SOU 2009:99 Del 1| SOU 2009:99 Del 1 - Sammanfattning |
 |
 |
 |
| Olika menyer - Olika menyer |
|
Sida 3 av 9
Sammanfattning
I november 2005 sändes TV-dokumentären ”Stulen Barndom” där sex medelålders män berättade om sin tid på ett av Sveriges alla barnhem. De berättade bland annat om systematiska kränkningar, våld och sexuella övergrepp. Detta var upptakten till en process som 2006 resulterade i att utredningen om vanvård tillsattes. Utredningen fick i uppdrag att intervjua personer som ansåg sig blivit vanvårdade under sin tid i den sociala barnavården. Sammanlagt kom 1 030 personer att anmäla sig till intervju innan slutdatumet den 1 mars 2009. Det innebar att de sista intervjuerna bokades in till slutet av februari 2011. Av direktiven framgår att utredningen även ska skriva en rapport och föreslå hur liknande förhållanden kan undvikas i framtiden. Bristfällig tillsyn och uppföljning Över 500 intervjuer har genomförts i december 2009 och nästan lika många väntar på att bli intervjuade. Resultaten av de första 404 intervjuerna presenteras i denna delrapport. Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att den sociala barnavården under den tid som utredningen omfattar har brustit i sitt tillsyns- och uppföljningsansvar.
Utredningen har träffat människor som berättat om försummelse och övergrepp under sina placeringar i fosterhem eller institution. Det har exempelvis handlat om barn som ständigt varit hungriga, fått utstå kränkningar från fosterföräldrar eller personal på institution, blivit utsatta för såväl psykisk som fysisk misshandel, som inte fått en ordentlig skolgång på grund av hårt arbete eller berövats kontakten med sin biologiska familj.
Det bör tilläggas att utredningen inte är representativ för hur samhällsvårdade barn i allmänhet haft det under sin placering.
Delrapportens struktur och innehåll Betänkandet inleds i kapitel 1 med en beskrivning av utredningens uppdrag och innehåll. Kapitel 2 och 4 utgör ett kunskapsunderlag. I kapitel 3 följer en genomgång av hur andra länder har hanterat frågan om övergrepp och försummelse i den sociala barnavården. Utredningens metod och källor presenteras i kapitel 5 och 6. Resultaten från intervjuerna redovisas i kapitel 7. Intervjupersonernas berättelser kompletteras sedan med ett kapitel om lagregler kring tillsyn och vad intervjupersonerna själva minns av den. Tillsammans med utredningens granskning av barnavårds- och socialakter redovisas tillsynen i kapitel 8. I kapitel 9 återges intervjupersonernas kommentarer om hur det har gått för dem, hur de överlevde vanvården och hur samhället kunde ha gjort annorlunda. Rapporten avslutas med två kapitel. I det tionde kapitlet för vi en källkritisk diskussion om minnet. Utredarens förslag och reflektioner återfinns i kapitel 11. Utredningens ramar Utredningen ska enligt direktivet granska allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem inom den sociala barnavården. Utredaren ska bjuda in till intervjuer och i samband med dem, erbjuda psykologiskt stöd samt hjälp med att beställa arkivmaterial. Inbjudan till intervju omfattar även personal vid institutioner och fosterhem som har erfarenhet av vanvård. Bakåt i tiden omfattar utredningen alla nu levande och framåt begränsas den av preskriptionstiderna för eventuella brott som begåtts. De är olika beroende på vilket brott det gäller.
Rapporten ska även beskriva om ”vanvården och övergreppen skiljt sig åt för flickor och pojkar beroende på bl.a. ålder, etniskt ursprung eller funktionshinder”.1 I direktiven framhålls också upp-rättelseperspektivet. ”Syftet med uppdraget är en rapport som dels skall ge upprättelse åt de drabbade, dels ge lärdom för framtiden.”2 Utredningens uppgifter om enskilds personliga förhållanden omfattas av sekretess enligt Sekretessförordningens 3 §.
1 Dir. 2006:75, s. 5. 2 Dir. 2006:75, s. 5.
Deltagandet vid intervju måste vara helt frivilligt från den intervjuades sida och ingen uppsökande verksamhet av berörda personer får ske inom utredningens verksamhet. I uppdraget ingår inte att överväga eventuella ansvarsfrågor i det enskilda fallet eller ekonomisk kompensation till drabbade. Mer om utredningens uppdrag, sammansättning, avgränsningar och informationsinsatser finns att läsa om i kapitel 1, Utredningens bakgrund, uppdrag, organisation och avgränsningar. Barnavårdslagar om tillsyn och ansvar För att placera utredningens resultat i ett större sammanhang har vi ansett det viktigt att redogöra för de lagar och regler som gällde under respektive tidsperiod. Den vanvård som intervjupersonerna berättat om har skett under större delen av 1900-talet. Utredningen har dock bedömt att skillnader i lagar och värderingar om barn-uppfostran i förhållande till respektive tidsperiod saknar relevans för uppgiften att dokumentera och registrera vanvård, men det är angeläget att redovisa vilka regler som gällt i fråga om ansvar och tillsyn för fosterbarn och barn på institution. Under den period utredningen kartlägger gällde 1924 års Lag om samhällets barnavård, 1960 års Barnavårdslag samt 1980 års Socialtjänstlag (SoL) samt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Ansvarsfördelningen mellan placerande kommun och vistelsekommun Eftersom barn ofta har placerats utanför sin hemkommun har det framstått som angeläget att utreda vilken kommun som har haft ansvar för den fortlöpande tillsynen.3 Flera barnavårdsnämnder/socialnämnder har kunnat vara inblandade i ett barns placering, dels den placerande kommunen som omhändertog barnet, dels vistelsekommunen där barnet bodde under sin placering. Utredningen har granskat både lagtexter och handböcker för att klargöra den placerande kommunens och vistelsekommunens ansvar. 3 Utredningen tillämpar här ett vidare begrepp av tillsyn som inbegriper dels Länsstyrelsens individ och verksamhetstillsynsansvar, Socialstyrelsens tillsynsansvar samt den placerande kommunens socialtjänst/social barnavårdsansvar att följa upp och utvärdera placeringen av det enskilda barnet.
Sammanfattningsvis kan sägas att vistelsekommunernas barnavårdsnämnder har haft ett övergripande ansvar för tillsynen av placerade barn fram till 1980 års socialtjänstlag. Då överfördes ansvaret på den placerande kommunens socialnämnd. Men vistelsekommunen fortsatte att ha ett visst ansvar för att det anlitade fosterhemmet var lämpligt. Stockholm, och till en början även Malmö, hade från 1940 egna inspektörer som utförde tillsyn över barn som var placerade i andra kommuner. Stockholm har alltså själv alltid ansvarat för tillsynen över de barn som kommunen har placerat. Åldersgränser för placerade barn Åldersgränserna har sett olika ut beroende på skälet till och typen av placering. I takt med att nya lagregler har ersatt de gamla har åldersgränserna för omhändertagna barn förskjutits. Barnavårdslagen från 1924 gällde barn under 16 år såvida de inte hade omhändertagits för vanart4. Då kunde de stå under barnavårdsnämndens kontroll tills de fyllt 18 år. I och med 1960 års barnavårdslag kunde fosterbarn stå under barnavårdsnämndens tillsyn tills de var 19 år. Barnavårdsanstalterna var till för barn under 18 år. På ungdomsvårdsskolor kunde ungdomar hållas kvar tills de uppnått 21 års ålder. Sedan SoL och LVU trädde i kraft 1982 måste vården upphöra vid 18 års ålder för barn och ungdom som vårdas för brister i hemmiljön. Barn och ungdomar som vårdas på grund av eget beteende kan vårdas längre. Sedan 1985 gäller att vård med stöd av LVU kan pågå tills att den unge fyller 21 år. Tillstånd att vårda andras barn Reglerna för att få tillstånd att vårda andras barn har också förändrats över tid. När det gäller fosterbarnsvården har inget förhandstillstånd, så kallad koncession, krävts i Sverige förrän 1945. Fosterhem som tog emot barn som var under ett år skulle då godkännas av barnavårds-nämnden innan ett barn placerades där. Koncessionstvång för alla barn oavsett ålder infördes först 1960. Istället för koncession har fosterföräldrar haft anmälningsplikt, det vill säga att de har varit tvungna att anmäla att de har tagit emot fosterbarn till barnavårdsnämnden i den kommun där de var bosatta. Koncessionstvång för barnavårdsanstalter infördes 1931. Tillstånd att inrätta barnavårdsanstalter, senare hem för vård och boende, har under olika tidpunkter utfärdats av länsstyrelser och Social-styrelsen. Länsstyrelserna har haft detta ansvar under 1924 års barnavårdslag och 1980 års Socialtjänstlag. En ändring av 1924 års lag som gjordes 1945 kom dock att föra över ansvaret på Socialstyrelsen. Denna ordning gällde till 1982, då socialtjänstlagen trädde i kraft. I kapitel 2, Lagregler om den sociala barnavården, ges en översiktlig beskrivning av barnavårdslagstiftningens förändringar och reglerna om vård i fosterhem och institution. Internationella utblickar Fler länder än Sverige har tillsatt utredningar om vanvård i den sociala barnavården. I syfte att ge ett perspektiv på den svenska granskningen har utredningen redogjort för hur tre nordiska länder Norge, Island och Danmark hanterat frågan om övergrepp och försummelse i den sociala barnavården. De norska erfarenheterna har fått störst utrymme eftersom det i Norge gjorts flera utredningar och att erfarenheterna från den första utredningen i Bergen påverkade både direktiven till och utformningen av denna utredning. Dessutom beskrivs utredningar i Irland, Wales, Australien och Kanada. De refererade australiensiska och kanadensiska utredningarna har främst haft fokus på ursprungsbefolkningens barn. Ytterligare en utredning har skett i Australien med liknande arbetssätt. Den nämns endast kortfattat i avsnittet om internationella utblickar. Några utredningar hade som uppgift att granska ett antal i förväg namngivna institutioner, andra att ta emot alla som ville berätta om sina upplevelser. En del utredningar ville ta del av både positiva och negativa erfarenheter. Andra har likt den svenska utredningen koncentrerat sig på övergrepp och försummelse.
4 Äldre uttryck som ungefär motsvarar de som i dag omhändertas på grund av sitt beteende.
Likheter mellan utredningarna Det finns flera likheter mellan de utredningar om brister i omsorgen och övergrepp som hittills har gjorts. Utredningarna har startat som en följd av att offren för vanvård själva har börjat berätta om vanvården, ofta i olika medier. Därpå har regeringarna i respektive land tillsatt en utredning, med i stort sett samma uppdrag; att undersöka om det under en given tidsperiod har förekommit övergrepp och försummelse inom den kommunala och/eller statliga barnavården. En annan gemensam erfarenhet i de olika länderna är en stark önskan från de intervjuade om att någon officiellt ska ta ansvar för vanvården. De som intervjuats har krävt en offentlig ursäkt. I flera fall har det skett genom att premiärministern eller motsvarande vid en ceremoni bett de drabbade om ursäkt. I några länder kom ursäkten i ett tidigt skede i utredningsarbetet. Samtliga utredningar har huvudsakligen hämtat sin information från intervjuer med de drabbade. Norge I Norge var det kommunerna som först började granska sina barn-hem. Bergen var den första kommunen som 2001 begärde att en oberoende granskningskommitté skulle tillsättas. Därefter har drygt hundra kommuner fattat beslut om att utforma en ”upprättelseordning” med regler om ersättning för dem som drabbats av missförhållanden på de olika barn- och ungdomsinstitutionerna. År 2003 tillsatte den norska regeringen en nationell utredning. Granskningen gällde placeringar på institutioner under perioden 1945–1980. Utredningen slog fast att det hade förekommit bristfällig omsorg och övergrepp av delvis allvarlig karaktär. Det gällde i barnhem, skolhem och specialskolor, under hela den granskade perioden. Irland I slutet av 1990-talet sändes det i den irländska televisionen en dokumentär som heter ”States of Fear” och som beskrev vanvård av barn på barnhem (s.k. industrial schools) som i huvudsak drevs av katolska kyrkan. Dokumentären fick stort utrymme i media.
Den 11 maj 1999 bad den irländske premiärministern offentligt om ursäkt för vad de drabbade varit utsatta för. Som en följd av ursäkten tillsattes en kommission, The Commission to Inquire into Child Abuse (CICA), med uppdrag att ta emot redogörelser från dem som ansåg sig ha vanvårdats inom barnavården. Efter nio års arbete presenterades kommissionens rapport i maj 2009. De inledande raderna i konklusionerna kan ses som en rubrik för deras slutsatser. ”Physical and emotional abuse and neglect were features of the institutions.” (Fysiska och psykiska övergrepp och försummelse var kännetecknande för institutionerna). År 2002 bildades Residential Institutions Redress Board (RB)med uppdrag att handlägga ekonomiska ersättningar till de drabbade. I december 2005 stängdes möjligheten att ansöka om ersättning. Då hade RB fått in 14 584 ansökningar. Australien Australien tillsatte 1995 en kommission med uppdrag att utreda övergrepp mot och tvångsomhändertagande av barn till den australienska urbefolkningen. Kommissionen tog emot vittnesmål från 535 personer med aboriginiskt ursprung. Australiens premiärminister, Kevin Rudd, bad offentligt aboriginerna om ursäkt i februari 2008. Den australiensiska regeringen tog det fulla ansvaret för de övergrepp och missgärningar som beslutsfattare och myndighetspersoner på olika nivåer under en lång tid hade utsatt urinnevånarna för. Den 16 november 2009 bad samme premiärminister om ursäkt för de oförrätter ”de glömda australierna” och de brittiska barn som skickats iväg till institutioner i Australien, fått utstå på barn-hem och institutioner mellan 1930–1970. Mer om dessa länders utredningar och ersättningssystem går att läsa i kapitel 3, Utredningar i omvärlden. I kapitlet ingår även sammanfattningar av utredningarna i Danmark, Wales, Kanada och på Island. Aga och andra bestraffningsformer ur ett historiskt perspektiv För att komplettera avsnittet om utvecklingen av barnavårdslagarna ges också en historisk bakgrund till när olika former av bestraffningar och övergrepp har passerat gränsen för acceptabla handlingar samt när bestraffningar och övergrepp har förbjudits i lagtext och föreskrifter. Agaförbud i den sociala barnavården sedan 1942 En genomgång av lagstiftningen visar att all kroppsaga som intervjupersoner vittnat om på skyddshem/ungdomsvårdsskolor saknade stöd i lagstiftningen efter 1946. De som agades på barnavårdsanstalter efter 1948 utsattes för behandling som socialstyrelsen uttryckligen hade förbjudit. All aga på ungdomsvårdsskolor och andra barnavårdsanstalter var förbjudna handlingar efter 1960. Intervjupersoner som har berättat att de agades av barnavårdsnämnden efter 1942 utsattes för behandling som saknade stöd i lagstiftningen. Detsamma gäller barn som fick utstå aga i fosterhem efter 1966. Barn som fick lättare handgripliga tillrättavisningar i fosterhem efter 1979 utsattes för brottsliga handlingar. Lagar och föreskrifter som gällt skyddshemmen och ungdomsvårdsskolorna visar att bestraffningar visserligen har varit tillåtna men det har alltid uttryckligen stadgats att dessa inte får medföra men för ungdomarnas hälsa. Nedskärningar eller indragning av måltider har aldrig varit ett tillåtet uppfostringsmedel. Isolering har varit sanktionerat i stadgor och lagar, men strikt reglerat. Sex dygn har varit den längst tillåtna isoleringen men denna tidsrymd har begränsats i senare lagtext. Från 1946 fick ungdomar under 18 år hållas isolerade max tre dygn. Sedan revideringen av LVU 1990 gäller att ungdomar inte får hållas isolerade längre än 24 timmar. När det gäller barn som var placerade på barnhem förbjöd Social-styrelsen olika bestraffnings- och tillrättavisningsmetoder 1948. Då blev det uttryckligen förbjudet att aga barn på barnhem. På barnhemmen var det heller inte tillåtet att isolera, kall- eller tvångsduscha barnen, dra in måltider eller använda tvångsmatning efter 1948. Sådan behandling var oacceptabel även om den inte var brottslig i straffrättslig mening. Isolering på barnhem har varit reglerad i lagstiftningen sedan 1960. Barn över 15 år som varit isolerade i längre än tre dygn på barnhem har utsatts för oacceptabla handlingar
De flesta sexuella övergrepp mot barn har under utredningens undersökningsperiod varit brottsliga handlingar. Med tiden har fler handlingar kommit att betraktas som straffvärda. En sådan är produktion och spridning av barnpornografiskt material som klassades som brott 1980. 1999 kriminaliserades även innehav av sådant material. I kapitel 4, Vanvård ur ett historiskt perspektiv, presenteras den lagstiftning och de föreskrifter som har reglerat misshandel, sexuella övergrepp och olika bestraffningar av omhändertagna barn under 1900-talet. Val av metod och källor Det är huvudsakligen via intervjuer som uppgifter om vanvård samlats in. För att ringa in relevanta frågeområden har en intervjuguide utarbetats. Merparten av intervjuerna har genomförts i utredningens lokaler i Stockholm. Ungefär en tredjedel av intervjuerna har skett på hotell i Göteborg eller i Malmö. I de fall intervjupersonerna har varit funktionshindrade eller av andra skäl inte kunnat lämna hemmet har intervjuerna genomförts i deras bostad. Telefonintervjuer har undvikits. Utredningen har erbjudit intervjupersonerna att eftersöka arkivhandlingar i den mån de inte själva redan gjort det vid tiden för intervjun. De tillfrågas även om de ger tillstånd för utredningen att ta del av aktmaterialet. I denna delrapport har arkivmaterial från 29 personer använts för att i ett slumpmässigt urval sammanställa uppgifter om tillsyn. Utredningens definition av vanvård Sedan början på 1960-talet har flera försök gjorts nationellt och internationellt att vetenskapligt definiera vanvård, övergrepp och försummelse av barn. Inledningsvis hade definitionerna en huvudsaklig inriktning på fysisk vanvård. Så småningom har vanvårdsbegreppet vidgats till att också numera omfatta barnets emotionella behov. Den definition av vanvård som utredningen gör utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter. Det bemötande av ett enskilt barn som i något avseende avviker från de rättigheter som stadgas i konventionen definieras som vanvård av utredningen. Barnets rättigheter har operationaliserats och kategoriserats för varje intervjuperson. Den struktur som utredningen använder sorterar vanvård i två grupper, försummelse och övergrepp. Försummelse delas in i; otillräcklig omvårdnad i fosterhem/institution, otillräcklig tillsyn av fosterföräldrar eller institutionspersonal samt bristfällig skolgång. Övergrepp delas in i; fysiskt/emotionella övergrepp och sexuella övergrepp. Utredningen har inte funnit det meningsfullt att fullt ut skilja på fysiska övergrepp och emotionella övergrepp trots att flera försök har gjorts i den riktningen. Tanken är att alla övergrepp innehåller komponenter av emotionella kränkningar. De fysiska/emotionella övergreppen är indelade i; fysiskt våld med tillhygge, övrigt fysiskt våld, skadligt tvång, regler och straff, hot och hotfulla situationer, integritetskränkning, särbehandling och orättvisor. De sexuella övergreppen är indelade i hands on övergrepp som innebär beröring/ penetrering av offret och hands off övergrepp, där offret inte är utsatt för fysisk beröring. En utförligare redovisning av vanvårdsbegreppet och definitioner av de åtta överkategorier som utredningen använder sig av i resultatsammanställningen, finns att läsa om i kapitel 5, Vad är vanvård? I kapitel 6, Källor – intervjuer och arkivhandlingar, beskrivs intervjuerna och utredningens arbetssätt mer ingående. Intervjugruppens sammansättning Totalt ingår 404 personers berättelser om vanvård och övergrepp i denna rapport. 225 personer är kvinnor. 179 personer är män. Bland de 404 personerna ingår en som har bytt kön i vuxen ålder. 71 personer har uppgivit att de tillhör en svensk minoritet eller har utländsk bakgrund. 5 personer har uppgivit funktionshinder under barndomen. Utredningen har intervjuat personer i spridda åldrar. I praktiken har utredningen intervjuat personer som varit placerade från 1920-tal till sent 1990-tal. Den äldsta var 86 år vid intervjutillfället. Den yngsta var 21 år. Den största gruppen är född under 1950-talet, följd av 1940-talet. Antalet födda under 1960-talet minskar till knappt hälften jämfört med 1940-talet. I ändarna av ålderskurvan är det få personer som intervjuats. De flesta intervjuade har haft flera placeringar under sin barndom. Sammanlagt har de 404 intervjupersonerna uppgivit 1 403 placeringar. Genomsnittet, räknat som medianen, är 4 placeringar. Intervjupersonerna uppger inte att de blivit utsatta för vanvård på alla placeringar, men många blev utsatta under flera placeringar. Försummelse och integritetskränkning är vanligt En stor majoritet av de intervjuade (87 procent) har berättat att de varit utsatta för försummelse. De vanligaste övergreppen handlar om integritetskränkning och övrigt fysiskt våld. Alla övergripande vanvårdskategorier utom fysiskt våld med tillhygge och hot har drabbat mer än hälften av alla intervjupersoner. Personer med annan etnisk bakgrund är något överrepresenterade när det gäller integritetskränkning under kategorin kränkande tilltal. Sexuella övergrepp är den enda vanvårdskategori där kvinnor i avsevärt större utsträckning än män har varit drabbade. Yngre personer har i något högre utsträckning än äldre rapporterat om hot och hotfulla situationer. Utpekade förövare De förövare som utpekats i intervjupersonernas berättelser har främst varit fosterföräldrar och institutionspersonal. Det är i sig inget överraskande resultat då placeringarna oftare skett i fosterhem än institution. Anmärkningsvärt är att representanter för social barnavård flera gånger återkommer som förövare när det gäller försummelse. I några fall av hot har föreståndare eller chefer pekats ut som förövare. Den vanvård där fostermodern i första hand har rapporterats vara förövare är fysiskt och/eller psykiskt skadligt tvång/regler/straff. Fosterfadern som förövare utmärker sig när det gäller våld med tillhygge. Sexuella övergrepp är den vanvård där det i störst omfattning förekommer olika kategorier av förövare; fosterföräldrar, institutionspersonal, fostersyskon, andra placerade barn, släktingar och bekanta till fosterfamiljerna.
Vanvård i fosterhem respektive institution Av de 404 intervjupersonerna har 85 procent berättat om övergrepp och försummelse i fosterhem. 62 procent har berättat om övergrepp och försummelse i institution och 12 procent i andra placeringar. Den typ av vanvård som endast förekommit i fosterhem är bisarr vanvård, en form av fysiskt och/eller psykiskt skadliga tvång, regler och straff med absurda inslag. Den vanvård som främst rapporterats från fosterhem är utnyttjad i arbete, integritetskräkning och sexuella övergrepp. Ingen typ av vanvård utmärker sig särskilt för institutionerna. I ett första intryck verkar det som att vanvård främst skulle ha förekommit i fosterhem. Resultatet kan bero på vilka personer utredningen har nått. Forskning har visat att barn- och ungdomar som placerats på institutioner som skulle korrigera deras beteende, t.ex. ungdomsvårdsskolor, uppvisar en högre överdödlighet och social utslagning än andra placerade barn. Resultatet kan således till viss del bero på vilka personer som har haft möjlighet att delta i utredningens intervjuer. Berättelser från samma placeringar Det är 13 fosterhem som förekommer i fler än en intervjupersons berättelse. I tio av dessa 13 fosterhem rör det sig om syskon som varit placerade tillsammans. 72 institutioner förekommer i fler än en intervjupersons berättelse. Sammanfattande översikt av resultaten Här följer nu en kortfattad genomgång av resultaten för de åtta huvudrubriker av vanvård som utredningen använder sig av:
Den kompletta sammanställningen av de 404 intervjuerna finns i kapitel 7, Försummelse och övergrepp – resultat. Ett fullständigt tabellmaterial finns tillgängligt i pdf–format på utredningens hemsida för den som är intresserad. Försummelse Knappt 90 procent av de intervjuade har berättat att de varit utsatta för någon form av försummelse. Detta behöver inte innebära att tio procent inte varit utsatta för försummelse, bara att det inte särskilt framhållits vid intervjutillfället. Försummelsekategorin är den allra mest frekvent förekommande i utredningsmaterialet. Försummelse delas in i tre grupper av vanvårdskategorier:
Fysiskt våld med tillhygge Denna typ av vanvård har rapporterats från såväl fosterhem som institutioner, dock mer frekvent från fosterhem. Nästan hälften av de intervjuade har uppgett att de blivit slagna med tillhygge. Det föreligger ingen avgörande skillnad mellan män och kvinnor i detta avseende. Detta gäller även för den grupp med utländsk bakgrund eller gruppen som tillhör en etnisk minoritet, exempelvis resandefolket. De har inte varit mer drabbade än resten av intervjupersonerna. Intervjupersonerna ger sammantaget exempel på hundratalet olika tillhyggen som använts i samband med fysiskt våld. De vanligast förekommande är ris, livrem, mattpiska, käpp, sopkvast, vedträ och piska. Utpekade förövare har främst varit fosterföräldrar, institutionspersonal, fostersyskon och skolpersonal. Fysiskt våld med tillhygge förekommer i högre utsträckning före 1960 än efter. Fysiskt våld med tillhygge kan delas in i tre övergripande kategorier: Våld i uppfostrande syfte, våld i affekt och sadistiskt våld. Övrigt fysiskt våld Drygt tre fjärdedelar av intervjupersonerna uppger att de varit utsatta för övrigt fysiskt våld. Det föreligger ingen över- eller underrepresentation med avseende på kön eller etnicitet. Övrigt fysiskt våld rapporteras från samtliga decennier som kartläggningen omfattar med viss stigande tendens för intervjupersoner födda under 1970-talet. Den mest förekommande formen av övrigt fysiskt våld utgörs av slag med öppen hand i ansiktet, s.k. örfil, lyft eller dragen, slagen med knuten hand, knuffad kastad, sparkad/trampad och nypt. Övrigt fysiskt våld har rapporterats från såväl fosterhem som institution, med någon övervikt för fosterhem. Fosterföräldrar och institutionspersonal har pekats ut som förövare i de allra flesta fall. I några fall har intervjupersonerna berättat om övrigt fysiskt våld som varit förenat med livsfara, exempelvis sparkar mot huvudet och kvävningsförsök.
Hot och hotfulla situationer Cirka 40 procent av de intervjuade har berättat att de varit utsatta för hot och hotfulla situationer. Utredningen skiljer på nio olika typer av hot:
Hot i samband med tillsynsbesök har mestadels varit förknippade med att tvingas förneka övergrepp och misshandel. Trettio personer beskriver att de varit hotade till livet. Vid sådana tillfällen har det även förekommit skjutvapen, kniv, yxa, etc. Hot och hotfulla situationer har i störst utsträckning förekommit i fosterhem. Ingen över eller underrepresentation föreligger med avseende på funktionshinder eller etnicitet. Nära dubbelt så många kvinnor som män har uppgett att de bevittnat fysiskt våld mot andra eller utsatts för hot om att bli ivägskickad. Fler män än kvinnor har rapporterat om hot om sterilisering eller kastrering. Yngre personer rapporterar om hot och hotfulla situationer i något högre utsträckning än de äldre. Utnyttjad i arbete Drygt hälften av de intervjuade har berättat att de varit utnyttjade i hårt arbete, antingen i jordbruk/skogsbruk, hushållsarbete eller i annan näringsverksamhet. För många var arbetet tungt och förenat med risker. För barnen innebar det ofta att utbildning och hälsa äventyrades och eftersattes. Antalet utnyttjade i arbete har minskat efter 1970. Det förekom även att fosterbarn lånades ut eller hyrdes ut till andra för att arbeta utan ersättning. Utnyttjad i arbete förekom huvudsakligen i fosterhem. Såväl fosterfäder som fostermödrar pekas ut som förövare. Flickor utnyttjades oftare än pojkar i hushållsarbete och pojkar i större utsträckning än flickor i jordbruk/skogsbruk. Många kvinnor rapporterar dock om att de som unga flickor utnyttjades i hårt jordbruksarbete. Integritetskränkning, särbehandling och orättvisor Rapporter om vanvård i detta avseende förekommer i nästan samtliga intervjuer (86 procent). Vanvården i detta avsnitt redovisas under 11 rubriker.
Huvuddelen av vanvård i detta avseende rapporteras från fosterhem. Det förekommer i siffermaterialet inga avgörande skillnader mellan män och kvinnor förutom att kvinnor i högre utsträckning än män varit utsatta för kränkande tilltal. Personer med utländsk bakgrund eller som tillhör en etnisk minoritet, som till exempel resandegruppen, är inte över- eller underrepresenterade i förhållande till hela gruppen, utom när det gäller att vara utsatt för kränkande tilltal. De som utpekats som förövare när det gäller denna kategori av vanvård har i huvudsak varit fosterföräldrar.
Sexuella övergrepp Drygt hälften av alla intervjupersoner har berättat om sexuella övergrepp. En större andel av kvinnorna (61 procent) än männen (42 pro-cent) berättar att de har utsatts för sexuella övergrepp. Utpekade förövare av de sexuella övergreppen har främst varit fosterfäder, fostermödrar, institutionspersonal, fostersyskon, andra placerade barn, släktingar och bekanta till fosterfamiljerna. Mer än dubbelt så många intervjupersoner har rapporterat om övergrepp i fosterhem, jämfört med uppgifterna om sexuella övergrepp på institutioner. Förekomst av sexuella övergrepp har inte förändrats över tid, enligt intervjupersonernas uppgifter. Flera olika typer av sexuella övergrepp har beskrivits; övergrepp med eller utan våldsinslag, övergrepp med eller utan fysisk beröring, övergrepp med eller utan någon form av ersättning, sexuella övergrepp i kombination med olika former av hot. I de allra flesta fall berättar intervjupersonerna att de som barn inte berättade om övergreppen för någon. Anledningen till detta handlade ofta om att de skämdes och anklagade sig själva eller var hotade eller kände sig rädda för vad som skulle hända om de berättade. Flera försökte berätta men blev inte trodda. Fysiskt och/eller psykiskt skadliga tvång/regler/straff Cirka tre fjärdedelar av intervjupersonerna uppger att de varit utsatta för skadligt tvång/regler straff. Ingen över- eller underrepresentation föreligger med avseende på kön, etnicitet eller funktionshinder. Rapporteringen av denna typ av vanvård är relativt konstant över de åtta decennier som utredningen omfattar. De vanligast förekommande kategorierna av skadligt tvång/regler/straff har i intervjupersonernas berättelser varit: nekad mat och dryck, berövats ägodelar, straffarbete, kollektiva bestraffningar, tvingad att äta/annat än mat, inlåst/utelåst. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt olika bestraffningar för sängvätning. Skadligt tvång/regler/straff har förekommit i såväl fosterhem som på institutioner. I vissa fall har det tvång intervjupersonerna varit utsatta för beskrivits och uppfattats som så obegripliga och omotiverade att de av utredningen definierats som absurda. När en uppsättning av regler, mer eller mindre absurda, ofta i kombination med kontroll av kroppsfunktioner samt med övergrepp och annan försummelse, beskrivs som ”ständigt pågående” och totalt dominerade tillvaron för intervjupersonerna, har detta av utredningen definierats som bisarr vanvård. Sammanlagt har 14 intervjupersoner beskrivit att de varit utsatta för bisarr vanvård. Bisarr vanvård har endast förekommit i fosterhem. Tillsyn enligt lagar, intervjupersoners berättelser och aktmaterial Hur och om tillsyn har genomförts och vilket ansvar den sociala barnavården hade enligt lagen, har varit angelägna frågor att belysa för utredningen. I kapitel 8 har vi redovisat hur myndigheterna borde ha utfört och hur de utförde sitt ansvar gentemot intervjupersonerna när de var omhändertagna barn. Det har handlat både om hur tillsyn skulle gå till enligt lagar och handböcker, hur tillsynen praktiserades enligt uppgifter från de 404 intervjupersonerna och i 29 fall, av deras barnavårds och socialakter. Kapitlet beskriver också vad intervjupersonerna har berättat om hur myndigheterna i övrigt agerade. Den sammantagna bilden är att den sociala barnavården har brustit i sitt tillsyns- och uppföljningsansvar. Rekommendationer har inte följts Under mycket lång tid har rekommendationen i bl.a. handböcker varit att minst två tillsynsbesök per år skulle göras i fosterhem. Det har inte följts. Det framgår både av intervjupersonernas egna uppgifter och de studerade arkivhandlingarna. Bland intervjupersonerna är det endast ett fåtal som berättat om regelbunden tillsyn. En femtedel uppger att de inte fick eller minns några tillsynsbesök alls. Detta kan jämföras med de uppgifter som framkommit i den undersökning som utredningen gjort av 29 personers barnavårds- eller socialakter. I denna urvalsgrupp hade 13 av 29 personer inga anteckningar om tillsynsbesök i sina akter. Trots aktstudiens ringa storlek bekräftar den i stort sett intervjupersonernas erfarenheter av tillsyn.
Övrigt bristfälligt agerande från den sociala barnavården Den sociala barnavården har även agerat bristfälligt på andra sätt. Intervjupersonerna har framfört kritik mot att myndigheter separerade syskon och försvårade kontakten med biologiska föräldrar, att myndigheterna utförde placeringar på ett okänsligt och okunnigt sätt samt att myndigheterna placerade barn i olämpliga miljöer. Även i de fall där barnen själva rapporterat om missförhållanden, kunde det hända att myndigheten inte vidtog några åtgärder. Det mesta av den vanvård som utredningen har kartlagt ägde rum innanför institutionernas och fosterhemmens väggar. Men det var den ansvariga myndigheten inom den sociala barnavården, vanligen barnavårdsnämnden, som skulle ha förhindrat att det fick fortgå. Intervjupersonernas kommentarer om konsekvenser i vuxenlivet, överlevnadsstrategier i barndomen och vad som borde ha gjorts annorlunda Under intervjun har utredarna ställt frågor till intervjupersonerna om hur det gått för dem senare i livet i fråga om exempelvis utbildning, relationer, arbete, sjukdom, erfarenheter av vård och behandling, medicinering, missbruk, och kriminalitet. En särskild fråga handlar om självmordtankar och självmordsförsök. I kapitel 9 redovisas översiktligt en sammanställning av intervjupersonernas egna kommentarer. Den får ses som en preliminär sammanställning. Utredningen hoppas kunna presentera en utförligare beskrivning när samtliga personer intervjuats. Utbildning Spridningen mellan utbildningsnivåerna bland de intervjuade är mycket stor. Det är 315 av de 404 intervjupersonerna som har full-gjort folkskola eller grundskola, ibland genom kompletterande studier på t.ex. Komvux. Men 29 personer fullgjorde aldrig den gamla folkskolan och 51 personer fullgjorde aldrig grundskolan. Det är 106 personer som genomgått en gymnasieutbildning och 61 personer (15 procent) har uppgett att de studerat på högskola eller universitet. För nio av intervjupersonerna saknas uppgifter om grundutbildning. En person har sagt sig vara analfabet.
Hälsa Knappt hälften av intervjupersonerna uppger att de antingen är sjuk-skrivna eller förtidspensionerade. 169 personer uppger att de har arbetat fullständigt under sitt liv. Det är 99 personer (25 procent) som uppger sig lida av, eller har haft flera och återkommande, självmordstankar. 16 procent (64 personer) har vid ett eller flera tillfällen försökt ta livet av sig. Kriminalitet och drogmissbruk Bland intervjupersonerna har 13 procent erfarenhet av kriminalitet, 28 procent uppger att de har eller har haft alkohol- eller narkotikaproblem. Känslomässiga konsekvenser av vanvården Intervjupersonerna har delat med sig av de känslomässiga svårigheter de upplevt vanvården vara upphov till. En stor andel beskriver att de lever med starka känslor av ensamhet. De har haft svårt att knyta an till andra vilket försvårat möjligheterna till nära relationer. Många har aldrig berättat om sina upplevelser från barndomen för någon. Det är inte ovanligt att till och med den intervjuades partner har hållits ovetande. Orsakerna har varit flera men en återkommande faktor har varit skammen. Flera av de intervjuade har berättat om känslor av skam och skuld som har följt dem genom livet. De anklagar sig själva för att inte ha lyckats frigöra sig från händelserna i barndomen och i vissa fall för att de som barn inte lyckades undgå den vanvård de blev utsatta för. Flera talar om upplevelsen av att ha förlorat sin barndom. Utredningen har mött redogörelser av den sorg och smärta det innebär att ha vuxit upp utan att ha fått ”vara barn”. Ett begrepp som man i liknande utredningar utomlands talar om är ”loss of opportunities”, eller förlorade möjligheter. De intervjuade berättar i stor utsträckning om förlorade möjligheter på de flesta av vuxenlivets arenor. Utredningen har också mött en målmedvetenhet hos de som intervjuats. Flera har trotsat många svårigheter och nått den familje- och arbetsposition de har önskat.
Överlevnadsstrategier Hur kunde intervjupersonerna som barn överleva den vanvård de var utsatta för? Denna frågeställning har påfallande många intervjupersoner haft tydliga svar på. Många minns och kan beskriva hur de som barn på olika sätt försökte hantera en mer eller mindre outhärdlig vardag. Många har beskrivit att de hanterade sin situation genom att dagdrömma, skapa sig fantasivärldar och låtsaskamrater, ta dag för dag, ägna sig åt fritidsintressen eller leva på hoppet. Vissa har beskrivit att de själva förstod att det var något som var fel i det sätt på vilket de blev behandlade. De anklagade inte sig själva för det som hände, kände ingen skuld eller skam eftersom det inte var deras fel. Den insikten var betydelsefull och avgörande för hur de bemästrade sin tillvaro. För andra var det inte så. Hur kunde det ha gjorts annorlunda? Ett av utredningens uppdrag är att bidra med erfarenheter så att liknande förhållanden inom den sociala barnavården kan undvikas i framtiden. För flera intervjupersoner har det varit en av de starkaste anledningarna till att delta i utredningen; att förhindra att andra barn utsätts för vanvård, nu och i framtiden. Många har berättat om sina erfarenheter och åsikter om hur den sociala barnavården/socialtjänsten hade kunnat göra annorlunda. Deras förslag har handlat om både vad den sociala barnavården hade behövt göra när de var placerade och hur socialtjänstens arbete kan förbättras idag. Förslagen handlar exempelvis om fler oanmälda tillsynsbesök, att socialtjänstemannen ska skapa en förtroendefull relation till det placerade barnet som i högre utsträckning tar hänsyn till det placerade barnets rättigheter, önskningar och behov. Dessutom framhålls hur viktigt det är med utbildning för personal och fosterföräldrar samt hjälp med att upprätthålla kontakt med den biologiska familjen. Det är flera intervjupersoner som menar att de själva skulle kunna göra nytta när det gäller placerade barn idag. De skulle kunna vara med och stötta barn och även socialtjänsten som placerar. Den samlade beskrivningen av intervjupersonerna svårigheter och symtom, överlevnadsstrategier och förslag på hur samhället kunde ha gjort annorlunda finns i kapitel 9, Intervjupersonernas kommentarer. Vad kan människor minnas? I kapitlet efter resultatsammanställningen förs ett källkritiskt resonemang kring intervjuerna om vad vi kan minnas och vad är det vi glömmer? Den presenterade forskningen visar att vi i allmänhet har våra första minnen från ca tre och ett halvt års ålder. Det är troligt att människor glömmer neutrala händelser, som av olika anledningar inte kodats in från början eller förlorats längs vägen, för att de inte varit tillräckligt intressanta eller viktiga. Det är lättare att minnas upprepade händelser och traumatiska upplevelser. Studier visar att människor som varit utsatta för misshandel och övergrepp som barn, i de fall där övergreppen finns dokumenterade, underrapporterar när de som vuxna ska berätta om sin barndom. Muntlig historia som metod Eftersom vi samlat in berättelser från förfluten tid har vi använt oss av muntlig historia, arbetsmetoder som använts i historisk forskning. Inom muntlig historia är intervjun oftast den viktigaste källan då skriftligt material oftast saknas om från den grupp som ska undersökas. Försummelse och övergrepp har sällan dokumenterats i de sociala journalerna. För fördjupning, se kapitel 10, Källkritiken och minnet ? en diskussion. Förslag och diskussion I delrapportens sista kapitel diskuterar utredaren resultatet och ger ett antal förslag. Kortfattat innebär förslagen en gottgörelseprocess för de drabbade och att regeringen bör ta initiativ till att införa sanktioner mot den som äventyrar säkerheten för samhällsvårdade barn.
Utredaren avslutar med en kort rekommendation till kommuner och stat: följ lagarna, tillämpa den kunskap som finns på området och inför sanktioner mot dem som äventyrar barnens säkerhet. Förslag: Regeringen bör ta initiativ till en gottgörelse för de drabbade som innebär:
Bristfälligt skydd från den sociala barnavården De resultat som nu presenteras i den svenska granskningen av den sociala barnavården, har motsvarigheter i andra länder. Berättelserna från Australien, Irland, Kanada och Norge skulle kunna vara hämtade från vår utredning. Försummelse och övergrepp i samhällets regi Samhället, i meningen kommunernas barnavårdsnämnder eller motsvarande, tog hand om barnen för att de skulle skyddas. Det gjordes med stöd av de lagar som reglerade den sociala barnavården. Det har varit praktiken som brustit, inte lagar, förordningar eller handböcker. Intervjupersonerna har för utredningen berättat att de utsattes för övergrepp och försummelser som ofta var långt värre än den vanvård som hade motiverat själva omhändertagandet. Utpekade förövare i de enskilda fallen var ofta personer som fått ett förtroendefullt uppdrag; att ta hand om och skydda andras barn, som fosterförälder eller anställd. Det innebär att de här barnen fick utstå övergrepp och försummelse i samhällets regi. Just detta är den stora etiskt/moraliska skillnaden jämfört med brott som begåtts mot barn av enskilda personer. Det är självklart ett misslyckande främst för den sociala barnavården; att intervjupersonerna som barn inte skyddades bättre, att säkerheten var så dålig. Det motiverar en gottgörelse från stat och kommun. Vem bär ansvaret? Staten har ansvarat för lagstiftning och tillsyn, samt drivit ungdomsvårdsskolor eller motsvarande. Landstingen har drivit olika institutioner inom den sociala barnavården. Kommunerna har haft huvudansvaret för att godkänna, anlita och följa vården i fosterhem, men har också drivit institutioner och köpt tjänster hos privata institutioner. Sammanfattningsvis leder detta fram till att vårt samhälle på alla nivåer, lokalt, regionalt och nationellt har ansvaret för de försummelser och övergrepp som beskrivits i intervjuerna. Gottgörelseprocess Att de 404 intervjupersonerna inte fick det skydd från samhället som de hade rätt till som placerade i den sociala barnavården, motiverar en gottgörelse från stat och kommun. Det bör ske genom en process som innebär upprättelse för i första hand offren. Gottgörelseprocessen bör samordnas nationellt av regeringen för att bl.a. få en enhetlig och värdig form. Hur kan man undvika liknande förhållanden i framtiden? Utredaren har också haft uppdraget ”att dokumentera de erfarenheter som framkommer på ett sådant sätt att de kan bidra till att liknande förhållanden inom den sociala barnavården kan undvikas i framtiden”. Utredaren kommenterar Barnskyddsutredningens förslag att social-nämnden vid varje omhändertagande ska utse en särskilt ansvarig social-sekreterare för varje barn, frikopplad från ansvaret för familjehemmet eller institutionen. Den socialsekreteraren ska ansvara för uppföljningen av barnets situation och vara skyldig att besöka barnet minst fyra gånger per år, samt att då föra enskilda samtal med barnet. Även departementspromemorian om förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen5, som bl.a. innebär en rapporteringsplikt om missförhållanden för alla anställda inom socialtjänsten, kommenteras av utredaren. Både Barnskyddsutredningens och departementspromemorians förslag är steg i rätt riktning, om de leder till en bättre kommunal praktik. Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen. Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn. Slutord Avslutningsvis riktar utredaren ett tack till alla intervjuade. Tack vare deras mod och beslutsamhet, att ibland för första gången under stor vånda, berätta sin historia har Sverige nu försetts med värdefulla dokument som kommer att bära vittnesbörd om utsatthet och överlevnad och hur illa det kan gå när samhället gör fel. Under tiden sedan utredningen inleddes och fram till den här delrapporten har fem av de intervjuade avlidit.
5 Ds 2009:33. Förändringar i Lex Sarah-bestämmelsen m.m.
|