. Till slut inser man att man är värdelös.”

Det som gjorde att jag fick nog var att de sålde min häst, berättar Malin. Hon skulle då få en ny häst. Som betalning krävde han oralsex.

”Jag gjorde polisanmälan 1982 och jag hade fört dagbok, men över hälften av sidorna i min dagbok hade rivits ut, troligen av fosterföräldrarna.” Ur referat person 472, kvinna född på 1960-talet, samisk.

Tvingas att onanera

Sofia var placerad i ett fosterhem där fosterfadern var dömd för försök till mordbrand. Han satt i fängelse, men kom hem på permission många helger. Under permissionerna ”försvann” alltid fostermodern. Fosterfadern brukade sova i en soffa och han ville att Sofia skulle krypa ner i samma soffa. Hon förstod inte vad som hände.

Sofia beskriver denna tid som att hon var helt i fosterfaderns våld och hon berättar att hon flera gånger tvingades onanera åt honom under permissionerna. Efter ett tag övergick han till rena våldtäkter och den då 10-åriga Sofia minns hur han låg ovanpå henne så att hon ”höll på att kvävas”. Ur referat person 500, kvinna född på 1970-talet.

Hands off övergrepp

Det är 82 personer som har berättat att de på olika sätt utsattes för hands off övergrepp under sina placeringar. 55 är kvinnor, 27 är män. I den följande tabellen listas vilka hands off övergrepp som intervjupersonerna berättat om.

Tabell 7.14 Antal kvinnor och män som rapporterar sexuella hands off övergrepp

Det är 20 personer som har berättat att de blivit utsatta för ”sexprat” och nästan lika många, 19 personer, hade drabbats av en eller flera blottare.

Det vanligaste hands off övergreppet är ”sett/hört att andra/annat barn i fosterhemmet eller på institutionen blivit utsatt för sexuella övergrepp.” Vid närläsning av referaten från dessa intervjuer framgår att det till en del handlar om att intervjupersonerna berättat att de bevittnat hur ett annat barn/andra barn blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Övergreppen kan ha genomförts framför ögonen på intervjupersonen eller så har de rapporterat om att de av en slump råkat få syn på ett pågående övergrepp eller kan ha hört ”genom väggen” att ett övergrepp genomfördes. 11 av de 25 personerna under denna kategori har i denna mening bevittnat pågående övergrepp.

I övriga 13 fall har det handlat om att intervjupersonerna på olika sätt, vanligtvis av andra placerade barn, underrättats om att annat barn/andra barn blivit sexuellt utnyttjade. I de flesta av dessa 13 fall har det handlat om att det varit ”allmänt känt” i barngruppen att äldre barn utnyttjat yngre, vilket ibland personal eller fosterföräldrar känt till men inte gjort något för att förhindra.

Kvinnor och män har vittnat något olika om hands off övergrepp. Endast kvinnor har berättat om att de förevisats pornografiskt material, tvingats medverka i framställning av pornografiskt material eller sålts för sexuella aktiviteter. Betydligt fler kvinnor än män har berättat om att de varit utsatta för ”sexprat”. 4 män har vittnat om att de tvingats se på sexuella handlingar med djur. Ungefär lika många män som kvinnor blev utsatta för blottare.

Här följer några utdrag ur intervjuerna med exempel på hands off övergrepp.

Förevisades pornografi

Sara berättar att fostermoderns bror brukade visa henne pornografiska bilder och läsa högt ur porrtidningar när han och Sara var ensamma hemma. Han läste även ur en pornografisk bok med motiveringen att ”alla” läser sådant. Detta skedde när Sara gick i mellanstadiet. Ur referat person 379, kvinna född på 1960-talet.

Vittne till tidelag

En man som varit på institution berättar att han och några andra pojkar såg gårdens rättare begå tidelag med en av korna. Rättaren13 fick sparken, men ryktet spred sig snabbt. Kurt berättar att flera andra elever var i ladugården och stack in kvastskaft i kornas slidor efter detta. ”Det var bara sånt där sjukt hela tiden.” Ur referat person 244, man född på 1940-talet.

Lillebror utnyttjades

Bertils lillebror Rickard blev utsatt för regelbundna sexuella övergrepp av fostermodern. Han kommenderades att ”tvätta brösten” på henne och Bertil berättar att Rickard skulle ligga mellan makarna i deras dubbelsäng. Ur referat person 422, man född på 1950-talet.

Lillasyster utsattes

På sommarhemmet blev Rosmaris syster utsatt för sexuella övergrepp. Övergreppen skedde bakom ett hönshus. Rosmaris syster ville att de skulle rymma men Rosmari vågade inte. Barnen i fosterfamiljen ägnade

sig åt mycket sexlekar, märkte Rosmari. Hon försökte hela tiden att dra sig undan. Ur referat person 286, kvinna född på 1960-talet.

Utsatt för sexprat

När Doris var tio år fick hon boken ”I trädgudarnas land” av Jan Fridegård, som handlade om vuxensexualitet, av fostermodern. Efter detta började fostermodern berätta om sina egna och släktingars sexvanor, sin mans älskarinnor och senare om sina egna barns sexualitet för Doris. Fostermodern skickade även Doris till en av fosterfaderns älskarinnor med ett meddelande. Doris berättar att hon blev behandlad som fostermoderns väninna: ”Jag var fan en slav. Jag hade förvandlats till en avfallskvarn med tankarna om hennes problem ständigt malande i huvudet. Jag blev hennes förtrogna intima väninna”. Ur referat person 553, kvinna född på 1950-talet.

Såld för sexuella aktiviteter

En av intervjupersonerna berättar om att hon blivit såld till andra män för sexuella ändamål av en äldre, också placerad flicka. Denna vanvårdskategori redovisas under hands off, trots att det i detta fall i allra högsta grad handlar om fysisk kontakt.

I flera intervjuer har intervjupersoner vittnat om att de förevisats, ”erbjudits” till andra, misstänkt, men inte varit säkra på att det förekommit betalning eller ersättning till den som ”erbjudit” dem till andra för sex. I flera fall har barnen dock fått ta emot små gåvor, pengar eller godis direkt av förövarna.

Ingers historia

Inger berättar om situationen på ett barnhem. Det fanns en flicka som var föreståndarens favorit som var 16-17 år: ”Hon styrde med järnhand”. Flickan begick tillsammans med andra barn övergrepp på Inger och andra flickor, genom att till exempel stoppa in fingrarna i deras underliv. I barnhemmets källarvåning såldes också Inger av samma flicka till tre unga män, som alla var i 18 års åldern. När killarna kom dit våldtog de Inger. Ur referat person 547, kvinna född på 1950-talet.

13 Rättare = förman i jordbruk.  

7.12.7 Sexuella övergrepp och annan vanvård

Sammantaget gäller för hela utredningsresultatet att den vanvård som redovisats för den enskilde under respektive kategori nästan undantagslöst förekommit i kombination med annan vanvård som då återfinns under andra vanvårdsrubriker. Detta gäller även för sexuella övergrepp.

Förutom de sexuella övergreppen har den enskilde också i varierad utsträckning fått utstå annan vanvård som fysiskt våld med tillhygge, övrigt fysiskt våld, fysiskt och/eller psykiskt skadligt tvång/regler/straff, hot/hotfull situation, utnyttjad i arbete, integritetskränkning, särbehandling och orättvisor, samt försummelse. Nedan följer två exempel på hur sådana kombinationer har kunnat se ut.

Sexuella övergrepp, elstötar och hot

Fosterfadern utsatte Stig för oral och anal penetration och han tvingade Stig att onanera åt honom. Ibland begicks övergreppen i närheten av olika elstängsel varvid Stig fick el i sig. Så fort fosterfadern såg ett tillfälle skulle han ”röra vid” och ”krama” Stig. Omfattningen av övergreppen var 2-3 gånger i veckan under 8½ år. ”Berättade jag detta skulle han använda slaktmasken och göra som han brukade göra på julgrisen”. Ur referat person 319, man född på 1950-talet.

Våldtagen, sövd och skjuten med luftgevär

Fostersonen har utsatt Britt för våldtäkter, sedan 5-6 års ålder. ”Det började nästan med en gång när jag kom dit. Jag fick inte vara ifred någonstans. Jag berättade aldrig för någon om våldtäkterna i fosterhemmet, för sonen hotade att döda mig om det kom ut. Han sövde mig med eter flera gånger och sköt också på mig med luftgevär och jag träffades. Jag tror inte att föräldrarna har förstått detta. Jag sade det till sonen i vuxen ålder. Då sa han att våldtäkt inte finns, man är själv med på det.” Ur referat person 261, kvinna född på 1950-talet.

Kommentarer

Ungefär hälften i den undersökta gruppen rapporterar om sexuella övergrepp, ofta i kombination med annan vanvård. Många intervjupersoner berättar också om hur svårt eller omöjligt det har varit att berätta om övergreppen för någon, inte bara som barn, utan även i vuxen ålder. Anledningen har ofta varit att personen skämts eller anklagat sig själv för det som hänt, varit rädd för konsekvenserna, att bli utskälld, utskämd eller tvingas flytta. Andra har sagt att man för att skydda sig själv, orka överleva, helt enkelt ”glömt bort” övergreppen. Om de försökt att berätta har de många gånger inte blivit trodda, blivit anklagade och fått skulden för det inträffade. De har blivit hånad och fått utstå nedsättande tilltal.

I intervjumaterialet ges en lång rad exempel på olika aspekter av att som barn bli utsatt för sexuella övergrepp. Det kan handla om att inte bli trodd, att få skulden för det som hänt, att anklaga sig själv eller att nöja sig med att det var det enda sättet att bli bekräftad. Här följer några av dem.

”Du ljuger din slyna”

Ett av Marias tidigaste minnen från fosterhemmet är att hon ligger i fosterföräldrarnas dubbelsäng mellan dem. Hon utsattes för sexuella övergrepp av fosterfadern och fosterbrodern fram tills hon blev tonåring. När Maria var 14 år sade hon åt honom att sluta med övergreppen, annars skulle hon polisanmäla honom. Med detta upphörde övergreppen. Vid två tillfällen blev Maria, 10 år gammal, våldtagen av en man som målade familjens sommarstuga. Hon blev även utsatt för sexuella övergrepp av en granne. Maria berättade om detta för fostermodern när hon var i 14-års åldern ”Det är inte sant, du ljuger din slyna” skrek fostermodern och gav Maria en örfil. Maria berättade för en präst om övergreppen men han tycktes inte heller tro på henne. Ur referat person 94, kvinna född på 1940-talet, finsk.

Hot om att flytta till barnhem

Berit blev våldtagen vid flera tillfällen av sin fosterfar. Det skedde alltid i sommarstugan. Detta skedde när Berit var i 12-13 års ålder och våldtäkterna fortsatte fram till att Berit var 15 år. Fosterfadern hotade att skicka Berit till barnhem om hon berättade. Vid ett tillfälle kom en granne förbi och knackade på dörren. Fosterfadern höll då ett hårt grepp om Berit och höll också handen över hennes mun för att hon inte skulle kunna skrika. Ur referat person 79, kvinna född på 1940-talet.

Inte bli trodd/anklagad

När hon antydde för fostermodern att hon utsatts för övergrepp av fosterfadern fräste hon att ”det var säkert du själv som ville!” Ur referat person 159, kvinna född på 1960-talet.

Anklaga sig själv

På prästgården bodde också en pastorsadjunkt. Han förgrep sig sexuellt på Anna. Han fotograferade även hennes underliv. Anna tror att han hotade henne till tystnad. Övergreppen pågick under 8-10 månader. Fostermodern upptäckte vad som pågick inne på pastorsadjunktens rum. Hon hämtade ut Anna och gav henne smisk på stjärten. Anna förbjöds att gå till pastorsadjunktens rum och hon skickades en tid till fostermoderns väninna. När Anna kom hem igen var pastorsadjunkten borta. ”För mig blev det skuldbelagt”, säger Anna. Hon tror att detta var enda sättet för hennes fostermor att hantera situationen. Hon kunde inte ta skammen som var förknippad med att en pedofil bodde i hennes hem. Ur referat person 258, kvinna född på 1940-talet.

Kommentar

Flera intervjupersoner, såväl män som kvinnor, vittnar om att de som barn, när de sexuella övergreppen inte var förenade med våld och smärta, upplevde att de fick något av den bekräftelse de så intensivt längtade efter och behövde, men inte fick på annat sätt.

”Det var ju den enda gången han var snäll. Det var ju enda gången jag kände att jag betydde något,” säger någon. En annan person berättar om att det var det enda sättet att få lite fickpengar, godis eller annan form av belöning eller uppskattning, att känna att man dög någonting till.

7.12.8 Utpekade förövare

Hands on övergrepp

Det är 190 personer som har rapporterat om hands on övergrepp.

Sexuella hands on övergrepp har framförallt begåtts av män eller pojkar.

Fosterfäder, fosterbröder, vuxna manliga bekanta eller släktingar till fosterfamiljen, andra placerade pojkar samt män eller pojkar i lokalsamhället har pekats ut som förövare till många av de övergrepp som intervjupersonerna har vittnat om. Därtill kommer pojkar i skolan och grupp av pojkar som i några enstaka fall pekats ut som förövare för sexuella hands on övergrepp.

När det gäller det hands on övergrepp som flest intervjupersoner vittnat om, analt eller genitalt övergrepp, har förövarna nästan uteslutande varit män.

De kvinnliga förövarna har främst kysst, smekt eller kramat intervjupersonen mot hans eller hennes vilja, berört eller penetrerat barnets könsorgan med hand eller tunga eller tvingat intervjupersonen att smeka kvinnans kropp. Offren för de kvinnliga förövarna har i lika många fall varit kvinnor som män.

Fostermödrar har pekats ut som förövare i 24 av 418 rapporter om hands on övergrepp. Det förekommer även andra enstaka kvinnor eller flickor i materialet: vuxen kvinnlig bekant eller släkting till fosterfamiljen, annan placerad flicka, grupp av flickor, kvinnor eller flickor i lokalsamhället.

Institutionspersonal och föreståndare eller chefer på institutioner utgör också en betydande grupp bland förövarna. I 48 beskrivningar har institutionspersonal angetts som förövare och i 13 har institutionsföreståndare eller chefer angetts som förövare.

Även andra personer, med uppgift att vårda eller se till barnen, har angetts som förövare så som skolpersonal, tjänsteman i social barnavård, sjukvårdspersonal och en polis som utsatte en flicka för ett sexuellt hands on övergrepp.

I det följande återges några berättelser där intervjupersonerna anger förövare.

En bonde

”En bonde som skulle passa oss uppmuntrade sina pojkar att dra ner våra trosor och stoppa upp fingrarna i underlivet på oss. De tvingade oss också till samlag.” Ur referat person 47, kvinna född på 1930-talet, finsk.

En barnavårdsman

En man som var placerad i ett barnhem har kompletterat sin berättelse med en skriftlig redogörelse för hur en barnavårdsman utnyttjade honom sexuellt.

Han berättar att barnavårdsmannen tog på hans penis: ”I en lägenhet som jag minns tydligt blev jag utsatt för sexuella övergrepp och psykisk terror av barnavårdsmannen.” Ur referat person 218, man född på 1960-talet.

En vaktmästare

Beda berättar om en vaktmästare som jobbade på barnhemmet och begick sexuella övergrepp på henne.

Han tvingade henne att onanera åt honom och till oralsex. Det hände ofta. Vägrade Beda eller om han såg att hon försökte smita undan, anklagade han henne för att ha gjort det ena eller det andra inför annan personal vilka sedan gav henne stryk. Beda tror att han begick övergrepp på flera av barnen. Hon berättar att hennes känsla var att det var ett brott att bli placerad. Hon och de andra barnen hade inget värde, därför var det ingen ide att berätta för någon om övergreppen eller att protestera. Ur referat person 380, kvinna född på 1940-talet.

Lärare

Av en manlig snickerilärare blev han också sexuellt utnyttjad. Och det hände flera gånger att han var tvungen att onanera åt läraren eller att han tvingades utföra oralsex med honom. Ur referat person 540, man född på 1940-talet.

Jämnåriga på barnhem

Gustav berättar hur han och några andra byggde kojor i skogen. De ”hyrdes ut” mot tjänster eller pengar. De var framför allt de äldre pojkarna som förgrep sig på flickor och yngre pojkar i de här kojorna. Barn fick visa sig nakna annars hotades de med att någon skulle gå till personalen och anklaga honom eller henne för att ha gjort något dumt. Gustav berättar att några av de äldre pojkarna tvingade honom och andra pojkar att sitta i en ring och onanera tillsammans med dem. Gustav berättar också att yngre pojkar tvingades till att onanera äldre pojkar. ”Personalen hade ingen koll på oss där uppe i skogen.” Ur referat person 15, man född på 1950-talet.

Utpekade förövare hands off

Det är 82 personer som har rapporterat om hands off övergrepp.

Män och pojkar har angetts som förövare i merparten av fallen. Fosterfäder har angetts som förövare i drygt dubbelt så många fall som fostermödrar.

Materialet visar att det var nästan lika vanligt att fostermödrar begick hands off övergrepp som hands on övergrepp. Fosterfäder har däremot pekats ut som förövare tre gånger så ofta i hands on övergrepp jämfört med hands off övergrepp.

Lovligt byte i lokalsamhället

Flera intervjupersoner, i huvudsak kvinnor, berättar om hur de i lokalsamhället runt fosterhemmet kom att betraktas som någon sorts ”lovligt byte” i sexuell mening. Ryktesspridning om en tvivelaktig bakgrund, avvikande klädsel, frisyr, dialekt, eller endast det förhållandet att de kom från stadsmiljö kunde vara tillräckligt för att legitimera sexuella gränsöverskridanden, inte bara i familjen. Intervjupersonerna berättar att lärare, prästen, grannar, barn i skolan och deras pappor uppträdde som om det var ”fritt fram” att på olika sätt sexuellt trakassera dessa flickor.

Kallades horans dotter

Jag tror att de tog på mig för att jag var min mammas dotter, ”horans dotter”. Då kunde jag inte säga nej men det kan jag i dag. När jag gick på fest blev jag illa behandlad av de ”fina flickornas” pojkvänner. Jag var allmän egendom. Jag kunde inte säga nej. Alla kände alla och alla var släkt. Hur skulle jag kunna säga nej till 10 killar i ett gäng. Jag försökte bara komma undan så enkelt som möjligt. Ur referat person 20, kvinna född på 1950-talet.

Jämnåriga pojkar och deras pappor

När fosterbarnet Eva kom i puberteten blev hon utsatt för otillbörliga närmanden av jämnåriga pojkar och deras pappor. Till och med en lärare närmade sig henne på det viset.

Hon berättar att en som hette Bertil som bodde i byn tog henne med på en fisketur. ”Han band fast mig i ett träd men då var det en killkompis pappa, som fick syn på mig och hjälpte mig att komma loss. Sen försökte han två gånger tafsa på mig. Jag var beredd att gå till hans fru och berätta”, säger Eva. Vid ett annat tillfälle försökte en lärare att tafsa på henne när de var i ett mörkrum i skolan och arbetade med foto. Ur referat person 401, kvinna född på 1950-talet.

7.13 Tvång, regler och straff

7.13.1 Definition

Uttalad eller outtalad ordning för barnets beteende/uppförande och dagliga livsföring som av intervjupersonen beskrivits som fysiskt och/eller psykiskt skadlig, eventuellt åtföljda av bestraffningar som av intervjupersonen beskrivits som psykiskt och/eller fysiskt skadliga.

7.13.2 Sammanfattning, tvång, regler och straff

Ca tre fjärdedelar av intervjupersonerna uppger att de varit utsatta för tvång/regler och straff. Ingen över- eller underrepresentation föreligger med avseende på kön etnicitet eller funktionshinder.

Rapporteringen av denna typ av vanvård är relativt konstant över de 8 decennier som utredningen omfattar.

Det vanligast förekommande rapporterna om tvång/regler och straff är: nekad mat och dryck, berövats ägodelar, straffarbete, kollektiva bestraffningar, tvingad att äta/annat än mat, och inlåst/utelåst.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt bestraffningar för sängvätning.

Tvång/regler och straff har förekommit i såväl fosterhem som på institutioner. Fostermödrar och institutionspersonal har pekats ut som de största förövargrupperna när det gäller tvång, regler och straff. Därefter kommer fosterfäder.

I vissa fall har det tvång intervjupersonerna varit utsatta för beskrivits och uppfattats som så obegripliga och omotiverade att de av utredningen definierats som absurda. När en uppsättning av regler, mer eller mindre absurda, ofta i kombination med övergrepp och annan försummelse beskrivs som ”ständigt pågående”, totalt dominerade tillvaron för intervjupersonerna, har detta av utredningen definierats som bisarr vanvård. Sammanlagt har 14 intervjupersoner beskrivit att de varit utsatta för det som utredningen definierat som bisarr vanvård.

Bisarr vanvård har endast förekommit i fosterhem.

7.13.3 Antal drabbade

299 personer av 404 har berättat om att de blivit utsatta för fysiskt och eller psykiskt skadligt tvång, regler och straff. Det innebär att 74 procent av de intervjuade har utsatts för denna vanvård.

7.13.4 Spridning över tid

Intervjupersoner har berättat om fysiskt och eller psykiskt skadligt tvång, regler och straff från åtta decennier. Rapporteringen har varit relativt konstant. Det har drabbat många intervjupersoner oavsett när de var placerade.

7.13.5 Olika typer av tvång, regler och straff

Denna vanvård presenteras i elva grupperingar av vanvårdskategorier. Dessutom hänförs viss vanvård till en kategori vi valt att kalla bisarr vanvård. Denna definieras som en uppsättning av regler, mer eller mindre absurda, ofta i kombination med övergrepp och annan försummelse beskrivet som ”ständigt pågående” och även omfattade kontroll av kroppsfunktioner och som , totalt dominerat tillvaron för intervjupersonerna.

I den följande tabellen listas hur många av intervjupersonerna som drabbats av de 11 grupperna av tvång, regler och straff.

Tabell 7.15. Antal kvinnor och män som rapporterat om tvång, regler och straff

Vissa former av tvång, regler och straff har rapporterats i större utsträckning än andra. Knappt hälften av alla intervjupersoner (190) har blivit utsatta för inlåsning. En tredjedel av alla intervjuade (136 personer) har tvingats att äta, dricka eller röka något mot sin vilja. 54 intervjupersoner har uppgett att de nekats mat och/eller dryck under sina placeringar. Några fler (61 personer) har berättat om att de berövades presenter eller ägodelar.

Kvinnor och män har rapporterat att de varit utsatta för denna vanvård i ungefär samma omfattning. Kvinnor har rapporterat om kroppskontroll och hygienkontroll i större utsträckning än män. Skadligt tvång, regler och straff tycks inte ha drabbat personer med annan etnicitet än svensk eller de svenska minoriteterna på något utmärkande sätt.

7.13.6 Tvång, regler och straff i fosterhem och på institutioner

Det är 181 personer som har berättat att de utsatts för skadligt tvång, regler och straff i fosterhem och 166 på institution.

Inlåsning är den vanligaste regeln/straffet som intervjupersonerna uppger oavsett placeringsform. En betydligt större andel av de personer som vanvårdats på institution hade drabbats av inlåsning.

Fler personer på institutioner än i fosterhem uppger att de tvingats att dricka och/eller äta eller röka.

Absurda tvång och vardagsregler, kroppskontroll och lekar har rapporterats främst från fosterhem. Absurda aktiviteter med djur förekom enbart i fosterhem.

Bisarr vanvård har enbart beskrivits från fosterhem. Beskrivningen av bisarr vanvård följer efter avsnitten om absurd vanvård.

7.13.7 Tvång regler och straff i vardagen

Nekats mat och eller dryck

Det är 54 personer eller 13 procent av alla intervjupersoner som har rapporterat om att de nekades mat och dryck som regel eller straff. Socialstyrelsen föreskrev redan 1948 att det var förbjudet att dra in måltider för barnet. Detta går att läsa mer om i kapitel 4 ”Vanvård ur ett historiskt perspektiv”.

Intervjupersonerna som berättat om att de nekats mat och dryck som straff redovisas här. De intervjupersoner som rapporterat om att de fått för lite mat, utan att ha uppgett att det var som straff, rapporteras i resultatavsnittet försummelse.

Intervjupersonerna har beskrivit många olika varianter av matbestraffningar. Vissa fosterföräldrar satte i system att om barnet kom för sent hem från skolan eller inte skötte sina uppgifter resulterade detta i indragna matportioner. Flera har rapporterat om samma regler från institutioner och barnhem. Här följer några exempel på hur det kunde gå till. Först är det Britta som berättar om ett barnhem och därefter Lotta från ett fosterhem.

Om man inte hjälpte till att städa blev man inlåst i ett mörkt rum. Man fick inte heller mat i så fall. Om man skrek och var rädd fick man sitta inlåst ännu längre, säger Britta om tiden på ett barnhem. Ur referat person 50, kvinna född på 1950-talet.

Lotta berättar att det var vanligt med matbestraffningar i det fosterhem där hon bodde. Hon somnade alltid hungrig om kvällarna. Ur referat person 203, kvinna född på 1970-talet.

Berövad ägodelar och presenter som straff

Det är 61 personer som har rapporterat att de berövades ägodelar och presenter som straff. Det fanns många olika beskrivningar av hur det gick till.

Många barn levde på hoppet om att få något eller höra något från sina släktingar. Vissa gick hela barndomen och trodde att de var bortglömda av sin familj och släkt. Några fick först i vuxen ålder veta att de hade skickat paket till dem i barndomen. Dessa hade de som barn aldrig sett. Intervjupersonerna har berättat att institutionspersonal eller fosterföräldrar tagit paketen.

Andra har berättat om fina presenter som nådde dem, men som de senare berövades. De kunde få presenter eller gåvor vid besök från familjemedlemmar eller släktingar. Dessa presenter och gåvor blev mycket viktiga för barnet. En kvinna berättar om en släkting som tog med sig en banan till barnhemmet. Någon berättar om en tröja som hon fått i present eller som en intervjuperson berättade; hennes mamma hade tappat ett hårstrå vid besöket. Hon lade sedan hårstrået i byrån vid sängen och tog fram det ibland som ett minne och en påminnelse om sin mamma.

De saker som intervjupersonerna fick från släkt och familj kom många gånger att representera deras hopp om ett annat liv, på en annan plats. I det följande beskriver intervjupersonerna hur fosterföräldrar och institutionspersonal berövade dem både presenterna och banden till världen utanför. Här följer ett exempel från en institution.

En pojke bodde på en institution tillsammans med sin bror. Deras pappa sände julklappar och presenter till barnen. Om institutionspersonalen tyckte att de hade skött sig fick de ta emot presenterna, annars lade personalen beslag på den. Ur referat person 81, man född på 1940-talet.

Flera intervjuade har berättat om samma erfarenheter från fosterhem.

När Hans träffade sina fosterföräldrar för första gången uppmanade fosterfadern honom att han måste göra sig av med sitt gosedjur innan de åkte till fosterhemmet. Hans hade bara gosedjuret och det var honom kärt. Han ville inte göra sig av med det. Fosterfadern tvingade honom då att gräva ner det och påstod att gosedjuret var sjukt och inte skulle klara den långa resan till fosterhemmet. Ur referat person 566, man, född på 1940-talet, övriga Europa.

Vid flera tillfällen blev Peter fråntagen de kläder och pengar han fått av sina biologiska föräldrar. De här kläderna fick istället de biologiska barnen i fosterhemmet. Peter och hans syster fick istället gå i ärvda kläder. Ur referat person 470, man född på 1970-talet.

Ibland har den intervjuade först i vuxen ålder fått reda på att hon blev fråntagen gåvor från sina anhöriga.

Britt berättar att vid bouppteckningen efter hennes biologiska mamma blev det klart att fostermodern hade tagit alla presenter som hennes biologiska mamma hade sänt. Allt utom en trumslagarpojke: ”När jag fick trumslagarpojken skrattade jag mycket. Det var enda gången jag minns att jag skrattade som barn.” Men till slut hade fostermodern tagit också trumslagarpojken och gjort sönder den. Ur referat person 483, kvinna född på 1950-talet.

Kollektiva straff och straffarbete

Det är 20 personer som har rapporterat om kollektiva straff och straffarbete, både från institution och fosterhem. Flera har berättat att de aldrig förstod varför de skulle straffas med arbete. Andra har berättat om meningslöst straffarbete på institution som att plocka pinnar eller kratta grusgången om och om igen. Några exempel på hur detta kunde gå till följer här:

Martin berättar om sina minnen av matsituationerna på ett barnhem. Innan barnen fick gå in i matsalen så kontrollerades deras hygien av institutionspersonalen. Om inte händerna och naglarna var tvättade skickades den pojken tillbaka för att tvätta sig. Under tiden fick alla andra pojkar vid hans bord vänta med att gå in i matsalen. Maten som serverades var ok. Däremot tvingades pojkarna att äta det som lades upp på tallrikarna. Om ett barn vid bordet inte åt upp fick alla sitta kvar tills det att maten var uppäten. I praktiken kunde alla få sitta i flera timmar. Martin berättar att han och de andra barnen oftast tvingade i sig maten för att annars skulle de bli slagna av sina ”kamrater” för att de fick sitta kvar. Ur referat person 209, man född på 1950-talet.

En person beskriver kollektiv bestraffning från ett barnhem där hon var placerad.

Hon och några andra ungdomar var inne i en närliggande stad. En av pojkarna i gruppen kom tillbaka till barnhemmet berusad. Då straffades alla barn med att städa huset. Generellt utsattes barn för straff på detta barnhem. Utan någon särskild anledning kunde barn väckas tidigt på morgonen och tvingas att städa trappor och toaletter, detta med minimal utrustning. ”Vi skulle tröttas ut!” Ur referat person 432, kvinna född på 1960-talet, finsk.

Tvingad att äta, dricka eller röka

Det är 136 personer som har rapporterat om att de har tvingats äta, dricka eller röka mot sin vilja.

Att tvingas äta och eller dricka har inneburit att barn har tvingats äta mat eller blivit tvångsmatade, tvingats äta otjänlig mat eller tvingats äta annat än mat.

Det är 16 personer som har uppgett att de blivit tvångsmatade på institution och 3 i fosterhem.

Flera har rapporterat om att de skulle äta upp även om de inte ville. Fosterföräldrarna tog fram maten igen vid nästa måltid och så kunde det fortgå. Maten som serverades skulle ätas upp.

Flera har berättat om hot. Om de inte åt upp sin mat väntade ett straff. Här följer några exempel från intervjupersoner som berättat om detta:

Tvångsmatad med välling

August berättar om sina erfarenheter av ett barnhem. Föreståndaren jämförde han med en överste i ett militärläger ”Hon hade pli på alla tjejerna som skulle vara barnskötare.” August berättar att han blev tvångsmatad med välling i två års tid. Ur referat person 220, man född på 1930-talet.

Tvångsmatad på barnhem

På barnhemmet serverades mat som Gunnar inte hade kommit i kontakt med tidigare. Han vägrade att äta den men detta gjorde han bara en gång. När Gunnar vägrade kom en ur personalen och höll i hans armar bakom ryggen på honom medan en annan ur personalgruppen böjde hans huvud bakåt, tvingade upp hans mun och pressade ner maten i strupen på honom. Gunnar berättar att det var flera av barnen på barnhemmet som fick genomgå den behandlingen. Ur referat person 412, man, född på 1950-talet.

Fasthållen i samband med måltid

Pontus berättar att han och hans bror placerades på ett barnhem i mitten av 1970-talet. Han berättar att det var hemskt där. Han blev fasthållen av personal vid måltiderna och tvingad att äta saker som han inte tyckte om. Pontus känner än idag obehag och rädsla i samband med måltider. Ur referat person 355, man född på 1970-talet.

Tvingad att äta i fosterhem

Björn berättar att han alltid var tvungen att äta upp den mat som serverades i det fosterhem där han bodde. Om han inte gjorde det väntade bestraffning och ”ibland var det bättre att ta stryk för maten var så äcklig.” Att själv ta mat ur kylskåpet när man var hungrig var helt otänkbart, förbjudet och förenat med bestraffning. Ur referat person 470, man född på 1970-talet.

Tvingats äta och dricka annat än mat

Av de 136 intervjupersoner som tvingats att äta, dricka eller röka har 46 uppgett att de tvingats äta eller dricka annat än mat. Deras beskrivningar redovisas här. 31 personer har berättat att de tvingades äta sina egna spyor. Många har rapporterat att de tvingades äta upp sin mat trots att de spytt upp den på tallriken igen. Här följer ett exempel:

Ellinor berättar att fostermodern straffade henne med maten. Ellinor fick t.ex. ofta äta efter att de andra i familjen hade ätit klart. Fostermodern tvingade henne också att äta upp sina egna spyor om hon kräktes upp maten. Hon tvingades även i mat som hon inte ville äta. Bland annat tog fostermodern upp mat från soppåsen och lade på Ellinors tallrik. Fostermodern gick så långt att hon brukade ställa en djup tallrik bredvid som Ellinor kunde spy i. Ellinor gick dessutom ofta hungrig då fostermodern låste dörren till köket. Ellinor började därför stjäla mat i skolan och i affärer som hon sedan gömde för att kunna äta vid behov. Ur referat person 409, kvinna född på 1980-talet.

Fyra personer har uppgett att de tvingades äta djurfoder. Två personer har tvingats dricka urin. En intervjuperson har lurats att äta upp sitt eget husdjur.

Joakim bodde i ett fosterhem med en mycket våldsam fosterfar. Han hade ett gevär stående vid sin plats vid köksbordet: ”Han kunde, mitt i en måltid, rikta vapnet ut mot gårdsplanen och skjuta en trast eller något annat djur.” Joakim berättar att fosterfadern sköt hans katt,

framför ögonen på honom. Joakim hade också en kanin. Fosterfadern tyckte inte att Joakim skötte kaninen ordentligt och slog därför ihjäl den med en skiftnyckel. Vid middagen samma dag fnissade familjemedlemmarna. När måltiden var avslutad fick Joakim reda på att han hade ätit av sin egen kanin. Han minns hur ledsen och förtvivlad han kände sig. Ur referat person 325, man, född på 1970-talet.

Inlåst

Det är 190 personer som har berättat om att de har blivit inlåsta på olika sätt, antingen som straff eller för att det var någon regel som skulle följas. Nära hälften (47 procent) av alla intervjuade har således blivit inlåsta under sina placeringar.

En del har blivit hänvisade till en plats som straff för något men långt ifrån alla har preciserat var de blev inlåsta. Av dem som mer ingående beskrivit inlåsningen hade 48 personer stängts in i korridor, mörk skrubb, pannrum, bastu, jordkällare eller liknande. Här följer ett exempel på detta:

Sven-Åke berättade att han ofta blev inlåst. På våren, sommaren och hösten blev han inlåst i vedboden och på vintern blev han inlåst i en jordkällare utan vare sig lyse eller dagsljus. Han uttryckte tacksamhet över att fosterföräldrarna var snälla som på vintern låste in honom i jordkällaren och inte i vedboden så att han inte skulle frysa ihjäl. Ur referat person 319, man född på 1950-talet.

Andra platser som intervjupersonerna har nämnt i samband med inlåsning är hönshus, uthus eller ladugård, vedbod, torkrum med värmen påslagen.

Det är 7 personer som har berättat att de blev hänvisade till ett hörn av ett rum, där de fick ligga på golvet eller bara stå mot väggen. Att på detta sätt bli hänvisad till en viss plats har i resultatredovisningen jämställts med inlåsning. Här följer ett exempel på hänvisad till ett hörn av ett rum:

Sven-Ove berättar att flera gånger i veckan blev utsatt för straff. Han fick sitta på en stol i barnhemmets dagrum och titta in i väggen. De andra barnen lekte bakom hans rygg. Det var som en sorts skamvrå. Ur referat person 200, man född på 1950-talet.

Många som bott på institution och rymt har berättat att personalen ofta haft som rutin att låsa in barnen när de återkommit till institutionen. De har isolerats under en kortare eller längre tid. Inlåsningar och isolering har till viss del genom åren sanktionerats av lagar och förordningar. Läs mer om detta i kapitel 4 ”Vanvård ur ett historiskt perspektiv”.

Bengt var placerad i ett barnhem. Han berättar att han när han kom tillbaka efter en rymning blev han inlåst. Bengt kom först till det som kallades ”Slussen”. Detta var som en arrest, med en säng, en stol och ett bord. Fönstren var låsta. Inlåsningen kunde vara mellan en och sju dagar. Ur referat person 15, man född på 1950-talet.

Andra på institution har berättat att de blivit inlåsta i en garderob eller skrubb efter att ha gjort något som personalen inte tyckt om. Flera har berättat att de låsts in i mörker, ibland i timmar utan att veta hur länge de skulle sitta där. Många gånger blev de utan mat i samband med inlåsningen.

Ytterligare några har blivit inlåsta utan att förstå vad anledningen till inlåsningen har varit. Slutligen har flera berättat att de oavsett vad de gjort blivit inlåsta av personal eller fosterföräldrar.

En intervjupersons berättelse, att en representant från den sociala barnavården uppmanat fosterföräldrarna att låsa in och bestraffa henne, är anmärkningsvärd.

Eivor minns att personerna i personalgruppen på barnhemmet var mycket stränga. En typ av bestraffning var att låsa in barnen i en skrubb. Barnen straffades med inlåsning om de inte hade ätit upp maten eller gjort något som personalen inte tyckte om.

Vid ett par tillfällen kom Eivors pappa på besök . Eivor minns hur hon vid ett sådant tillfälle blev jätteglad och klängde sig fast vid pappan. För detta blev hon inlåst i skrubben. Hon skulle, enligt personalen ”lära sig hålla sig i skinnet”.

Eivor kom sedan till ett fosterhem. Hon berättar att hon där utsattes för ständiga bestraffningar av fosterföräldrarna. Eivor menar att det till viss del berodde på uppmaningar från representanten från den sociala barnavården. Hon minns första kvällen i fosterhemmet. Barnavårdsmannen stannade över middagen. Vid måltiden beskrev barnavårdsmannen vilka bestraffningar som barnhemspersonalen använt sig av. Eivor tolkade det som att fosterföräldrarna blev uppmanade att fortsätta med samma behandling. Fosterföräldrarna började omedelbart bestraffa henne på olika sätt, för minsta företeelse. Det räckte med att fosterföräldrarna tyckte att hon var ”för långsam” för att hon skulle låsas in i en klädgarderob. Båda fosterföräldrarna var mycket stränga, men mest bitter är hon på fostermodern. Det räckte med att hon skrattat eller råkat prutta för att hon skulle bli inlåst i skrubben. Olika former av matbestraffningar var också vanliga i familjen. Ur referat person 79, kvinna född på 1940-talet.

Det här är det enda beskrivna samtalet mellan fosterföräldrar och en representant från den sociala barnavården där fosterföräldrarna uppmanas att straffa barnet. Vi kan inte dra några slutsatser av detta men intressant är ändå att intervjupersonernas rapportering av inlåsning är som störst under 1940-talet (63 personer) och 1950-talet (72 personer). Detta var under samma tid som Eivor var placerad.

Utelåst

Det är 37 personer som har berättat att de har blivit utelåsta. Utelåsningar har enligt intervjupersonernas berättelser förekommit under alla årtionden. Vissa har berättat om enstaka utelåsning, andra om flera utelåsningar som straff.

Det finns också rapporter om personer som ofta blev utelåsta som regel. De fick som barn inte vistas inomhus under vissa tider av dagen. Flera har berättat om att de blivit nerkylda, rädda, kissnödiga under utelåsningarna utan att någon av fosterföräldrarna, eller i färre fall, institutionspersonalen, brytt sig om detta.

En person berättar om att han vid ett par tillfällen blev utelåst på balkongen i det fosterhem där han bodde.

En gång var han på balkongen och då bad hans fostermor honom att komma in. Christer gjorde inte det. Då låste hon honom ute och drog för gardinerna: ”En annan gång var när jag hade badat och ville springa omkring naken och råkade springa ut på balkongen. Då låste fostermodern mig ute. Jag började gråta och skrika helt vilt så att grannarna tittade för att se vad som stod på.” Ur referat person 275, man född på 1940-talet, övriga Europa.

En kvinna berättar att hon och hennes bror ofta skickades ut för att leka under de år de växte upp i fosterhemmet.

De fick inte komma in i huset utan tillåtelse från sin fostermor, även om de behövde gå på toaletten. Susanne minns hur de frös när de tvingades vara ute på vintern med nedkissade kläder. Ur referat person 159, kvinna, född på 60-talet.

Straffad för sängvätning

Hur många av intervjupersonerna som varit sängvätare som barn är okänt men 39 personer har berättat att de har blivit straffade eller förnedrade för att de var sängvätare. Bland annat har de blivit gnuggade med sina egna nedkissade lakan eller underbyxor. Siri blev sängvätare när hon kom till barnhemmet. Hon berättar att när hon lämnades av sin mamma var hon så otroligt ledsen att hon kissade på sig. Hon blev då genast örfilad av personalen. Därefter var hon sängvätare.

På nätterna kom därför personalen och drog upp Siri för att hon skulle kissa. ”Väckningen skedde inte sällan med slag i ansiktet.” Om hon trots detta hade kissat i sängen gnuggade personalen hennes kissvåta byxor i hennes ansikte. Siri utsattes även många gånger för inlåsning i en skrubb på grund av att hon kissat på sig. Skrubben låg i källaren, var mörk och full med råttor. Ur referat person 396, kvinna född på 1920-talet.

Andra har rapporterat om att de tvingats ligga i sina blöta och nedkissade lakan nästkommande natt eller flera nätter, tvingats tvätta sina lakan och kläder själva, blivit inlåsta som straff, blivit utelåsta och tvingats sova i ladugården, slagna eller hånade inför andra.

En person har berättat att fosterfadern brukade kissa på honom när han hade kissat i sängen. Fosterfadern menade att han borde gilla det eftersom han själv hade kissat i sin säng.

Beskrivningar om straff för sängvätning har tagits emot från personer födda under 1920-talet fram till och med 1960-talet. Därefter finns inga rapporter om straff för sängvätning. De flesta rapporterna kommer från personer födda på 1940- och 1950-talet.

Flera har berättat att de varit sängvätare under hela placeringstiden och fått utstå diverse straff. Så snart de lämnat fosterhemmet eller institutionen har de slutat att kissa i sängen. En person har berättat att det värsta som drabbade henne var att bli hånad för sängvätning:

”Jag kissade fortfarande i sängen då när jag var hemma, men på barn-hemmet blev det varje natt. Då stod jag bredvid sängen och väntade på att syster Asta skulle komma och skälla ut mig inför alla barnen. Asta var en anställd med grå knut i nacken. Det var förfärligt skämmigt för en liten flicka att få skäll inför andra. Jag kan i dag fortfarande bli förbannad för detta. Så ska man inte behandla barn och det är min uppgift att berätta för andra att så får man inte behandla barn.” Ur referat person 385, kvinna född på 1940-talet.

7.13.8 Utpekade förövare

Fostermödrar och institutionspersonal har pekats ut som de största förövargrupperna när det gäller tvång, regler och straff. Därefter kommer fosterfäder.

Det är i huvudsak kvinnorna som rapporterat fostermödrar som förövare. Männen har rapporterat fosterfäder och fostermödrar i ungefär samma utsträckning.

Intervjupersonerna har också rapporterat föreståndare eller chef som förövare ett tjugotal gånger. Därefter kommer några enstaka rapporter om andra förövare; fosterbror, män eller pojkar i lokal-samhället, kvinnor eller flickor i lokalsamhället, tjänsteman i social barnavård och läkare eller sjukvårdspersonal. Rapporterna om för-övarna skiljer sig åt beroende på vilken vanvård som beskrivits.

När det gäller ”nekats mat och/eller dryck”, ”berövats ägodelar och presenter”, ”utelåsning” och ”straffad för sängvätning” har intervjupersonerna till största del rapporterat fosterföräldrar som förövare. Därefter kommer institutionspersonal och några fall har även chef/institutionspersonal rapporterats som förövare. Här följer två exempel:

Om fostermodern inte var hemma tvingades Margareta stå ute och vänta på henne. Detta hände sammanlagt 12-13 gånger att hon kom hem och fosterhemmet var låst. Värst var det under kalla vinterdagar. Då var också vedboden och ladugården låsta. Det hände att Margareta vid sådana tillfällen gick till någon av grannarna i grannskapet som var snälla. Men hon fick alltid aga av fostermodern efteråt. När hon varit på besök hos någon tant hände det att fostermodern kroppsvisiterade henne. Margareta fick stå naken medan fostermodern genomsökte alla hennes kläder. Om fostermodern hittade en peng som Margareta fått fick hon stryk. Ur referat person 369, kvinna, född på 1950-talet.

Peter bodde i ett barnhem. Han har tydliga minnen av den vitklädda personalen med höga mössor och hårda nypor. Han minns att han fick örfilar, att han pratade dåligt för sin ålder och att personalen gjorde narr av honom för det. Peter kissade också i sängen på nätterna och minns att han blev bestraffad för detta med örfilar. Ur referat person 18, man född på 1960-talet.

Kollektiva straff och straffarbete har främst rapporterats från institutioner. Institutionspersonal och föreståndare/chef har angetts som förövare. I några fall har även fosterföräldrar angetts som förövare av kollektiva straff.

Även inlåsning har rapporterats i större utsträckning från institution än från fosterhem. När det gäller rapporterade fall av inlåsning har föreståndare/chef utmärkt sig. Här följer ett exempel som kan beskriva detta:

Gunnar berättar att han och andra barn blev inlåsta på sina rum om de varit ”dumma” eller sagt något ofördelaktigt om föreståndaren. Väl i rummet tog de av barnen alla kläder förutom underkläderna och så låstes dörren: ”Då kunde man få sitta där till nästa dag.” Ur referat person 412, man född på 1950-talet.

I några fall har även fosterföräldrar uppgetts som förövare.

Lotta berättade att hennes fostermors främsta bestraffningsmetod var att låsa in henne i hennes rum, i källaren och på toaletten. Detta skedde regelbundet. Under inlåsningarna i andra rum fick hon ofta inte lov att gå på toaletten. Om Lotta kissade på sig fick hon själv tvätta sina kläder. Som längst kunde Lotta få sitta inlåst i 3-4 dygn. Vid ett tillfälle blev hon också inlåst i hönshuset under ett dygn. Ur referat person 409, kvinna född på 1980-talet.

7.13.9 Absurd vanvård

I detta avsnitt rapporteras vanvård som innehåller absurd kropps- och hygienkontroll, absurda vardagsregler, absurda lekar och aktiviteter med djur.

Det är 67 personer som berättat om vanvård från 70 olika placeringar som presenteras i detta avsnitt. Beskrivningen av vanvården kommer från 43 kvinnor och 24 män varav 11 personer tillhör någon etnisk minoritet eller har utländsk härkomst. Majoriteten av de 67 personerna har berättat om att de varit utsatta för en eller ett par olika varianter av absurd vanvård.

Av dessa personer har 14 beskrivit en vardag fylld med absurda regler och rutiner i kombination med övrig försummelse och övergrepp. Detta har utredningen valt att beskriva som ”bisarr vanvård”. Deras berättelser kommer att beskrivas i ett eget avsnitt efter detta.

Absurd kropps- och hygienkontroll

Det är 34 personer som har berättat om att de utsatts för ingående kroppskontroll och hygienkontroll. Varianterna är många. I de flesta fall gick det ut på att någon kontrollerade när och hur barnen kissade eller bajsade.

Det är 12 personer som har berättat att de inte fick kissa ifred, 11 personer att de inte fick bajsa ifred.

I dessa berättelser ingår beskrivningar av hur vårdarna styrt barnens tillträde till toaletten. De har hindrats att kissa/bajsa när de själva har önskat. De har även tvingats be om lov för att göra sina behov eller så har själva toalettbesöket granskats in i minsta detalj. Här följer två av intervjupersonernas beskrivningar av detta:

Eva och hennes bror fick inte gå på toaletten när de ville. De skulle ligga kvar i sängen till dess att de blev tillsagda att gå upp. De hände att barnen tvingades att kissa på golvet för att de inte kunde hålla sig. Ur referat person 357, kvinna född på 1960-talet.

Några intervjupersoner har berättat att deras kroppar utsattes för en extrem hygienkontroll. 4 personer har berättat att deras könsorgan inspekterades ingående, 2 personer har berättat att de tvingades dra isär skinkorna för att någon skulle inspektera deras anal-öppning.

Kontroll av barnens rörelsemönster ingick även i kroppskontrollen. En person har berättat att hon var tvungen att titta rakt fram. 3 personer har berättat att de inte fick röra kroppen. 2 personer tvingades gå med ett träkors/krycka fastbunden på ryggen för att öva in en bättre hållning.

Camillas fostermor tillät inte henne att gråta. Fostermodern kunde säga saker som: ”En regel vi har i huset är att här gråter vi inte. Våga ta mig fan inte att gråta – stå still!!! För varje gång du gråter ger jag dig ett nytt straff.” Camilla visste att hon skulle bli slagen om hon grät och slutade därför att gråta. Ur referat person 277, kvinna född på 1970-talet.

Några har också uppgett att de har hindrats att sova, tvingats till vattenlavemang, tvingats sova med plasthandskar eller blivit tvättade med såpa i munnen. Två syskon som tillbringade sin uppväxt i ett fosterhem berättar:

De fick inte prata med varandra. Gjorde de det fick de ha en hel tvål i munnen. Syskonen utvecklade under tiden i fosterhemmet ett hemligt teckenspråk för att kunna kommunicera med varandra. Ur referat person 107, kvinna född på 50-talet och person 399, man född på 1950-talet.

Absurda vardagsregler

Det är 16 personer som har berättat om att de varit utsatta för vardagsregler som var överdrivna och kränkande. Varianterna av vardagsregler är många. Vi kallar dessa regler för absurda vardagsregler. Intervjupersonerna har berättat att det kunde handla om att de inte hade tillträde till vissa ställen i huset eller att de inte fick synas. 6 personer har vittnat om att de inte fick använda badrummet eller toaletten där de bodde. Så här var det för Holger:

När Holger placerades i fosterhemmet fanns inget varmvatten indraget och behoven fick uträttas på ett utedass. Så småningom byggde fosterföräldrarna ut och fick badrum med dusch och toalett. Holger fick inte använda badrummet och för att kontrollera att han inte gjorde det spred fostermodern potatismjöl i badrummet när hon gick hemifrån. Holger fick inte borsta tänderna, det tyckte fostermodern var onödigt, men han fick tvätta sig men då bara i kallt vatten. Ur referat person 319, man, född på 1950-talet.

En annan person har berättat att hon inte fick använda huvudentrén utan fick gå in till sitt fosterhem genom källaringången eller genom ett fönster.

Anna berättar att hon aldrig fick använda fosterhemmets huvudingång. Fosterfadern hindrade henne från det. Hon skulle alltid klättra in genom ett fönster. Anna förstod inte varför det var på det sättet:. ”Vi skulle tvätta våra kläder själva, rummen skulle vara minutiöst rengjorda, varje dag. Han skrek ner oss om han inte var nöjd. Han skrek så att ådrorna stod i pannan på honom.” Ur referat person 337 kvinna, född på 1950-talet.

Fem personer har berättat att de inte fick se på TV och två personer har inte fått läsa böcker. Detta har någon löst genom att i hemlighet ligga med ficklampa och läsa under täcket. Böckerna var för många livlinan och drömmen om ett annat liv. Läsandet var en flykt från den extrema verklighet som de berättat om. Åsa berättar om sin situation:

Åsa var isolerad på olika sätt. Fostermodern tillät inte henne att röra sig fritt i huset. När de hade besök skulle hon vara på sitt rum. Hon fick inte läsa tidningar, inte läsa böcker som handlade om kärlek och heller inte se på TV såvida det inte var ett naturprogram. Hon fick då sitta på mattan på golvet, inte i soffan. Åsa fick inte heller svara eller prata i telefonen. Ur referat person 357, kvinna, född på 1960-talet.

En person har berättat att hon var tvungen att invänta straff på en särskild plats varje kväll och hon fick inte riktig mat utan tvingades låtsas att hon åt mat samtidigt som den övriga familjen åt riktig mat.

Andra absurditeter kunde vara att tvingas erkänna falska lögner.

Absurda lekar

Det är 15 personer som har berättat att de utsattes för absurda skämt eller tvingades att leka absurda lekar. De har berättat att de blev skrämda med avsikt, skrämda med verklighetsförvanskning och under hot tvingats att utföra nonsensaktiviteter. En person har berättat att hon tvingades delta i olika lekar med anknytning till kiss och att hon användes som fotboll. En person har berättat att han uppmanades att skjuta sin fosterfar med gevär.

”Lekarna” är extrema och intervjupersonerna har berättat hur de har förhållit sig på olika sätt till denna behandling. Någon förstod att fostermodern var ”konstig”. Han skaffade sig andra referensramar i skolan och fick perspektiv på det som hänt när han blev äldre.

Andra har beskrivit situationen som skrämmande, oförståelig och utsatt.

Här följer några av intervjupersonernas berättelser. Peter berättar om att han och hans fosterbror tvingades till nonsenslekar av sin fostermor.

”Ibland fick hon för sig att vi skulle spela fotboll,” berättar han. ”Då tog hon fram en boll och så skulle vi springa fram och tillbaka med den. Det hela var en nonsenslek. Det gick inte ut på att spela fotboll utan att enbart springa. Vi fick inte stanna. Man såg hur hennes glasögon blänkte bakom fönsterrutan när hon kontrollerade att vi inte stannade. När vi inte såg glasögonen vågade vi stanna och hämta andan”. Ur referat person 152, man född på 1960-talet.

En kvinna berättar om hur hon växte upp i ett fosterhem som hon beskriver som psykisk terror.

Det hände flera gånger att hennes fosterföräldrar skrämde henne. Ofta hotades hon med att hon skulle lämnas bort till ett barnhem. Vid ett tillfälle skrämde fosterfadern henne genom att lämna av henne på ett barnhem och sa att om hon hade tur kanske han kom och hämtade henne igen. Senare samma dag hämtades hon och då ska föreståndaren ha sagt till fosterfadern att han inte fick upprepa detta. Samma kvinna har också berättat att fostermodern spelade död.

Hennes fostermor spelade död flera gånger för att skrämma henne. Hon kände sig både övergiven och skyldig och anklagade sig själv för fostermoderns beteende. Ur referat person 79, kvinna född på 1940-talet.

Absurda aktiviteter med djur

Det är 18 personer som har berättat att de utsatts för absurda aktiviteter med djur. Flera intervjupersoner har rapporterat om att det tvingats bevittna djurplågeri och några personer har berättat att de fått sina huvuden nedtryckta i djuravföring eller i baken på ett djur. En person har blivit nedsmetad med djuravföring. En person har fått sina kläder fyllda med småkryp och en person har fått en hund kastad på sig. Här följer ett exempel:

Fosterfadern gick och samlade allahanda småkryp som fästingar och spindlar. Han tog sedan tag i Gunillas nacke och la krypen innanför hennes kläder. Gunilla var jätterädd och hon berättar att han njöt av det han gjorde. Han skrattade när han såg henne rädd. Det här hände flera gånger. Ur referat person 418, kvinna född på 50-talet, övriga Europa.

7.13.10 Utpekade förövare

Fostermödrar har rapporterats som förövare i de flesta fall av absurd vanvård. Därefter kommer fosterfäder och institutionspersonal. Några har rapporterat föreståndare/chef som förövare. Kvinnor har rapporterat fostermödrar som förövare i större utsträckning än män. Fostermödrar som förövare har exemplifierats genom flera tidigare beskrivningar men i rapporter om absurda aktiviteter med djur nämns fosterfäder som förövare i större utsträckning än fostermödrar.

Andra förövare

I några enstaka fall har även fosterbror, fostersyster, annan placerad pojke och läkare/sjukvårdspersonal pekats ut som förövare. Följande exempel kan ge en bild av ”annan placerad pojke” som förövare.

De minnen Rikard har från barnhemmet var att han var livrädd för de andra barnen. De plågade honom. Bland annat hängde de ut honom från fönster och balkonger för att få hans godis efter att han hade haft besök av hans mormor och morfar. Rikards ständiga rädsla för de andra barnen gjorde att han försökte hålla sig undan. Ur referat person 528, man född på 1960-talet.

Fosterfaderns besinningslösa våldsamheter drabbade även djuren på gården och David berättar hur fosterfadern vid ett tillfälle slog en ko upprepade gånger med sådan kraft att kon var tvungen att avlivas. David blev vittne till detta grymma djurplågeri. Vid ett annat tillfälle kastade fosterfadern en av familjens två hundar rakt ut genom en fönsterruta för att den inte ville äta maten ur hundskålen. Ur referat person 470, man född på 1970-talet.

7.13.11 Bisarr vanvård

Det händer ibland att bilder av vardagen i intervjupersonernas berättelser i någon mening lämnar sans och vett. Den verklighet som då beskrivs framstår som overklig, i meningen att rimlig logik och konsekvens inte längre tycks existera. Vi har konfronterats med bilder av en vardag, som så in i minsta detalj varit dominerad av vanvård, att vi har tyckt oss skönja konturerna av en galen ordning för hur barnen skulle uppföra sig och bli behandlade.

Intervjupersonerna har berättat om hur de som barn blivit utsatta för extrem kontroll, absurda regler och annan vanvård, tillämpade på ett sådant sätt att de helt kommit att dominera deras vardag under en hel placeringsperiod eller delar av den, ofta förenat med skräck, smärta och ångest.

Vid ett första möte med den här typen av bisarra vardagsbilder väcks en rad frågor som handlar om detta verkligen kan ha hänt. Kan vuxna människor utsätta barn för denna typ av vanvård? Det handlade inte bara om en enstaka historia utan berättelserna har återkommit. Den här typen av berättelser kommer från olika årtionden och från olika delar av landet. De har berättats av män och kvinnor, äldre och yngre. När berättelserna läggs bredvid varandra blir det tydligare att de påminner om varandra.

Vad är det som förmedlas? Och hur ska dessa bilder av verkligheten kunna beskrivas någorlunda begripligt?

Vi har försökt att på olika sätt finna ett samlingsnamn för vad det är vi uppfattat att intervjupersonerna försökt förmedla. ”Skräckens hus”, ”skräckvälde”, har prövats och övergetts med motiveringen att de kan ge oönskade associationer till fantasi och fiktion. Begrepp som ”terror” och ”tortyr” har använts på försök, men befunnits vara behäftade med föreställningar kring mer politiskt färgad misshandel.

Försöket att på detta sätt systematisera och definiera dessa personers berättelser om upplevelser och erfarenheter ”bortom sans och vett” är påbörjade och långt ifrån avslutade. Vi nöjer oss dock i denna delrapport med att för tillfället sätta punkt efter den definition som vi så här långt valt att använda oss av; ”bisarr vanvård”.

Intervjupersonernas berättelser för utan tvekan tanken till någon form av psykisk störning hos den som de pekar ut som förövare. Men det kan vi förstås inte veta. Vi avstår från försök att i detta sammanhang förklara och förstå vad det är vi tagit del av.

I normalfallet nöjer vi oss i denna resultatsammanställning med att återge intervjupersonernas beskrivning av den vanvård de varit utsatta för med deras egna ord. I detta avseende gör vi således ett undantag. När vi på det här sättet ”döper” intervjupersonernas upplevelse till bisarr vanvård med absurda inslag ägnar vi oss åt vad som skulle kunna kallas för indirekt diagnostik. Detta medför att vi noga behöver redovisa hur vi har gått tillväga.

Vi påstår inte att vi här presenterar ”det värsta” som intervjupersonerna i denna utredning har fått utstå. Vi avstår medvetet från att göra den typen av värderingar av enskilda personers upplevelser. Vi menar däremot att dessa berättelser skiljer ut sig från den vanvård som har presenterats tidigare i kapitlet. I berättelserna om bisarr vanvård tycker vi oss se ett kvalitativt språng från enskilda absurda vanvårdshändelser till ett helt system av vanvård. Ur det enskilda barnets perspektiv kan den bisarra vanvården innebära att verklighetsuppfattningen gradvis går förlorad. Det sker när en alltmer outhärdlig och onormal verklighet till slut uppfattas som normal. Barnen har tvingats att hitta överlevnadsstrategier i en värld som har varit obegriplig, galen och fullständigt oförutsägbar.

Det som tillkommer och står ut när det gäller det vi kallar för bisarr vanvård är att övergreppen och försummelserna, som tidigare påpekats, tycks ingå i något slags vanvettigt ”system” och dessutom, utan paus, totalt tycks ha dominerat vardagen för barnen. 14 personers berättelser om vanvård som de varit utsatta för har definierats som bisarr vanvård.

Den bisarra vanvården har beskrivits uteslutande från fosterhem med antingen den ena fosterföräldern som mer aktiv eller med båda i samförstånd.

Definition av bisarr vanvård

För att utredningen ska definiera en intervjupersons beskrivning av sina upplevelser som ”bisarr vanvård” krävs att intervjupersonens berättelse om sina erfarenheter har uppfyllt minst tre av följande kriterier:

Definitionen av bisarr vanvård utgår inte enbart från barnets upplevelse, d.v.s. vad barn kan ha upplevt som bisarr vanvård, utan baseras på vår tolkning av den miljö och de övergrepp som intervjupersonerna vittnat om. I frågan om hur bisarr vanvård ska definieras har såväl psykologisk som psykiatrisk expertis konsulterats.

I det följande avsnittet presenteras några intervjupersoners beskrivningar av fosterhem där de utsattes för bisarr vanvård. Vi har valt att återge beskrivningar som illustrerar vart och ett av de fyra kriterierna som ingår i definitionen.

Stä