SOU 2009:99 Del 1| SOU 2009:99 Del 1 - 3. Utredningar i omvärlden |
 |
 |
 |
| Olika menyer - Olika menyer |
|
Sida 6 av 9
3. Utredningar i omvärlden
I syfte att ge ett perspektiv på den svenska granskningen av övergrepp och försummelse i den sociala barnavården presenterar vi här liknande utredningar från andra länder. Vi redogör för hur tre nordiska länder Norge, Island och Danmark hanterat frågan om övergrepp och försummelse i den sociala barnavården. De norska erfarenheterna får störst utrymme eftersom det i Norge har gjorts många utredningar och att erfarenheterna från den första utredningen i Bergen påverkade både direktiven till och utformningen av denna utredning. Dessutom beskrivs utredningarna i Irland, Wales, Australien och Kanada. De australiensiska och kanadensiska utredningarna som beskrivs har främst haft fokus på ursprungsbefolkningens barn. Länderna hade delvis olika traditioner när det gällde omhändertagande av barn för samhällsvård. I katolska länder som Irland skedde främst placeringarna i institutioner. Norge, liksom Sverige hade en större andel fosterhemsplaceringar. Trots det ingick bara trettio fosterbarn i de norska granskningarna. Alla utredningar beskriver liknande typer av övergrepp och försummelse. Utredningen har besökt Stavanger och Dublin och informerats om de utredningarnas arbetssätt och resultat. Vi har också träffat representanter för ett norskt nationellt resurs och kompetenscenter; Projekt Oppreisning, som arbetar med frågor om upprättelse och ekonomisk ersättning. Projektet finansieras av staten och ett antal kommuner och vänder sig till både enskilda och kommuner med vägledning och stöd. Erfarenheterna från andra länders hantering av ersättnings- och försoningsprocessen skulle kunna vara intressant för den svenska regeringens fortsatta handläggning. Därför redovisar vi också vad som hänt efter de olika utredningarna i respektive land.
3.1 Sammanfattning
Det finns flera likheter mellan de utredningsprocesser som beskrivs i kapitlet. Det har ofta börjat med att människor berättat om sina upplevelser av övergrepp och försummelse för media. Därefter har regeringen eller som i Norge, kommunens styrande, tagit initiativ till en oberoende granskning. Samma personer som berättat för media har ofta tidigare förgäves berättat om övergrepp och försummelse för ansvariga myndigheter, men den myndighet som tagit emot klagomålen har också varit ansvarig för vanvården och därför avstått från att granska sitt eget ansvarsområde. Några utredningar hade som uppgift att granska ett antal i förväg namngivna institutioner, andra skulle ta emot alla som ville berätta om sina upplevelser. Några utredningar ville ta del av både positiva och negativa erfarenheter. Andra har likt den svenska utredningen koncentrerat sig på övergrepp och försummelse. Alla utredningar har genom media informerat om sin existens. Intervjuerna har till största delen kompletterats med arkivmaterial. I utredningsrapporterna har aldrig någon drabbad kunnat identifieras, i de flesta fall inte heller någon enskild förövare då brotten varit preskriberade. Det finns dock två undantag där utredningar har valt att skriva ut namnen på enskilda förövare. Den irländska utredningen identifierade utpekade och dömda förövare fram till och med 2005. I rapporten från Wales namngavs över 200 personer, däribland fanns utpekade och dömda pedofiler, samt tjänstemän som inte levt upp till sitt ansvar. En gemensam erfarenhet i de olika länderna är en stark önskan från de intervjuade om att någon officiellt ska ta ansvar för vanvården. De som intervjuats har också önskat eller krävt en offentlig ursäkt. I flera fall har så också skett genom att premiärministern eller motsvarande vid en ceremoni bett de drabbade om ursäkt. I några länder kom ursäkten i ett tidigt skede i utredningsarbetet. I Kanada och i en av de två australiensiska utredningarna är det framför allt barnen till ursprungsbefolkningen som har varit i fokus för utredningarna. I övriga länder är det ofta barn till samhällets fattiga eller till ensamstående mödrar. Som en röd tråd genom ländernas rapporter går en beskrivning av rättslösa och utsatta barn. De har tvingats att arbeta hårt. I många fall har de blivit slagna, utnyttjade och plågade. Ofta har vardagen för dessa barn inneburit fysiska, psykiska och sexuella kränkningar. De har levt under usla materiella förhållanden. Barnen har separerats från föräldrar, syskon, släkter och sammanhang.
3.2 Norge
I slutet av 1990-talet började människor berätta i media om bristfällig omsorg och övergrepp som de utsattes för under den tid de var placerade i barnhem och i andra institutioner. Det ledde till att flera kommuner och fylkeskommuner (landsting) begärde att fylkesmannen (landshövdingen) skulle tillsätta en oberoende granskningskommitté. Bergen var den första kommunen som 2001 begärde en granskning av sina barnhem. Därefter följde ytterligare sex utredningar: Oslo, Rogaland, Trondheim, Finnmark och två utredningar i VestAgder (Kristiansand), varav den ena också omfattade kommuner i AustAgder. Alla granskningskommittéer arbetade i stort sett med samma uppdrag, nämligen att svara på frågan om det hade förekommit missförhållanden på olika barn- och ungdomsinstitutioner. Slutsatserna blev också likartade. Det hade förkommit bristfällig omsorg och övergrepp på barnhemmen och institutionerna. År 2003 tillsatte den norska regeringen en nationell utredning som 2004 lämnade sin rapport.1 Också den utredningen konstaterade bristfällig omsorg och övergrepp inom den norska barnavården. Efter den andra granskningsrapporten från VestAgder som redovisades i mars 2009 har det inte startat någon ny granskning i Norge. Kommunerna väljer i stället att direkt arbeta med en kommunal upprättelseordning. De medborgare som anser att de blivit utsatta för övergrepp och försummelse får i ett sådant system ansöka hos kommunen om upprättelse och ersättning. I september 2009 har 104 av Norges 430 kommuner antagit en kommunal opp-reisningsordning.2
1 Norges offentlige utredninger (NOU) 2004:23, Barnehjem og specialskoler under lupen ? Nasjonal kartlegging av omsorgssvikt og overgrep i barnevernsinstitusjoner 1945-1980, Oslo 2004. 2 Stene, Kai, Projektledare i Prosjekt Oppreisning, samtal den 23 september 2009.
3.2.1 En nationell utredning – Befring rapporten
År 2003 tillsatte regeringen en nationell utredning som leddes av professor Edward Befring. Den skulle ta fram kunskap om bristfällig omsorg och övergrepp på barn placerade av den norska barnavården. Granskningen gällde placeringar på institutioner under perioden 1945–1980. Utredningen använde sig av tre huvudkällor; arkivmaterial, information från personer som hade varit placerade i barnhem och i specialskolor, samt nationell och internationell forsk-ning.3 Bristfällig omsorg och övergrepp Utredningen slog fast att det hade förekommit bristfällig omsorg och övergrepp av delvis allvarlig karaktär. Det gällde i barnhem, skolhem och specialskolor, under hela den granskade perioden. Utredningen konstaterade att vid många institutioner hade fysiska övergrepp, ibland av mycket allvarlig art, varit en del av vardagen. Bristfällig omsorg och fysiska övergrepp hade varit mer omfattande än de sexuella övergreppen. Många barn hade upplevt att ingen hade brytt sig eller tyckt om dem. Utredningen påpekade att allvarlig fysisk misshandel som sparkar, slag och inlåsning i mörka rum, tycktes ha avtagit under periodens gång. Omsorgsnivån hade varierat mellan olika barnhem och mellan olika tidsperioder.4 Kontroll och tillsyn Ansvaret för kontroll och tillsyn hade under tiden för granskningen legat hos flera olika instanser; socialdepartementets barnavårdsinspektörer, fylkesmannens barnavårdssekreterare och kommunens barnavårdsnämnd eller annan särskilt utsedd. För specialskolorna hade kyrko- och undervisningsdepartementet under en period haft tillsynsansvaret. Utredningen konstaterade att det på alla nivåer hade funnits brister när det gällde tillsynen.5
3 NOU 2004:23, s 134. 4 NOU 2004:23, s. 141. 5 NOU 2004:23, s.146.
3.2.2 Utredningar på kommunal nivå
Den första norska granskningen av övergrepp och försummelse vid barn- och ungdomsinstitutioner skedde i Bergen med start 2001. Bergens kommun begärde hos fylkesmannen i Hordaland att det skulle tillsättas ett granskingsutvalg. Det fanns inte några tidigare norska erfarenheter att ta stöd av.6 Rapporten från Bergen kom sedan att prägla metodval och arbete i de följande granskningarna i Norge. Den har också, tillsammans med en senare utvärdering av granskningen, haft betydelse för utformningen av den svenska utredningen. Det gällde bl.a. betoningen av psykologiskt stöd i samband med intervjuerna.
6 Norge. Rapport fra Granskningsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen. Rapport till Fyl-kesmannen i Hordaland. Fagbokforlaget Vigmostad og Björke. Bergen 2003, s. 11.
3.2.3 Bergensundersökningen
Kommittén i Bergen (granskingsutvalget) bestod av två advokater, varav den ena ledde utredningen, en forskare och en chefspsykolog. De knöt till sig ett sekretariat med tre anställda. Kommittén fick i uppdrag att granska 11 namngivna privata och kommunala institutioner, som under perioden 1954 till 1980 hade använts av Bergens kommun. Den tidsmässiga avgränsningen av kommitténs uppdrag hade att göra med hur ansvaret hade fördelats mellan kommun och stat. Fram till och med 1980 var det kommunerna som var ansvariga för institutionerna. Efter 1980 hade fylkeskommunerna (landstingen) ansvaret och från 1993 hade staten ansvaret.7 Kommittén informerade i media om vilka institutioner som skulle ingå i utredningen. I direktiven fastslogs att kommittén skulle granska om placerade barn hade blivit utsatta för fysiska eller sexuella övergrepp, bristfällig praktisk och/eller emotionell omsorg. Kommittén skulle också granska om det hade funnits brister i den kommunala och statliga tillsynen och om det hade förekommit placeringar av barn utan stöd i lagen.8 Kommittén hade inte mandat för att ta ställning i fråga om skuld, varken straffrättsligt eller skadeståndsmässigt.9
Kommittén intervjuade 120 personer som hade varit placerade som barn. Det gick inte att med säkerhet säga hur många barn som varit placerade på de 11 institutionerna under den tidsperiod på 25 år som granskningen omfattade. Därför kunde man inte uttala sig om representativiteten.10 Situationen på en institution kan ha varierat under olika peri-oder. Men kommittén fick när det gällde enskilda institutioner så många och så samstämmiga uppgifter från flera barn att den ansåg sig kunna ha en uppfattning av omfattningen av övergrepp under en viss tidsperiod.11 Kommittén var också under arbetets gång mån om att redovisa både positiva och negativa synpunkter och beskrivningar. Kommittén ansåg att det inte gick att få en fullständig bild av hur det hade sett ut med mindre än att den hade intervjuat alla inblandade. När det gällde sexuella övergrepp sade kommittén att det var tack vare att de som hade varit utsatta för övergrepp valde att berätta om dessa, som det kunde komma fram. Kommittén menade att den omständigheten att några av informanterna uppgav att de inte kände till att det hade förekommit övergrepp inte behövde innebära att det inte hade gjort det. Vidare konstaterade kommittén att vissa former av övergrepp och försummelse sker när bara offret och förövaren är närvarande.12 Slutsatser från Bergensundersökningen
7 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barnehemmene i Finnmark. Rapport till Fylkes-mannen i Finnmark 2008, s. 8. 8 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 15. 9 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 17. 10 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 24. 11 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 22. 12 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 22. 13 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 12. 14 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 12. 15 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 12. 16 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barneverninstitusjoner i Bergen, 2003, s. 12. 3.2.4 De övriga granskningsrapporterna
Utredningarna på lokal eller regional nivå i Norge har i stort sett haft samma uppdrag. Granskningarna genomförts efter mönster från Bergen. De har haft fokus på institutioner, faktiska förhållanden, fysiska och sexuella övergrepp, samt brister i den praktiska och emotionella omsorgen. Några utredningar hade inte i uppdrag att granska tillsynen. Kommittén i Trondheim granskade också hur barn placerade i fosterhem hade haft det. Kommittén i Kristiansand hade i sin rapport ett särskilt kapitel om hur det hade sett ut för barnen till tatere (resande). Samtliga utredningar konstaterade att det hade funnits brister i den praktiska och känslomässiga omsorgen. De konstaterade också att det hade förekommit både fysiska och sexuella övergrepp under alla granskade tidsperioder och på många av de granskade institutionerna. Förekomsten och omfattningen av vanvården hade varierat mellan såväl institutioner som olika tidsperioder. Fyra av de sju kommittéerna granskade perioden 1954–1992, Kristiansand till och med 1979. En kommitté granskade fram till och med 2004 och en till och med 1980. Sammanlagt deltog 933 informanter i de norska granskningarna. Av dessa var 722 tidigare barnhemsbarn. 30 var tidigare fosterbarn och 148 var anställda eller motsvarande. 23 personer hade lämnat skriftliga redogörelser.17 Representativitet Flera utredningar var mycket försiktiga med att hävda att deras resultat var representativa.18 Utredningen i Rogaland ansåg sig inte kunna säga att deras material var representativt för alla som bodde på institutioner under den granskade perioden. Det var inte heller deras uppgift att ta reda på detta. Däremot ansåg utredningen att deras material var representativt för de barn och unga som hade upplevt brister i den dagliga omsorgen och/eller övergrepp på insti-tutioner.19 Flera av de norska utredningarna menade att deras urval var skevt eftersom det var utredarna som hade bjudit in eller rekryterat intervjupersoner. De ansåg sig inte kunna säga något om representativiteten, dvs. i vilken mån informanternas redogörelser stämde överens med de erfarenheter som hela gruppen av före detta barnhemsbarn hade.20 Flera utredningar konstaterade att det hade varit stora skillnader på antalet informanter som hörde hemma inom de olika tidsperioderna. Samma sak gällde för institutionerna. Några var välrepresenterade medan det från andra institutioner kunde vara endast en person som lämnat vittnesmål.21 Bland annat utredningen i Kristiansand konstaterade att den hade intervjuat få tidigare anställda. Den förde också ett resonemang om det var personer med de svåraste erfarenheterna som hade anmält sig till intervju.22 Flera utredningar hade uppdraget att intervjua människor med både positiva och negativa erfarenheter.23
17 Stene, Kai, Projektledare i Prosjekt Oppreisning, samtal den 23 september 2009. 18 Norge. Barneverninstitusjoner benyttet av Oslo kommune 1954 – 1993. Rapport till Fylkesmannen i Oslo og Akershus. Oslo 2005, s. 20 19 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barnevernsinstitusjoner i Rogaland. Rapport till Fylkesmannen i Rogaland, Stavanger 2006, s. 15. 20 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barnehjemmene i Finnmark, 2008, s. 11. 21 Norge. Omsorg og overgrep. Rapport till Fylkesmannen i Sör-Tröndelag. Trondheim 2007, s. 16. 22 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget av barnehjem i Kristiansand. Rapport till Fylkesmannen i VestAgder, Kristiansand 2007, s. 28. 23 Norge. Omsorg og overgrep, 2007, s. 16.
3.2.5 Några samlade slutsatser från de norska utredningarna
Utredningen i Oslo menade att det var fyra omständigheter som hade påverkat omfattningen och karaktären på de fysiska övergreppen:
Den slog också fast att de hade förekommit sexuella övergrepp mot barn på nästan alla typer av institutioner. Det hade i vissa fall handlat om enskilda övergrepp och i andra fall övergrepp som hade pågått under flera år.24 Utredningen i Rogaland menade att den bristfälliga omsorgen hade varit mest framträdande under 1950–1970 talen. Kritiken riktades också mot ledningen. Barnen hade varit mycket beroende av vem som vid olika tidpunkter hade varit ansvarig för insti-tutionen.25 De utredningar som undersökte frågan om tillsyn fann att det hade varit stora brister, framför allt fram till 1980-talet.26 Utredningen i Oslo ansåg att tillsynen till stor del hade varit så ytlig att varje enskilt barn inte fick den tillsyn det hade behövt. Oslos barnavårdsnämnd hade inte varit den kontrollinstans som den var avsedd att vara.27 Dessutom fann Osloutredningen att varken socialdepartementet eller fylkesmannen utövade någon tillsyn över barnavårdsinstitutionerna i Oslo. Samma kritik fanns i rapporterna från utredningarna i Rogaland och i Trondheim.28 Utredningen i Trondheim granskade hur barnen som hade varit placerade i fosterhem hade haft det, 30 tidigare fosterbarn intervjuades. I rapporten framgick det att både bestraffningar och sexuella övergrepp hade förekommit i fosterhemmen i samma utsträckning som i barn- och skolhem.29
24 Norge. Barneverninstitusjoner benyttet av Oslo kommune 1954 – 1993, 2005, s. 7. 25 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barnevernsinstitusjoner i Rogaland. Rapport till Fylkesmannen i Rogaland, Stavanger 2006, s. 4. 26 Norge. Gransking av skole- og barhnehjem i Aust-og vest-Agder. Rapport till Fylkesmannen i Vest-Agder, Kristiansand 2009, s. 21. 27 Norge. Barneverninstitusjoner benyttet av Oslo kommune 1954 – 1993, 2005, s. 8. 28 Norge. Omsorg og overgrep, 2007, s. 194. 29 Norge. Omsorg og overgrep, 2007, s. 9.
3.2.6 Ersättningssystem
Stortingets ersättningsregler Det tidigare namnet på Stortingets rettferdsvederlag var billighetserstatning. Det är en juridisk beteckning på en ekonomisk gottgörelse som kan ges i de fall någon inte kan få ersättning enligt andra lagar och regler. En ansökan om rettferdsvederlag behandlas av Statens Sivilrettsforvaltning (tidigare Justissekretariatene). Rettferdsvederlaget är avsett att vara en sista möjlighet att få en ekonomisk ersättning för den skada eller olägenhet som har uppstått till följd av kritikvärdiga förhållanden från det offentligas sida.30 Frågan om huruvida ersättningen skall betalas ut baseras på en rimlighetsbedömning och dess storlek är också en bedömningsfråga. Ersättningen skall ses som ett erkännande av att mottagaren har farit illa i förhållande till andra i samma situation.31 Vanligtvis är ersättningens övre gräns 200 000 norska kronor, men Stortinget gjorde 2005 ett tillägg till de allmänna reglerna för att de skulle anpassas till barn som hade varit placerade inom barnavården.32 Beviskraven sänktes när det gällde allvarliga övergrepp och det fastslogs att man skulle lägga större vikt vid en informants egen redogörelse. Den övre gränsen för ersättningsbeloppen sattes till 300 000 Nkr och ersättningen omfattade även de tidigare fosterhemsbarnen. Kommunala ersättningsordningar En Kommunal oppreisningsordning är avsedd för de personer som fram till och med 1993 blev utsatt för omsorgssvikt eller övergrepp inom den norska barnavården. För de flesta oppreisningsordinger gäller att man ska anmäla sig inom en viss tidsgräns. Den sökande ska inte tidigare ha mottagit ersättning från den ansvariga kommunen på samma grunder. Den sökande förbinder sig också att inte senare göra det.33 Genom en kommunal oppreisning får den som drabbats en förbehållslös ursäkt från den kommun som var ansvarig för placeringen. Oftast sker det i form att ett personligt brev till den enskilde från kommunens ledning. Kommunen bekräftar också sitt ansvar genom att betala ut en ekonomisk ersättning. Ersättningsbeloppen ligger på mellan 200 000 och 725 000 Nkr beroende på vad den enskilde varit utsatt för. Enskilda kommuner kan ha inrättat egna former av ekonomiska ersättningar. Så har till exempel Hamar kommun en kommunal billighetserstatning med ett högsta belopp på 100 000 Nkr med i undantagsfall möjlighet till ett belopp på 300 000 Nkr. Stavangermodellen Stavanger har utarbetat en modell för kommunal oppreisning, som omfattar hela processen från ansökan till ersättning. Den har blivit förebild för flera kommuner. Ett ärende behandlas av ett sekretariat som består av personer med kunskap inom det sociala och det juridiska området. Processen inleds med att den sökande fyller i ett ansökningsformulär och uppmanas att lämna en levnadsberättelse. Sekretariatet gör sedan en utredning som bygger på den sökandes egna uppgifter kompletterat med övriga dokument. I sekretariatets bedömning spelar levnadsberättelsen en viktig roll. I de fall den sökande inte har lämnat sin redovisning i en tidigare granskningskommitté har man även personliga samtal med den sökande. Sekretariatet utarbetar därefter ett utlåtande, som innehåller en motivering samt förslag till beslut som lämnas till ett utvalg där beslut sedan fattas. Ersättningsnivåerna varierar också här mellan 200 000 Nkr och 725 000 Nkr. Andra kommunala modeller för ersättning Kommunernas sentralförbund i Norge har på nationell nivå förhållit sig avvaktande till att utforma rekommendationer om någon särskild ersättningsmodell. Däremot har Kommunernas sentralförbund i några fylken arbetat fram en egen ordning. (KS-modellen) Man hänvisar till Stortingets beslut om en anpassad och utvidgad rettferdsvederlagsordning för barn som har varit placerade i fosterhem och på olika institutioner. Det är ett par faktorer som avgör vilket ersättning det kan bli fråga om. Det är bland annat allvarlighetsgraden på den bristande omsorgen eller övergreppet, placeringens varaktighet och eventuella skador. Ersättningens övre gräns är 300 000 Nkr. I den här modellen förväntas också staten stå för en del av ersättningen, något som både den norska regeringen och Stortinget avvisat.34
30 Norge. Rettferdsvederlag. Tillgänglig <http://www.justissekretariatene.no/nb/> (okto-ber 2009). 31 Norge. Rettferdsvederlag. Tillgänglig <http://www.justissekretariatene.no/nb/> (okto-ber 2009). 32 Norge. Erstatningsordningar for barn i barneheimar og spesialskular for barn med åtferdsvanskar. Det kongelege Barne- og familiedepartementet. St.meld.nr 24 (2004–2005). 33 Norge. Rapport fra Granskingsutvalget for barnehjemmene i Finnmark, 2008, s. 8. 34 Norge. Oppreisningsordning for tidligere barnehjemsbarn i Finnmark (29-04-2009) Karasjok kommune. Arkivsak 2009/183-1. Tillgänglig <http://www.karasjok.kommune.no/get-file.aspx/document/3/1120/pdf> (oktober 2009).
3.3 Island
Landets premiärminister tillsatte den isländska utredningen. Nu, 2009, pågår diskussioner mellan regeringen och föreningen för före detta barnhemsbarn om ersättningen till de barn som har blivit utsatta för olika former av vanvård under tiden de var omhändertagna. I fråga om ersättningens storlek anser regeringen att det är viktigt att utgå från det belopp som döms ut i domstolar för sexuella övergrepp mot barn. Det är högst 150 000 kronor. Ersättningsreglerna vid sexuella övergrepp mot barn skulle kunna gälla i brist på andra prejudikat. Enligt den föreslagna ordningen ska den klagande ansöka om ersättningen. Efter en värdering av allvaret i övergreppet bestäms ersättningsbeloppet. Följden blir att en del inte får någon ersättning, andra får varierande belopp upp till maxbeloppet. Föreningen för f.d. barnhemsbarn har i diskussionerna förkastat regeringens modell för ersättning. De förordar i stället en ersättning utifrån hur länge de har varit placerade. Ersättningsbeloppet skulle bestämmas genom att beräkna den lön de borde ha haft under sin placeringstid. De flesta tvingades arbeta hårt under hela placeringen. Föreningens modell skulle innebära ett klart högre belopp i ersättning. Det har uppskattats till nära en miljon svenska kronor per individ.35
35 Avsnittet bygger på information från samtal med anställd vid premiärministerns sekretariat i augusti 2009
3.4 Danmark
Den danska regeringen har valt att ge bidrag till en förening för f.d. barnhemsbarn, Landsforeningen Godhavnsdrengene för att göra en undersökning om barn som varit placerade i barnhem under 1960-talet. Syftet med undersökningen är enligt deras hemsida att upp-ysa offentligheten om de förhållanden som barn på barnhem levde under, för att få en ursäkt och upprättelse.36 Undersökningen startade i augusti 2009. Den leds av cand mag, Maria Rytter fra Omsorgsmuseet i Svendborg. Hon har en grupp, bestående av forskare och ledamöter i styrelsen, till sin hjälp. Det planeras också att knyta en referensgrupp till utredningen. 36 Danmark. Sekretariatet for börnehjemsundersögelsen. Tillgänglig <http://www.omsorgs-svigt.dk/> (oktober 2009).
3.5 Irland 3.5.1 Bakgrund
I slutet av 1990-talet sändes TV-dokumentären States of Fear i den irländska televisionen. Den beskrev vanvård av barn på barnhem, s.k. Industrial Schools, som i huvudsak drevs av katolska kyrkan för barn från tidig skolålder till vuxen ålder. Dokumentären fick stort utrymme i media. Den första uppmärksamheten ledde till att många fler personer som varit utsatta för vanvård kontaktade media och berättade om sina erfarenheter. Flera personer började också med hjälp av jurister att driva olika ärenden om upprättelse och ersättning gentemot ansvariga för irländska barnhem. Den 11 maj 1999 bad den irländske premiärministern offentligt om ursäkt för vad de drabbade hade varit utsatta för.
3.5.2 Två organisationer för utredning och ersättning
Som en följd av premiärministerns ursäkt tog regeringen 1999 initiativ till bildandet av The Commission to Inquire into Child Abuse, (CICA). Kommissionens uppdrag var att ta emot redogörelser från dem som ansåg sig ha vanvårdats inom barnavården. År 2002 bildades Residential Institutions Redress Board (RB)med uppdrag att handlägga ekonomiska ersättningar. Vid den här tiden pågick liknande processer i Australien och Kanada. Samma religiösa grupperingar som fanns på Irland visade sig också ha varit inblandade i övergrepp i barnhem på andra håll i världen. CICA (The Commission to Inquire into Child Abuse) Två delar i arbetet Kommissionen skulle granska vanvård som hade inträffat på institutioner under åren 1940–1999. Kommissionen hade dock befogenhet att sträcka ut dessa ramar att omfatta såväl tiden före som efter denna period. I maj 2000 hade CICA inrättats med två självständiga kommittéer; The Investigation Committée (IC) och The Confidential Committée.(CC) En sökande fick välja att träffa en av de två kom-mittéerna.37 Den sökande kunde antingen redogöra för sina erfarenheter i en intervjusituation med CC eller för IC som beskrivs här nedan. Rapporten från CC fick inte identifiera den intervjuade, en anklagad person eller en utpekad institution.38 CC:s intervjuer startade i september 2000 och pågick under fem år. De utfördes av fyra kvinnliga socialarbetare. Sammanlagt hördes över tusen personer som hade varit placerade under åren 1922–2000.39 I den andra grenen av CICA, (IC) redogjorde man för sina erfarenheter i en situation som liknade en rättegång. De 20 institutioner som hade flest anmälningar mot sig valdes ut för granskning. Varje institution fick utse en representant att föra sin talan.40 Den sökande fick möta denna representant och i vissa fall en enskild utpekad förövare. Den sökande kunde få relevansen i sin historia ifrågasatt av den anklagades advokater. Det kunde vara upp till 20 personer närvarande vid en sådan rättegång. Målet ledde inte till ett domslut, men väl en skriftlig rapport i varje enskilt ärende där det slogs fast om det var troligt att övergrepp hade skett, eller inte. Resultat När tiden för anmälan gick ut den 31 juli 2001 hade 3 149 personer hört av sig till CICA:s båda kommittéer. Av dessa valde 1 192 personer att träffa CC och 1 957 att träffa IC.41 Efter nio års arbete presenterades kommissionens rapport i maj 2009. De inledande raderna i konklusionerna kan ses som en rubrik för deras slutsatser. ”Physical and emotional abuse and neglect were features of the institutions.” (Fysisk och känslomässig försummelse var kännetecknande för institutionerna).42 Även sexuella övergrepp hade förekommit på många institutioner. Skolor drevs i avskildhet av en ledning med hård kontroll, som ofta styrde över såväl barn som personal med en oresonlig och förtryckande discip-lin.43 Kommissionen konstaterade dessutom att utbildningsministeriet hade haft en undfallande och foglig inställning till de olika religiösa församlingar som drev institutionerna. Den inställningen gjorde att tillsynen och styrningen av institutionerna inte skedde på det sätt som det borde ha gjorts.44 Rekommendationer från CICA Kommissionen gav flera rekommendationer, bland annat inrättandet av ett minnesmärke. Inskriptionen skulle vara den ursäkt som premiärministern uttryckte i sitt tal i maj 1999. Dessutom skulle landet erkänna att vanvården kunde inträffa på grund av bland annat ett misslyckat system och en misslyckad politik.45 Kommissionen föreslog utbildning och psykologisk stöd till de utsatta. Man skulle också fortsätta att hjälpa de drabbade med att hitta sina ursprungsfamiljer. Kommissionen föreslog också åtgärder för att förhindra att övergrepp och försummelse ska kunna inträffa i den nutida barna-vården: Barnavården ska vara barncentrerad, med ett barnperspektiv. En nationell syn på barnavården ska bli grundläggande och den ska ständigt utvärderas.46 Residential Institutions Redress Board, RB Residential Institutions Redress Board (RB) inrättades 2002. I samma lag som låg till grund för RB angavs också i vilka institutioner de sökande skulle ha varit placerade för att vara berättigade till ekonomisk kompensation.47 Myndigheten har 2009 cirka 50 anställda. RB betalar ekonomiska ersättningar till människor som har blivit utsatta för vanvård. I december 2005 stängdes möjligheten att ansöka om ersättning. Då hade RB fått 14 584 ansökningar. De ansökningar som nu återstår kommer att behandlas under 2009.48 För bedömningen av ersättningsnivåerna finns ett graderingsschema. Utgångspunkten är vilka personliga förluster en individ har gjort på grund av övergrepp och försummelse. Effekterna av upplevelser och misshandel bedöms av en läkare. Därefter görs en helhetsbedömning av hur placering och eventuella medicinska effekter har påverkat den sökandes liv. Hela livserfarenheten vägs in i beslutet av ersättning. Övergrepp från vuxna och från andra barn på institutionen bedöms som likvärdiga ur ersättningssynpunkt. Den högsta ersättningen fastställdes till 300 000 €, men i vissa fall har 360 000 € utbetalats därför att det har handlat om extrem vanvård. Även avlidna har kunnat få ersättning som betalats ut till arvingarna. Ersättningsnivåer RB har fem olika nivåer för ersättning: Skada enligt den lägsta nivån ger ersättningsbelopp på upp till 50 000 €. Därefter följer beloppen: 50–100 000 €, 100–150 000 €, 150–200 000 € och slutligen 200–300 000 €. 50 % av de sökande har fått belopp på 50–100 000 €.49 RB hade i maj 2009 hanterat 13 190 ärenden.50 Totalt hade 78 745 miljoner € betalts ut i ersättningar. Sex sökande hade inte godtagit sin ersättning. 754 ansökningar var återtagna, nekade eller gav inte ersättning. Det genomsnittliga beloppet för de 12 436 ersättningarna var 63 320 €.
37 Irland. Third Interim Report. Commission to Inquire into Child Abuse (CICA) 2003, s. 1. 38 Irland. Third Interim Report. Commission to Inquire into Child Abuse (CICA) 2003, s. 37. 39 Irland. CICA Report Vol.III Confidential Committe, 2009, s. 10. 40 Irland. CICA Report Vol.I Investigation Committe, 2009, s. 3. 41 Irland. Third Interim Report, Commission to Inquire into Child Abuse (CICA) 2003, s. 12. 42 Irland. CICA Report Executive Summary, 2009, s. 19. 43 Irland. CICA Report Executive Summary, 2009, s. 19. 44 Irland. CICA Report Executive Summary, 2009, s. 19. 45 Irland. CICA Report Executive Summary, 2009, s. 19. 46 Irland. CICA Report Executive Summary, 2009, s. 19. CICA Investigation Committee Report 2009. 47 Irish Statute Book. S.I. No. 644/2002. Residential Institutions Redress Act. 2002 (Section 33). Regulations 2002. 48 Irland. Newsletter May 2009. Residential Institutions Redress Board. Tillgänglig http://www.rirb.ie/ (oktober 2009). 49 Irland. Newsletter May 2009. Residential Institutions Redress Board. Tillgänglig http://www.rirb.ie/updates.asp (oktober 2009). 50 Irland. Newsletter May 2009. Residential Institutions Redress Board. Tillgänglig http://www.rirb.ie/updates.asp (oktober 2009).
3.6 Wales
Under slutet av 1980-talet berättade några vuxna personer för media om övergrepp som de varit utsatta för inom barnavården i norra Wales. Det ledde bland annat till flera polisutredningar. 1996 tillsattes The North Wales Child Abuse Tribunal of Inquiry. Kommissionen kom att ledas av Sir Ronald Waterhouse. Den arbetade fram till maj 1998. Waterhousekommissionen granskade barnavården under 1970 – 1990-talet. Under perioden januari 1997 och maj 1998 gav 264 vittnen muntliga vittnesmål. 311 personer lämnade skriftliga redogörelser om övergrepp. De intervjuade fick professionellt stöd i samband med intervjuerna. När rapporten blev offentlig fick de intervjuade samtalsstöd via telefon. Även deras anhöriga eller närstående kunde använda sig av stödet.51 I rapporten Lost in care, konstaterade kommissionen att upp till 650 barn hade blivit utsatta för fysiska, sexuella och emotionella övergrepp. Barnen var under tiden för vanvården omhändertagna av två counties, Gwynedd and Clwyd.52 I rapporten namngavs 200 personer; utpekade förövare, dömda förövare liksom olika tjänstemän som kritiserades för bristfälliga insatser. De intervjuade var skyddade av sekretess. Utredaren gav sammanlagt 72 rekommendationer i sin rapport. Flera inriktades på hur man ska minimera risken att övergrepp sker i dagens barnavård i Wales.
51 Wales. ”Paul Murphy publishes report of North Wales Child abuse Tribunal”. Tillgänglig <http://www.walesoffice.gov.uk/2000/02/15/paul-murphy-publishes-report-of-north-wales-child-abuse-tribunal/> (oktober 2009), s. 2. 52 Wales. ”Paul Murphy publishes report of North Wales Child abuse Tribunal”. Tillgänglig <http://www.walesoffice.gov.uk/2000/02/15/paul-murphy-publishes-report-of-north-wales-child-abuse-tribunal/> (oktober 2009) s. 2.
3.7 Australien
I Australien har det gjorts två utredningar om vanvård av barn i institutioner och fosterhem. Den ena, som vi återger erfarenheter från i det följande, handlar om ursprungsbefolkningens barn. Den andra utredningen har utrett vanvård i institutioner av barn som var placerade från 1930-talet och fram till 1970-talet. Storbritannien skickade också mellan 1930 och 1970 iväg omkring 7 000 barn från statliga institutioner till Australien, där många av dem mötte samma öde som ”De glömda australierna”. I slutskedet av arbetet med delrapporten (november 2009) bad den Australiensiske premiärministern de drabbade om ursäkt.53 Båda utredningarna har arbetat på ett likartat sätt. I fortsättningen beskrivs arbetet i utredningen om ursprungsbefolkningens barn.
53 Australien. Forgotten Australians. A report on Australians who experienced institutional or out-of-home care as children. Commonwealth of Australia, 2004.
3.7.1 Bakgrund till utredningen om ursprungsbefolkningen
Aboriginerna utgör i dag drygt 2 % av den totala befolkningen. De är från början inte en homogen grupp. I mitten av 1700-talet fanns det ungefär en halv miljon aboriginer som levde i omkring 500 grupper med egna språk. I dag är de omkring 390 000 personer. I och med att européerna kom till Australien började samhället omhänderta barn till ursprungsbefolkningen med våld från sina för-äldrar.54 Det var framför allt under en period av hundra år, från 1869 till 1969 som dessa omhändertaganden i stor skala ägde rum med tvång, hot eller under falska förespeglingar. Man räknar med att 100 000 barn tvångsomhändertogs och det innebar att flertalet aboriginiska familjer på något sätt berördes av detta.55 Under åren mellan 1910 och 1970, skildes uppemot 30 procent av samtliga barn till aboriginer från sina föräldrar.56 Barnen omhändertogs och placerades i barnhem och i fosterhem i vita familjer. Syftet med omhändertagandet var att barnen skulle assimileras in i det vita australiensiska samhället. Det fanns också ett rasbiologiskt syfte. Framför allt omhändertogs barn som hade en vit far och en aboriginisk mor.57 Barnen skulle lära sig europeiska värderingar och arbetsmoral. Som omhändertagna kunde de bli bestraffade om de talade sitt eget språk och ofta fick de aldrig mer se sina biologiska föräldrar eller familjer. Flickorna skulle arbeta som hushållerskor. Många blev utsatta för sexuella övergrepp av sin arbetsgivare. I de fall flickorna blev gravida togs barnen ofta ifrån dem. De institutioner som fanns för de aboriginska barnen var underfinansierade, vilket innebar att det fanns ont om mat och dålig tillgång till sjukvård. Många barn dog i förtid.58
54 Australien. Human Rights and Equal Opportunity Commission & Wilkie, Meredith, Bringing them home: report of the national inquiry into the separation of Aboriginal and Torres Strait Islander children from their families, Human Rights and Equal Opportunity Com-mission, Sydney, 1997, kap 2. 55 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige. Opublicerat manuskript. Regeringskansliet, Delegationen för romska frågor Ju 2006:10 (2009-06-17), s. 40. 56 Rapport från UD: Mänskliga rättigheter i Australien 2006, Tillgänglig http://www.mansk-ligarattigheter.gov.se/> (oktober 2009), s. 10. 57 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 40. 58 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 42.
3.7.2 Tillvägagångssätt och resultat
Kommissionen genomförde hearings i alla större städer samt i många regioner och mindre samhällen. De ekonomiska resurserna räckte inte till att söka upp varje plats där det fanns ursprungsbefolkning och andra som ville bli hörda. Offentliga vittnesmål togs emot från bland annat enskilda som utsatts för tvångsförflyttning, adoptiv- och fosterföräldrar, ursprungsbefolkningens organisationer, representanter för olika nationella och regionala parlament, från kyrkan och enskilda medborgare. Många människor och organisationer gav både skriftliga och muntliga redogörelser till utredningen.59 Behov av stöd under och efter vittnesmålen Många efterfrågade både personligt och psykologiskt stöd under och efter processen. Intervjuerna reaktiverade traumatiska upplevelser. Mötet med okända människor vid intervjun var också en stressfaktor. Både intervjupersoner och läkare vittnade om den stress det innebar för de drabbade att konfronteras med sina traumatiska upplevelser. Kommissionen anlitade en socialarbetare och en psykolog med aboriginskt ursprung för att stödja de intervjuade. Kommissionen hade också stöd från lokala aboriginska hälso- och sjukvårdsenheter under sina besök ute i landet. Många intervjuade betonade att deltagandet i utredningen hade bidragit till en läkningsprocess. Vittnesmål och redogörelser Mycket av det arkivmaterial som hade kunnat styrka vittnesmålen hade blivit förstört. Utredarna använde sig av självständiga informationskällor när det var möjligt. Kommissionens upptäckter, slutsatser och rekommendationer hade stärkts av tyngden i den stora mängd information som utredningen baserats på.60 Över 50 % av de tvångsomhändertagna barnen hade varit placerade på mer än ett ställe (institutioner och/eller fosterhem). Många barn fick höra att de var oönskade, förskjutna eller att deras föräldrar var döda. Många fick höra att föräldrarna var värdelösa. De flesta intervjuade hade fått lära sig att allt aboriginskt var värdelöst.61 De berättade om fattigdom, hunger, bestraffningar och inlåsningar. Både pojkar och flickor, ungefär 10 % av de intervjuade, hade utsatts för sexuella övergrepp. Bestående lidanden De genomförda tvångsförflyttningarna tillsammans med fysiskt och psykiskt våld samt sexuella övergrepp gav negativa konsekvenser senare i livet.62 Kommissionen beskrev behandlingen av de aboriginska barnen i termer av folkmord. Den hänvisade till FN:s konvention mot folkmord. Att med tvång föra över barn från en folkgrupp till en annan med syfte att utplåna den ursprungliga folkgruppen inkluderas i begreppet folkmord.63 Fortsatt insamlande av vittnesmål Kommissionen var medveten om att många människor av olika anledningar inte hade fått eller kunnat lämna sina vittnesmål. De menade att en läknings- och försoningsprocess dock krävde att man skulle fortsätta att ta emot och spela in vittnesmål och att detta måste göras på ett sätt som utifrån den intervjuandes synpunkt blir så bra som möjligt. Kommissionen lyfte också fram ett förslag om ett inrättande av ett nationellt arkiv med syfte att ta emot muntliga berättelser från aboriginerna.64 Kommissionens rekommendationer Kommissionen beräknade att det var uppemot 100 000 barn som hade tvångsomhändertagits.65 Detta stred mot såväl FN:s konvention mot folkmord som mot brittisk common law samt att aboriginer och deras barn hade utsatts för systematisk rasdiskri-minering.66 Kommissionen lämnade detaljerade förslag på hur samhällets olika myndigheter och förvaltningar ska bemöta och omhänderta barn och ungdomar till aboriginer. Kommissionen föreslog att begreppet kompensation skulle tolkas som gottgörelse och föreslog att grunden för en sådan skulle bygga på the van Boven Principles, en guide för omfattningen av en gottgörelse.67 Enligt The van Boven Principles ska en gottgörelse innehålla:
När det gällde en ekonomisk kompensation eller skadestånd till de drabbade rekommenderade kommissionen dels ett minimibelopp för alla som hade blivit tvångsomhändertagna och dels ett extra belopp för de som hade drabbats av en särskild skada.68 Regeringen avsatte 1997/98 pengar till projekt för aboriginer, vilka motsvarade en del av de rekommendationer som fanns i kommissionens rapport. Det handlade bland annat om medel till olika former av stöd och terapi, centra för att hjälpa drabbade att söka sina rötter, kulturellt stöd, föräldrastödsprogram och stöd till projekt om muntlig historia.69 Australiens regering bad genom sin premiärminister Kevin Rudd den 13 februari 2008 landets aboriginer och ”de förlorade generationerna” om ursäkt. Den australiensiska regeringen tog det fulla ansvaret för de övergrepp och missgärningar som beslutsfattare och myndighetspersoner på olika nivåer under en lång tid hade utsatt ursprungsbefolkningen för.70
När det gäller personliga ekonomiska ersättningar är det två regeringar som på federal nivå har avsatt medel till ekonomisk kompensation för offren; Tasmanien 2006 och Western Australia 2007.71
54 Australien. Human Rights and Equal Opportunity Commission & Wilkie, Meredith, Bringing them home: report of the national inquiry into the separation of Aboriginal and Torres Strait Islander children from their families, Human Rights and Equal Opportunity Com-mission, Sydney, 1997, kap 2. 55 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och resande/resanderomer i Sverige. Opublicerat manuskript. Regeringskansliet, Delegationen för romska frågor Ju 2006:10 (2009-06-17), s. 40. 56 Rapport från UD: Mänskliga rättigheter i Australien 2006, Tillgänglig http://www.mansk-ligarattigheter.gov.se/> (oktober 2009), s. 10. 57 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 40. 58 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 42. 59 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 1. 60 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 1. 61 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 10. 62 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 11. 63 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 13. 64 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 1. 65 Australien. Bringing them home, 1997, kap. 1 66 Ericson, Maria. Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige(2009-06-17) s. 44. 67 Australien. Bringing them home, 1997, Appendix 9. 68 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 45. 69 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 45. 70 Lintner, Bertil, ”Rodd bad aboriginer om ursäkt”, Svenska Dagbladet (2008-02-13). 71 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige (2009-06-17), s. 46
3.8 Kanada 3.8.1 Bakgrund
Ursprungsbefolkningen I Kanada finns det en ursprungsbefolkning som består av tre grup-per; inuiter, indianer och mestiser. Deras levnadsförhållanden och möjligheter att tillvarata sina rättigheter är generellt sämre än de som gäller för den övriga befolkningen.72 Ursprungsbefolkningen är i förhållande till den övriga befolkningen överrepresenterad i statistiken när det gäller bl.a. arbetslöshet och självmord och de är missgynnade när det gäller frågor om utbildning och levnadsför-hållanden. Ansvaret för frågor som rör ursprungsbefolkningen ligger på federal nivå.73 Residential schools På 1840-talet inrättades ett skolsystem med internatskolor, Indian Residential schools. Det var olika kyrkor som tillsammans med staten fram till 1969 var ansvariga för skolorna. Därefter övertog staten ensam ansvaret. Systemet fanns kvar ända in på slutet av 1990-talet. Den sista skolan stängdes 1996. Skolornas huvudsyfte var att kristna ursprungsbefolkningen, göra dem till bönder samt att integrera dem in i det övriga sam-hället.74 Barnen till ursprungsbefolkningen tvingades från sex års ålder att bo på internatskolorna. Tvånget togs bort 1948, men i praktiken fanns det kvar genom de hot om framför allt ekonomiska sanktioner, som riktades mot föräldrar som inte sände sina barn till skolorna.75 The Indian Residential Schools educational system was a cooperative effort between the Canadian government and Christian church organizations that saw perhaps more than 150 000 Aboriginal children taken to boarding schools, miles away from their families, to be ’civilized´, educated, and converted to Christianity.76 Barnen fick inte prata sitt eget språk eller praktisera sin egen tro. Kon-takten med familjerna var bristfällig under placeringarna. Det skedde psykiska, fysiska och sexuella övergrepp på barnen. Skolorna var över-fyllda, hade dåliga sanitära förhållanden och brist på medicinsk vård. Det ledde till en hög dödlighet bland barnen, i bland annat tuberkulos. På vissa internatskolor var dödligheten uppemot 50 %.77 När barnen fick komma hem till sina familjer hade de i de flesta fall förlorat sin kulturella identitet och ofta sitt språk. Uppskatt-ningsvis 70 000–80 000 av ursprungsbefolkningens barn är i dag överlevande från internatskolorna.78
72 Rapport från UD: Mänskliga rättigheter i Kanada 2007. Tillgänglig <http://www.mansk-ligarattigheter.gov.se/>, s. 9. 73 Rapport från UD: Mänskliga rättigheter i Kanada 2007. Tillgänglig <http://www.mansk-ligarattigheter.gov.se/>, s. 10. 74 Kanada. Walker, Julian, The Indian Residential Schools Truth and Reconciliation Com-mission Legal and Legislative Affairs Division. Parliamentary information and research service of the library of parliment. PRB -48E, 2009. Tillgänglig <http://www2.parl.gc.ca/Content/LOP/ResearchPublications/prb0848-e.htm> (november 2009), s. 6. 75 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige, (2009-06-17). s. 47. 76 Kanada. Walker, Julian. The Indian Residential Schools Truth and Reconciliation Com-mission, 2009. 77 Kanada. Walker, Julian. The Indian Residential Schools Truth and Reconciliation Com-mission, 2009, s. 7. 78 Kanada. Walker, Julian. The Indian Residential Schools Truth and Reconciliation Com-mission, 2009, s. 1f.
3.8.2 Tillvägagångssätt och resultat
Vittnesmål om övergrepp Under 1990-talet började tidigare elever från internatskolorna berätta om övergrepp som de hade utsatts för under vistelsen på skolorna. Flera berättelser publicerades i media och några skadeståndsmål öppnades. Den kanadensiska regeringen inrättade 1991 en kommission, Royal Commission on Aboriginal Peoples (RCAP), med uppdrag att undersöka hur situationen för ursprungsbefolkningen i förhållande till majoritetsbefolkningen skulle kunna bli mer jämbördig. Kommissionens rapport 1996, Report of the Royal Com-mission on Aboriginal Peoples, lyfte bland annat fram problemet med internatskolorna.79 Regeringens svar på kommissionens rapport År 1998 antog regeringen en handlingsplan80 och bad samtidigt om ursäkt till dem som i skolorna hade utsatts för misshandel och sexuella övergrepp. En fond etablerades (Aboriginal Healing Fund), som fick 350 miljoner dollar att använda till olika lokala stödprojekt för och tillsammans med tidigare internatskolelever.81 Ett nytt departement hos den federala regeringen etablerades 2001, Indian Residential Schools Resolution Canada (IRSRC). En uppgift blev att förhandla fram en uppgörelse mellan regeringen och alla som lämnat in skadeståndskrav. I slutet av 2003 presenterades en process (Alternative Dispute Resolution Process, ADR) för att man skulle nå en uppgörelse utanför domstolarna och som skulle ge psykologiskt stöd och kompensation till de tidigare eleverna på internatskolorna som hade varit utsatta för olika former av fysiska, psykiska och sexuella övergrepp.82 Ursprungsbefolkningens reaktion Representanter för Kanadas ursprungsbefolkning (Assembly of First Nations, AFN) svarade med att i november 2004 lämna en rapport i vilken de uttryckte vad de ansåg krävdes för att man skulle nå en rättvis uppgörelse. Bland annat krävde man ett schablonbelopp för alla offer/överlevande på 10 000 dollar för det första året man har bott på en internatskola och därutöver 3 000 dollar för varje ytterligare år, en tidigare utbetalning till äldre offer/överlevare, inrättandet av en sanningskommission, en fond för stöd och helande, en fond till stöd för minnesceremonier och andra initiativ för att minnas det förflutna, samt en mer allomfattande och rättvis process för att behandla skadeståndsanspråk.83 En uppgörelse År 2006 nådde företrädare för AFN och den kanadensiska regeringen en uppgörelse där ursprungsbefolkningens samtliga krav fanns med. Det innebar bland annat att de drabbade hade tillerkänts både individuella skadestånd och kollektiva gottgörelser. Alla som kan styrka att det har varit placerade på en federalt driven Indian residential school i Kanada har rätt till en individuell ersättning. En ansökan kan göras fram till och med september 2011. År 2008 etablerades en sannings- och försoningskommission som under fem år ska undersöka och ta upp vittnesmål om erfarenheterna från internatskolorna. Den 11 juni 2008 bad den kanadensiska premiärministern Stephen Harper offentligt ursprungsbefolkningen och de 80 000 överlevande från internatskolorna boende i Kanada om ursäkt.84
79 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige.(2009-06-17), s. 47. 80 Kanada. Gathering Strength: Canada´s Aboriginal Action Plan. Minister or Indian Affairs and Northern Development Ottawa, 2000. Tillgänglig <http://www.inac.gc.ca/> (oktober 2009). 81 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige. (2009-06-17), s. 47. 82 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige. (2009-06-17), s. 47. 83 Ericson, Maria, Rapport angående en eventuell Sanningskommission för romer och re-sande/resanderomer i Sverige. (2009-06-17), s. 48. 84 ”Kanada ber urbefolkning om ursäkt”, Sveriges Radio (2008-06-12).
|